Vad som är på gång

På torsdag (dag 22) ska jag lämna blodprov.

På måndag ska jag på återbesök till min ord. läkare för att kontrollera att det inte har blivit några cystor av de stora äggblåsorna och att få besked om fortsatt behandling.

Dagarna fullkomligt seeegar fram..

Omelett i buken

Jag är så glad.

Över att ha ont. Eller nej inte över själva smärtan, men att jag vet vad smärtan beror på. Vaknade flera gånger inatt av att det gjorde ont och när jag varit uppe och kissat en skvätt så blev det lite bättre, en stor urinblåsa trycker ju på rätt bra. Det är lite för mycket ägg i buken nu. Äggröra. Eller omelett som min kära sambo sa.

När jag vaknade imorse så hade magen lagt sig. Nu är den i normal storlek och det känns bra. Jag har fortfarande ont, riktigt ont i vissa ligg/sittställningar men att behöva se ut som en havande är lite värre tycker jag.
Vi låg igår i soffan och sambon klappade på min fetingmage och frågade när det är dags. Den såg verkligen ut som tredje månaden. Så söt. Synd bara att den inte hade ett tremånaders foster inombords. Men inom en snar framtid kanske?

Vi låg iallafall där och drömde oss bort lite. Tänk om.. och så vidare. Vi kom in på namnförslag och sambon gick igång på det och funderade så det knakade. Jag har två tjejnamn som ligger mej väldigt varmt om hjärtat och han var helt med på dem spåren. Däremot pojknamn. Så svårt. Eftersom sambon har två kottar sedan tidigare så måste ju våran bebis namn passa in och klinga fint tillsammans. Det är förvisso ett överkursproblem, vi måste försöka få till den där kotten i magen innan.. ha ha..

Men jag erkänner att det värmde gott i hjärtat när han kärleksfullt smekte min svullna mage..

Tänk när..

Ägglåda i full aktivitet

Jag lyfte luren och ringde opp sjukhuset för att rådfråga angående min onda mage. Den svullnade upp ännu mera och jag har nu en tre-månaderskula på magen och är stort tacksam över att jag jobbar i helgen så jag kan gömma mej i byllsiga arbetströjor.
Barnmorskan som svarade ville rådfråga med läkare och lovade att ringa tillbaka. Det gjorde hon och hon bad mej sedan att komma in för att bli undersökt. Jag blev hänvisad till förlossningen eftersom Kvinnokliniken är har helgstängt.

Inte konstigt att jag har ont och är svullen när min ena äggstock är 6 cm stor och jag har FYRA ägg på 3 cm!

Sexförbud skulle man kunna säga!

Om jag är besviken? O nej, jag är så otroligt glad. Min kropp har reagerat! Woohoo..

Swullisch

Jag har googlat (såklart) på överstimulering. Men jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Vad jag vet är att jag har ondare och är mer svullen. Om någon skulle fråga när jag ska ha så skulle jag inte bli förvånad.. 

Lätt att få tag på en läkartid på en lördag tänker jag..?

Hopp och förtvivlan

Nu såhär flera dagar efter Pergotimen mår jag bara bra (lite ont i magen fortfarande, men jag menar rent psykiskt) Jag var igår i en stor gul affär där även halv Sverige befann sig och överallt kryllade det av småttingar. Gråtande spädbarn som bars omkring på armar i folkmassan och barnvagnar med företrädesrätt-tänkande föräldrar i gångarna. Och det som förvånade mej mest var att jag inte blev ledsen av det. Jag tittade på dom och tänkte vilken söting, tänk om jag hade varit i hennes sits. Sen var det stopp i tankarna. Ingen negativ fortsättning.

Skönt tänker jag.

Skrämmande tänker jag också.

Skrämmande att man kan bli så otroligt ledsen och förtvivlad när man käkar Pergon. Så nere. Så jävla deprimerad att man funderar på om mannen verkligen älskar en längre när man är en sån misslyckad flickvän som inte ens kan bli gravid och ge honom ett barn. Inget fru-material. Varför är han tillsammans med en sån som mej o.s.v...

Idag tänker jag inte i dom banorna. Inte de senaste dagarna heller. Nu tänker jag att det ska fungera. Någon gång. Det är solklart. Om inte denna kuren så kanske nästa?

Hopp och förtvivlan. Det stämmer så otroligt bra.

"Mensvärken" fortsätter

Cykeldag 14.

Blodvallningarna har lugnat sig. Skönt. Däremot har jag fortfarande ont, eller som molande mensvärk, i nedre vänstra delen av magen. Har haft det så i ett par dagar nu och jag antar att jag inte behöver berätta hur mycket jag hoppas på att det beror på full äggaktivitet där inne. Kom igen äggstocken..

Pöka. Nuppa. Ligga. Sexa. Älska.

Cykeldag 13

Blodvallningarna har slått till med dunder och brak. Jag vaknar nattetid och simmar i sängen. Jag som alltid har varit en frusen människa och har sovit med duntofflor slänger av mej täcket i ren panik och ligger där i bara hudkostymen. På dagen är jag stundtals kokhet för att i nästa tokfrysa. Värmevärket i kroppen är lite ur funktion skulle man kunna uttrycka det.
Jag har fortfarande lite ont i nedre delen av magen. Men det kan vara så att jag bajsnödig också. Man analyserar ju sönder saker och ting så här tids.. ha ha ha.

Rent psykologiskt så har jag inte längre de där psykbryten. Det ser jag som ett stort plus. Barnmorskan som jag pratade med häromdagen sa att det är helt normalt att man mår skit, min kropp är ju inte van vid så stora hormonpåslag. Hormoner i helhet skulle jag vilja påstå. Man skulle ha föds till man. Jag säger då det.
Det är skönt att jag inte är lika tjutig längre, jag orkade fan inte med mejsjälv där ett tag. Och jag tänker på min älskade sambo. Stackars lille sate. Förresten, jag tar tillbaka det om att vara man istället.

Däremot så springer tankarna iväg lite för hastigt. Men det är lite så jag är som person. Jag tänker för mycket. Hur andra uppfattar mej, hur de tänker och vad de tycker om mej. Yttre saker påverkar mitt inte. Jag måste sluta tänka. Jag får inte ta allt som ett hån. Jag måste för min egen del försöka att slå bort jag-är-så-jävla-misslyckad när jag ser en kvinna med spädbarn på armen. Eller en? Vi var och handlade lite kläder till bonusbarnen idag. På den lilla stunden som vi var på Lindex, H&M och Åhlens mötte vi 8 kvinnor med spädbarn i vagn eller på armen. Sånna redigt små, ynkliga. Var jag än gick i affären och försökte hitta barnkläder (genvägar för att undvika spädbarnen) så möttes jag av en hårig varelse med stora ögon på mej, som sa: Hej, jag har en normal mamma!

Jag måste lära mej. Lära mej att slå bort. Fokusera på mej själv. Oss. Fullständigt skita i att halva stan avlar ungar på löpande band.

Men hur fan gör man?

Hej blodvallningar

Inatt vaknade jag flera gånger och slängde av mej täcket i ren panik. Jag var riktigt nära att gå ut i köket, öppna frysdörrarna och slänga opp pattarna på ena facket.

Tjutig fru och nojjig man - what a fucking team

När ska klumpen i halsen försvinna? När släpper ångesten. Ångesten som jag inte kan förklara i ord. Tårarna sitter alldeles innanför ögonen och de sipprar ut vid minsta lilla. Jag tål ingenting längre. Blir ledsen av allt.

Jag har inte sovit bra alls sedan jag började med dubbeldosen (lördags) Jag vaknar vid 2-3 tillfällen varje natt och det bara kryper i mej.

Igår kväll när vi lagt oss så ökade ångesten markant. Det blir som ett slag i magen. Jag ville varken lipa eller prata om känslorna med min sambo. Istället låg jag som på nålar och vi småpratade om allt möjligt. När jag märker att han börjar slumra till så får jag nog.  Jag kan inte sova och att ligga där och höra hans tunga andningar får mej att må dåligt. Jag tar mina kuddar och täcke och går och lägger mej i soffan istället.

Kan inte komma i ro. På dagarna är jag som en gråtande zombie som inte orkar med någon annan eller mej själv. Mamma ringde igår och pratade på om en det ena, jag sa att jag stod i en affär och skulle betala och att jag inte hade tid att prata. Jag orkar inte med någonannan.

Jag har ingen som helst lust till närhet med min sambo. Är idag på cykeldag 9, imorgon bör vi börja med varannandag-sexet. Jag får ångest. Jag vill inte. Jag törs inte. Han i sin tur vet hur jag mår och nojjar på sitt håll. Jag har stundvis ont i underlivet vid sex, så han nojjar ju värre än vanligt nu när vi "måste" ha sex och han har sagt att han försöker komma så fort som möjligt bara för att det inte ska göra ont i mej. Vilket bidrar till att det låser sig för honom i huvudet och han kan inte komma.

Vi som hade sex ofta och hur lätt som helst. Inga problem att fundera över. Nu har allt blivit pannkaka..

Hur hamnade vi här?

Å jag ber med rofylld och harmonisk ton en stilla bön till mina ägg..

VÄX FÖR I HELVETE!!

Gårdagen gråtdagen

Ush vilken tjutdag det var igår. Idag är jag helt torr i ögonen och vaknade med huvudvärk.
Det började hemma innan jobbet, jag stortjöt till och från och på väg ut till jobbet lipade jag. Men väl där så skärpte jag till mej och hade så mycket annat att tänka på och ordna med så det kunde inte bubbla upp inom mej.

När jag sen på kvällen skulle åka hem så startade det direkt när jag vred om bilnyckeln. Hur är det fatt i kroppen egentligen?

När jag kom hem hade jag fått mitt brev levererat. Boken som jag har beställt. Väntrum av Cecilia Ekhem.
Jag öppnade den medans sambon frågade hur jag mådde. Bara bra svarade jag med ett fejkat leende. Duschade, tog min bok under armen och gick och la mej.

Hann väl läsa ett par sidor innan tårarna återigen sprutade. När sambon kom och la sig frågade han om den var bra. Och var det var för bok. En hemsk sa jag. De får inga barn.. och så brast det. Igen. Storböl.

Sambon suckade, la armen om mej och sa med lite starkare röst: Du ska ju inte läsa om sådant! Du mår ju bara ännu värre av det! Ska du må så här dåligt av hela alltet så är det bättre att vi pausar, tar det lugnt ett tag och lite senare tar upp det igen. Och att du läser på Familjeliv och hemska bloggar, det hjälper ju inte...!

- De förstår! sa jag bara.

Sedan följde våran diskussion ett bra tag. Gråt blandat med prat. Och så de tysta stunderna när man ligger och glor i taket och funderar på vad han kan tänka, hur jag sa det, hur han sa det. Betoningen. Vill han stoppa våran resa? Älskar han mej? Kommer detta göra att vår otroligt fina och starka relation kan komma att spricka i fogarna..?

Och så berättade jag hur jag känner angående förra inlägget. Att jag ser bilder i huvudet. Han blev helt tyst och det syntes på honom att det tog. Han berättade att han mår dåligt över att jag mår dåligt och att han inte vill att detta ska bli så uppskruvat. Så maniskt. Så panikartat.

Vi är bara i starten. Vi har hela den långa vägen med olika försök kvar. Vi sitter inte på den sista platsen och allt är kört.

Om jag bara kunde få hans tänkande att fastna i mitt huvud någongång. Han har ju sagt precis detta så många gånger tidigare och där och då känns det så klockrent, jag blir lite peppad och mår lite bättre. För att senare ett par dagar eller så falla totalt pladask igen. Magplask utan förvarning.

När tankarna tar över

Jag åt första kuren och tänkte till 80 % på att det inte skulle fungera. 20 % på att det kanske kan fungera. Inte att det skulle bli en graviditet, men att det kanske skulle bli en liten fin ägglossning.
Jag har en tendens att tänka åt det sämre hållet istället för det bättre. Som ett skydd. Ett skydd där jag var förberedd på ett negativt svar istället för att bli besviken. Hellre överraskad och glad!

Min sambo har en annat synsätt. Han har hela tiden sagt att det kommer fungera. Att han tänker kommer det så kommer det, om det sker nästa månad eller om ett år så gör det ingenting - bara att det blir en graviditet.
Han tror på´t. Fullt ut.

Men så har han också två barn sedan tidigare. Han har haft ett långt förhållande med hus, barn, förlovning och rubbet. Livet. Men så lämnade han henne. Han ville inte mer.

Han och jag har varit tillsammans i snart två år. Vi har varit sambo i lite mer än 1 år. Det fungerar jättebra mellan mej och hans barn. Vi har en kanonkontakt. Det fungerar bra mellan oss två och exet och hennes sambo också. Det flyter liksom.

Men jag kan känna sån avund många gånger. Jag skäms över det och försöker jobba med det när det komme upp. Jag vet att han inte ville ha henne. Han ångrar inte sitt val säger han och jag är hans livs kärlek. Han har aldrig känt sån kärlek för mej som någon annan. Jag tror på honom och jag känner samma sak för honom. Han är mitt allt. Kärleken med stort K.

Men han har ju redan gjort allt. Han har ju redan lyckats få två barn. Han har redan upplevt allt.

Allt som jag inte har upplevt. Att som jag vill uppleva. Men som kanske inte ens kommer få uppleva.

Jag har vissa dagar då detta känns mer än andra. När hans barn kommer och lägger sig i min famn i soffan och myser, njuter jag av det. Men tänker samtidigt, tänk vad gott det hade varit om det hade varit MITT barn. Att få snusa i MITT barns hår. MITT barn säger Jag älskar dej!

Många gånger kan jag stoppa mina tankar. Jag kan liksom forcera bort dom ur huvudet eller sysselsätta mej med något som kräver lite tankeverksamhet. Jag är en jävel på korsord.
Men så har vi dom gångerna när det blir för mycket. Jag blir lite för ledsen. Jag är lite för ömtålig vid det tillfället. Jag funderar, tänker och gräver ner mej mer och mer.
I huvudet får jag upp bilder hur deras tid måste ha varit. Deras graviditetstid. För jag vet ju att de blev gravida på två röda. Med båda barnen. Inga som helst problem. Första bästa spermie möter världens bästa ägg.

Tårarna bara rinner.

Fan.

Jag "ser" dem klappa den växande magen, provköra barnvagnar, bygga barnsäng, åka till förlossningen, han som stöttepelare som håller om henne och kyssen han ger när barnet är fött. Jag ser det!

Jag mår så jävla dåligt över detta.

Jag vill också ge honom den glädjen. Den njutningen. Den lyckan! Jag vill också vara en riktig kvinna!

Fan. Snart ska jag åka och jobba. Detta kommer bli en dag med tjutattacker på toan. Jag känner det. Mina ögon är helt svullna. Tårarna tar inte slut. Fan.

Nu förstår jag inte..

Nu måste vi jämföra lite här.

Förra kuren, enkelkur, hade jag grym huvudvärk och blodvallningar i mängder. Jag frös ena stunden för att i nästa kännas som om jag låg i solariet.

Denna kuren, dubbelkuren, har jag lite, lite huvudvärk emellanåt. Inga som helst känningar av blodvallning. Men däremot en ordentligt värk i svanken. Det har jag visserligen haft sedan mensstart (torsdags)

Jag som trodde att det skulle bli sju resor värre nu med dubbeldoseringen...

Pergotimedag 3

Kom igen. Le lite. Tänk inte så mycket. Bara ät upp din smörgås så du kan gå sedan. Skratta och låtsas som att du bryr dej när kollegorna pratar om deras nyfödda barnbarn eller syskonbarn. Le så smilet går runt skallen. Sa hon mamma? Åååh.... kom igen. Lite mer inlevelse.. ÅÅHHHH vad sött!

Skjut mej.

Dubbeldos av Pergotime startad!

Jodå, mensen dök allt upp. I torsdags närmare bestämt. Jag är så nöjd över att den har minskat volymmässigt. Tidigare ( vilket såklart berodde på att jag hade jättelångt mellan blödningarna) kunde det vara fors i en veckas tid. Från dag 1 till dag 8:a. Stört! Jag körde med största tampongen och binda samtidigt och ändå fick jag vissa dagar gå o byta hela alltet + trosor ibland varannan - var tredje timma!
Så fort jag satt ner och ställde mej upp så var det som att vrida på en kran! Toa - NU!

På morgonen när jag vaknade var det ingen idé att ens försöka göra det på ett smidigt sätt. Jag visste ändå att hur jag än bar mej åt eller hur snabb jag än var till dasset så kommer det ändå att svämma över på ditvägen. Jag fick alltid torka upp bloddroppar på golvet. Trots största tampongen och säkerhetsbinda.
Sjukt.

Behöver jag säga att jag åt järntabletter?

Men nu så här tids är det bra mycket bättre! Jag har just nu årets 8:e mens tror jag. Eller om det är 7:e? Det har varit speciellt bra dessa två månader när jag har ätit Provera. Tidigare har jag ätit dom för att få mens efter ett låååångt uppehåll, då har det varit så jättemassa blod som måste ut ur kroppen så det har varit helt galet.

Mens är trist, men fasen så gött det är när det är i lagom doser!

Så det jag egengligen ville ha sagt var:

Mens i torsdags och Pergotimestart idag! 

Första dubbeldosen startad!

Nu är min blogg öppen.

Igen.

Jag velar och velar. Och velar lite till.

Jag saknar ju er fina!

Vad som händer på fronten?

Jo, jag tog min nionde Proveratablett imorse och väntar fortfarande på mens. Den brukar ju alltid komma på dag 8:a. Mysko.

Jag som såg för mej att starta med dubbeldos Pergotime imorgon, (dag 3). Men men, man kan inte få allt här i världen.

Damen med humör

Vaknade med ett sjuhelvetes humör. Drar mej undan på morgonen, muttlar och är grymt sur och irriterad på allt och alla. Morrar ett hejdå till sambon innan jag ska åka och jobba. Han frågar om han inte får en puss. Jag stegar fram till honom och ger en lam puss. Sur är jag. Hej då, säger jag igen och går.

Tre minuter senare lipar jag i bilen och ringer opp honom. Ber om ursäkt och säger att jag är så arg på mejsjälv att jag inte kan hantera allt runtom mej. Han frågar om mensen är på intågande, vilket den är och han säger att det är såhär när man pumpar kroppen med hormoner. Han tröstar mej och säger att han inte är arg för att jag beter mej illa.

På parkeringen utanför jobbet torkar jag bort tårarna och går in med ett fejkat leende. Behöver jag säga att det var skönt att gå hem 9 timmar senare?

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova bort min rädsla, oro och irritation.

Tankar inför dubbelkur av Pergotime

Var nyligen och hämtade ut månadens tabletter. Jag frågade om det kommer vara så att jag får mer biverkningar nu när jag ska köra dubbeldos. Fick till svar att det kan bli så men inte säkert. Låter ju lagom kul. Jag tycker jag drogs med blodvallningar så det räckte..

Vad gör man inte för att det ska odlas en liten kotte?

Jag och sambon kikade igår på Drömmen om ett barn på tv3. Rörande och intressant. Jag kan inte annat än bli ledsen av det. Jag vill inte hamna i den svängen. Jag undrar hur man orkar ta sig igenom ett gäng IVF:er.
Har en kusin som har gjort ett antal stycken utan att lyckas, det är knas på både henne och hennes man. Det är ingenting som de pratar öppet om men genom hennes syster har jag fått veta att de knäckte ihop fullständigt och har nu valt att lägga ner det hela.

Jag ryser. Vartenda hårstrå på kroppen reser sig. Jag. Vill. Inte. Gå. Den. Långa. Vägen.

Jag hoppas så innerligt att det ska hjälpa med dubbel - eller trippeldos av Pergotimen. Jag hoppas verkligen. jag vill så gärna att detta ska gå på ett såpass naturligt sätt som möjligt. För min och för min sambos skull. När vi tittade på Barn - till varje pris? i måndags och man fick följa ena paret när kvinnan inseminerades på sjukhuset. Mannen satt bakom henne och smekte hennes huvud och jag såg på sambon hur illa han for. Frågade lite försiktigt om han skulle klara av en sådan sak. Att sitta där bredvid. Han sa först nej, men ändrade sig och sa att han självklart skulle klara av det! Att han skulle kämpa mot sina demoner.

Nåja. Idag tog jag min femte Proveratablett. På måndag kommer mensen, den kommer alltid på dag 8:a. Så på dag 3, alltså på onsdag ska jag börja min första dubbelkur av Pergotime.

Så bestämmer vi att jag inte får starkare biverkningar..

På´t igen

Läkaren ringde opp idag och jag fick veta att jag hade ett värde på 0,8. Med andra ord ingen ägglossning. Som jag befarade. Hon berättade att man ska ligga på ett värde mellan 4-50.

Jag började idag med första Proveratabletten och får alltså mens på måndag och mellan 12:e - 16:e oktober ska jag äta Pergotime. Dubbel dos denna omgången. Den 31 oktober ska jag ta ett nytt blodprov för att se om det har fungerat.

På´t igen bara.

Barnlöshetsserier

I måndags satt vi och tittade på Barn - till varje pris? Sambon låg i mitt knä och vi njöt av varandras närhet. Det är vi väldans bra på. Programmet var intressant och jag kommer sitta bänkad varje måndag hädanefter.

Igår kväll kördes reklamen för den andra serien som ska gå på tv3, Drömmen om ett barn. Jag ryser av tanken men tycker ändå att det är riktigt fint av de personerna som vill visa hur det är att gå igenom hela proceduren. Att de vågar visa sina innersta känslor och högsta drömmar. Att de vill visa sin sorg. Sorgen som man annars inte pratar om. Det är så tabu kring barnlöshet.
Folk vet nog inte hur de ska bete sig när någon öppnar sig kring detta.

Hoppas att även dom som har lätt att få barn tittar på de två serierna. De kan gott och väl få upp ögonen kring detta också och inte bara råda de barnlösa med "Slappna av bara"