Är det inte ena änden så är det den andra

Hej hej solen. Ytterligare en finfin dag! Göttans, det gillas starkt! Idag har vi testat på det här med att ligga vakna från kl 04:00 och framåt. Ingen hit så det tycker jag vi skiter i hädanefter, spörs om barnet håller med mej.

Facebook är ju som facebook är men ibland kan en hitta ena små godingar, som stadens loppissidor t ex. Den har en å annan latcho liten pryl. Som en bärsele. Ännu bättre när det visade sig att den befann sig på endast en 6-minuterspromenad bort så vi tog oss en luftkännare nyligen. Det värmer faktiskt i solen!
Bärselen såg fin ut så vi traskade hem och provade den direkt.

Barnet spydde ner det fullkomligt men jag tar det som ett gott tecken. Han spyr ju på det mesta som han tycker om.

Jag trodde jag skulle göra en smarting när jag införskaffade ett par dreglisar, kanske man kan undvika att få hela spyan på sig själv tänkte jag.. Jovisst, fungerar finfint. Det är bara det att nu läcker det i andra änden. Han kissar hästaskvättar så den där lilla blöjan hinner inte med att slurka åt sig allt. Dessutom har jag nu efter tredje natten i rad och trots blöjstorleksbyte kommit underfund med att det är nog märket som är felet. Libero slösar inte med material vid höfterna. Pampers däremot verkar ha fattat den galoppen och än så länge...peppar peppar det är bara någon timme sedan jag packade ner honom i en större modell Pampers, så har det inte kommit något JAGÄRDYGNSURMORSAN-skrik.

Bilder FEBRUARI

 

 

 

 

 

Ni är varmt välkomna till min andra blogg

Okej mina goda vänner, nu har jag kommit fram till en lösning!

Jag känner att jag vill ha enbart en blogg och att jag vill ha den låst. Så den här bloggen kommer att avslutas och ni som vill följa mej och min familj på den andra bloggen kommer få göra det. Jag sparkar inte ut någon. Man kan fortfarande vara anonym men Du måste sända mej din mailadress så jag kan bjuda in Dej att läsa.

Ni kommer få en inbjudan och ska därefter följa vad som står i mailet. Man ska skapa sig ett Google-konto, lätt fixat, och sedan måste man logga in varje gång man ska läsa bloggen. 

Skicka till: malinhansen84@hotmail.com

Hör av er här ifall det skulle strula eller ni inte får mail även att ni har skickat er mailadress.

Varma tack för det som har varit och på återseende.

/ Malin.

Riktigt gott vårväder

hade vi idag när jag och minstingen var ute på promenad. Eller promenader rättare sagt, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Fint med en glass i näven också! Ännu finare känns det nu när jag trots traskandet inte upplever att jag tappar mitt bäcken!

Å tulpanerna ja, de står på bordet och skriker vååår!

Vår, vi vill ha vår!

Bekymmer angående mina bloggar

Å jag blir inte klok på det här med bloggar hit och bloggar dit. Jag har ju två. Den här anonyma och min vanliga som är låst så jag vet vilka det är som läser.

Men till problemet, ska jag hålla på och skriva på båda? Många inlägg blir bara kopierade för jag vill ha det nerprintat på båda ställena. Den här bloggen gör jag till fysiska böcker men eftersom jag är anonym så är det en himla massa bilder som jag inte får med!

Ska jag hålla på med två bloggar? Eller ska jag lägga ner den ena? I så fall vilken? Här snackar vi i-landsbekymmer nr 1!

Vår väg till en kotte var ju en på resan till ett barn-blogg. Inför, under tiden och förhoppningsvis fram tills dess att vi skulle lyckas. Nu känns det som att jag kan avsluta den och istället ha en blogg där jag fortsätter med hans liv. Jag vill fortsätta att göra bloggen till böcker. Tycker det är himla mysigt att ha det sparade att gå tillbaka till och läsa.

Eller ska jag behålla den här bloggen, fortsätta att skriva och kanske låsa den? På så sätt får jag veta vilka som läser den och kan då också lägga ut bilder på mej och känna att bilderna som är på T inte slängs ut för vem som helst.

Jag vill ju ha er läsare med mej, jag gillar att ha en dialog med er. Ni är så fina ni där ute som kämpar och som har följt mej längst med den snåriga vägen. Det är tack vare er som jag har sluppit behöva känna mej ensam i detta bekymmer! Jag vill att ni hänger med om jag skulle låsa min blogg.

Eller ska jag göra som så att jag stänger ner denna bloggen, gör den sista boken klar och sedan låter jag er följa med mej till min vanliga blogg, den som jag har låst. Så slipper jag ha två stycken och hålla på med.

Velig. VELIG. Jag har verkligen problem med detta! Ha ha!! Hjälp mej.. vill ni i så fall följa med mej till den andra?

Jäkla hormonrubbning

Min syster ringde i förrgår. Hon var på väg till en specialistgynekolog eftersom hon inte har haft mens på x antal månader. Jag har länge misstänkt och också berättat för henne att hon ska kolla upp ifall hon också har PCO. Jag bad henne att kräva att få ett VUL och att det skulle tas hormonprover.

En stund senare ringde hon igen. Ledsen. Jätteledsen.

Förbannat.


Hon hade fått svar att hon nästan säkert också hade PCO, hade fått Provera utskrivet och skulle höra av sig när mensen dykt upp för att kunna ta hormonprover på rätt dag.

Fan också. Jo som hon sa, hon har ju misstänkt detta och varit förberedd på att det kanske är så. Men att liksom få det svart på vitt. Det är skillnad. Vi pratade en lång stund och även att hon var ledsen och knäckt över svaret så kunde hon ändå se ljust på det hela eftersom hon nu är moster till lilla T. Han är ett levande bevis på att det faktiskt går! Man kan bli gravid och förälder!
Men samtidigt, som hon sa, så vet hon ju vilken resa vi har gjort, hur dåligt jag har mått och hur lång tid det faktiskt kan ta.

Älskade lillasyster. Tro mej när jag säger det, jag vet att det är en pungspark, jag har fått höra det x antal gånger, men DET GÅR! 

Vi hinner ju faktiskt hångle lite på onsdagkvällen

Varje år åker F och ett gäng grabs från jobbet till fjällen. F är den där som styr ihop resan. Alltid torsdag - söndag vecka 10. Hade det varit lite mer inpå T födelse så hade han kanske inte kunnat följa med i år men nu är det ju nemas problemas.

Några veckor innan T var beräknad ringde F hem och berättade att han hade fått ett hett erbjudande från en jobbkontakt, att tillsammans med en grupp utvalda nissar, tror det var enbart 3 stycken från hela landet, ska få åka på jobbresa till Venedig några dagar. Ett erbjudande som man kanske bara får en gång i livet och som man inte vill missa då såklart! Måndag - onsdag. Vecka 10.
Han hade bett om att få återkomma med besked efter att ha pratat med dendäringa höggravida frugan...

Denna fruga. Regeringen som de kallas i vissa familjer. Hur skulle han lägga opp detta?  
- Heeej min fina älskling.. idag är du inte alls sådär vattenfylld..

Nä skämt och sido. Klart han får åka. Helst hade jag velat kräva den där snubben på att frugan och lillebror ska minsann också få följa med. Men jag är inte bitter.

Så nästa vecka åker han måndag morgon till Venedig och kommer hem onsdag kväll. Åker torsdag morgon till Sälen och kommer hem på söndagen. Vi hinner ju faktiskt hångle lite på onsdagkvällen. Mormor kommer ett par dagar i början av veckan och moster kommer till helgen så vi sitter inte i sjön. O nej.

Fast Gucci-klockor är jävligt fina har jag hört..

Men morsan fatta lagom, jag behöver en större modell

 Kiss i sängen å ha det bra

ligga lite å fundera

varm om stjärten som en sommarda´

jag tror jag kissar lite mera

Andra natten som han vaknar vid 02 i ett blött babynest. Kiss ända opp på ryggen. Hiva ur vaggan och slänga det på golvet. Bädda om och göra Jesustecken i hopp om att han ska klara resterande timmar utan babynest. När han vid nästa måltid, 05, var torr la jag över honom i vår säng för att springa ner till köket och hämta dropparna men när jag kom tillbaka hade han lagt en redig kisseladdning så det hade läckt igenom igen. I vår säng.
Försiktigt väckte jag F och meddelade att han var tvungen att stiga ur sängen för att vi skulle behöva byta och dona. Högen på golvet ökade markant.

Vad vi gör idag?

Jag tvättar. Han ler.

Jag är mamma!

 

En månad gammal

Ja idag är vår lille kille 1 månad gammal. När jag vaknade imorse vid 05:00 slog det mej ett jag vid den tidpunkten nyligen hade fått upp min son på bröstet.
Jag tänkte ge mej på månadsberättelser, jag gör ju denna blogg till fysiska böcker så är det kul att ha så mycket som möjligt nerskrivet.

T´s första 2-3 veckor var rätt lugna förutom magknipen. Han sov från ca 22-23 till 05-06 och jag blev redigt bortskämd där för nu senaste veckan har han börjat vilja äta mitt i natten. På nätterna har han inte alls samma form av magknip som på dagarna. Han vaknar inte och skriker efter mat utan ligger bara och gnyr och bökar i vaggan, till pappas stora glädje då han kanske bara vaknar till och kan somna om igen relativt snabbt utan att behöva han en illvrölande bebis bredvid sig i sängen.
När han äter på natten så hetsäter han inte på samma sätt, han blir inte lika "vild" vid tutten och skriker inte under tiden/efteråt. Skumt att det kan skifta så beroende på natt eller dag..

Mat vill han ha var 3:e-4:e timme och ibland uppemot 5 timmar på natten. Inatt åt han t ex vid 20, 01 och 05. Han är en redig kräks-Olle, spyr ner sig själv ett par gånger om dagen. Likaså mej så vi går omkring som två lodisar här hemma i en unkenspylukts-dimma. ( Ush sa jag inte någongång under graviditeten att så ska jag aaaaaldrig ha det. Mahhaa.. )
Han brukar äta sista målet vid 20:00 tiden och har därefter som oftast sin gladaste och piggaste stund. Att latcha med mamma eller pappa i soffan är redigt roligt. Ibland har han svårt att komma till ro på kvällen och är rätt grinig och kinkig men många gånger somnar han rätt bra antingen i babynestet nere i soffan eller i sin vagga. Eller hängandes över mammas tuttar/mage. Det är också en favorit.
 
Babysittern som han har fått trivs han bra i. Om man får ha sällskap och då betyder det inte en spelande dosa som hänger ovanför. Armar och ben går som propeller på honom så vi behöver inte sitta och gunga honom utan det sköter han själv.

Han har börjat "prata" litegrann, gurgla eller vad det kallas. Så sjukt roligt att höra honom ge ifrån sig ljud samtidigt som han tittar en i ögonen. Å det fina leendet. Man smälter. Han tittar sig väldigt mycket omkring, vänder sig efter ljud eller röster. Har vi honom mellan mej och F kan han vända sig till var och en av oss när vi pratar med honom. Han blir starkare och starkare i nacken och lyfter upp det själv men det är fortfarande för tungt för honom att orka hålla det kvar. Ligger han på mage så lyfter han upp huvudet i korta stunder. Magposition är inte hans bästa läge utan han blir snart arg.

När han väl har somnat ordentligt så kan man i stort sett låta en bomb slå ner i kåken, jag dammsuger under vagnen, kör med hårfönen eller klampar i trappen. Han sover. Men är vi alla fem hemma i huset så reagerar han lite mer, det blir många gånger en dagisljudnivå när kidsen är i farten, men de är samtidigt väldigt omtänksamma om honom. De hjälper till vid de olika dagliga rutinerna och är nära honom. Storasyster hon följer med in i badrummet och "måste se hur mycket han har skitit denna gången" medan storebror klöks av bara tanken. De väljer kläder, tar på honom strumpor och byxor, förbereder Minifomdroppar och stoppar in nappen 711 gånger om dagen. Vid minsta pip är de som två vakter vid vagnen. Han är ett litet beskyddat barn :)

Vikten var ju igår 4,320 gram och längden 53,5 cm. Låren har blivit lite veckiga, dubbelhakan sitter där den ska och han har börjat få det lite trångt i vissa 50-kläder men det är ett par kvar som fortfarande sitter bra. Storlek 56 används när 50-kläderna har blivit nedspydda. Ärmarna behövs vikas upp och byxorna är på tok för stora så det ser ut att bli 50 ett tag till.

Han älskar att bada och njuter av den stunden. Storasyster likaså.

Hormonplitorna kommer och går, ena stunden ser han rätt fin ut i hyn men rätt som det är exploderar det i ansiktet på honom. Nu är han mest lite knottrig och orangeprickig, inte längre de där illröda fläckarna. Hela han var ju som en tomat, hårbotten var full, inne i öronen.. ja jösses. Hoppas det går över helt snart.

Ja, tänka sig. Redan 1 månad.

BVC-besök och glädjande vågresultat

Idag var det dags för BVC. Såhär dagen före hans 1 månadsdag visar vågen 4320 gram och måttbandet 53,5 cm. Han växer och blir stor. En liten tår faller för att det går så fort och att han inte längre är så liten och ömtålig. Men vad gott att han mår bra och är fin! Låren har fått sig ett par veck och dubbelhakan, ja den går inte att missa :)
Jag tog upp det här med hans glupskhet som medför kräkningar, magont, gråt och skrik, hickningar och gasproblem. Vi har sedan tidigt kört med Minifom-droppar men senaste dagarna så har han varit lite extra kinkig. Inte kommit till ro och haft mycket magknip.
Tanten tipsade om magmassage och Sempers magdroppar så nu har jag en broschyr att läsa och droppar att ge imörabitti. Hoppas att det kan lindra hans bekymmer för det gör ont i mej när han mår sådär taskigt. Jag är själv laktosintollerant så jag vet hur magont känns. Inget man önskar någon annan. Allra helst sin lille bebis.

Jag tog till mod och sa att jag ville byta BVC-sköterska och hon skrev upp det och skulle undersöka saken. Hon undrade vad orsaken var och jag sa att det är av personliga skäl, jag vill inte gå till henne. Jag tänkte här tar det säkert hus i helvete när jag säger så men hon tog det bra och skulle se vad hon kunde göra. Gött.

Efter besöket fortsatte jag promenaden till EKO och införskaffade oss en badrumsvåg. Jättefint och härligt väder att promenixa i, blöt asfalt och värmande solsken. Kom igen nu våren! Det var den längsta rundan hitills men det gick bra. Jag har inte så ont nu på kvällen som jag misstänkte att jag skulle få så hoppas att bäckenet kan rätta till sig snart.

När jag kom hem var jag ivrig på att slita opp vågen för att få svart på vitt hur jag ligger. När jag blev gravid vägde jag 66,5 kg. Inskrivningsvikten på förlossningen var 78,9 kg. Den 28:e januari ( då T var 2 dagar gammal ) vägde jag 73,7 kg. En minskning på 5,2 kg.
Idag, 4 veckor efter förlossningen väger jag 68,4 kg! Jag har gått ner 5,3 kg på 4 veckor och har nu endast 1,9 kg kvar till startvikten. Wohoo!

Kul att jag köpte en våg som var gjord av glas så man måste knipa med benen för att inte hela muffen ska visas!

Symbios

är det ju. Helt klart.

Luktagammalunkenkräk-symbios.

En tavla till hans rum

Jag plockade fram mitt plickplock idag och målade en tavla till kottens rum. Rummet är inte klart ännu men det är ju ingen som helst fara på taket, han lär ju bo inne hos oss ett bra tag till. Men det är riktigt kul att sitta och blir inspirerad på nätet hur andra har inrett barnrum.

 En namntavla blev det med all info kring hans födelse. 

Jag är svag för ugglor så en sådan blev självklart valet.

Fasen! Nu ser jag att jag har glömt att printa ner födelsedatumet! 

Jösses vad bröstmjölk en har i hjärnan!

 Tar en powernap med morsan i sängen.

Nu får det vara bra på ett tag!!

Det har varit lite för mycket liv och rörelse senaste veckan. Lite mycket besök. Lite för litet utrymme i kåken för alla mänsker! Lite för lite luft för mammut. Lite för mycket svälja tårar.

F tog med sig barnen och åkte på utflykt.
Huset är tomt. Ja sånär som på kotten.

Egentid.

Efterlängtat.

Besök och en massa presenter

Oj oj oj, nu ligger jag efter här. Spörs om jag lyckas få te ett okej inlägg utan att det ska bli maratonlångt.
I onsdags kom som sagt F´s föräldrar hit, de stannar tills imorgon. Oj så möe paket de kom med. De hade bilen full! Alla tre barnen överöstes med paket. Lille T han fick jättefina presenter från familjen och olika släktingar som gratulerade.

 Visst påminner den lite om Herr Nilssons kofta? Supersöt! :)

Bestemor hade stickat i norskt mönster! En body och en filt till vagnen! Så underbart!

Han fick även en babysitter av bestefar och bestemor + ett gym att ställa över. Perfa att ha för att bära med knodden dit man går i kåken.

Newbie

 

Det kom ett paket i posten häromdagen också! Från min fina kusin M!

Tänka sig, Newbie-kläder! ;) Supertack vännen!

Att få uppleva det vackraste

Tjipp tjopp. Onsdag idag. Dagarna rullar som vanligt. Jag märker inte om det är tisdag eller söndag. Jag har helg varje dag ;)
Lille T somnade i vagnen vid 10 och sover än. Förmodligen kommer jag snart få höra ett litet gnyende nerifrån som påvisar att det är dags för mat. Mat- och sovklocka har grabben.
Igår hade vi besök av ett par vänner och deras tonårsbarn. T fick en jättefin mjuk och len filt och dreglis. Suveränt. Jag har länge tänkt att införskaffa mej sådana just för att han är ett litet kräkbarn, fast det har blivit lite mildare trots allt, men har liksom inte fått tummen ur att åka och köpa.

På tal om pengar och handla. Idag kom T´s första barnbidrag! Tjoohoo. Vad fräsigt. Blev själaglad när jag såg att det stod "barnbidrag" på mitt kontoregister. Tänka sig att det blidde ett barn iallafall och att jag nu som mamma får in barnbidrag. Knasig tanke. Va? Vad hände? JO det är mitt barn. Det är jag som har burit honom i magen och fött honom! Det är ingen dröm som jag ännu inte har vaknat upp ur. Det är dundersant.

Igår slog jag över till kanal 4 när det lägligt nog visades En unge i minuten. Tidigare dagar när det har gått så har jag varit tvungen att byta kanal eftersom jag har känt att tårarna brunnit i ögonen. Så känsloladdat nu efter vad jag själv har gått igenom. F kom och satte sig i soffan och vi kikade på de resterande minuterna av programmet. Så fint, så igenkännande och så vackert att se två personer binda samman varandra och stötta varandra genom det vackraste man kan uppleva. När den ena kvinnan var i krystningsstadiet och upprepade att hon inte kunde krysta eller inte ville sa F att sådär sa du aldrig M. Du var inte rädd eller i uppgivningstillstånd alls. Han sa att han är så imponerad av mej och hela upplevelsen med T´s födelse. Det var så fint och bra. Å jag minns ju hur jag kände när jag väl kom till den där biten som jag har varit så rädd för. Jag trodde att jag skulle flippa ur totalt och vilja packa väskan och åka hem. Ligga och skrika av rädsla eller inte kunna ta in vad jag skulle göra.

Men icke. Inte någonstans. Jag vet att jag låg och väntade på att krystningskänslan skulle komma. Värkar hade jag ju men jag kände inte att det tryckte på. Barnmorskan kände med handen och meddelade att jovisst hade jag krystningsvärkar så det var bara att köra. Där och då var det som att jag fick ett jävlar anammat och gick in i en fas där jag bara fokuserade på att föda ut vårt barn. Det fanns ingen rädsla överhuvudtaget. Mycket märkligt egentligen. Jag krystade och fick otroligt mycket beröm från barnmorskan, undersköterskan och min allra käraste man. Jag lyssnade såklart mest på barnmorskan men jag hörde hela tiden F som pushade mej där han stod vid min sida. Jag hörde hur han peppade mej och berömde mej och när jag kände värkarna tog jag masken och andades in ren syrgas ett par gånger, laddade till tusen och krystade för allt jag var värd. Så befriande det var. Så "skönt" det var. Jo klart som fan att det gjorde ont, något så in i helvetes ont när huvudet kom ut halvvägs och jag var tvungen att vänta till nästa värk som lät sig dröjas skitlänge. Men det var så sjukt adrenalinkickande hela alltet. Jag är galet stolt över mej själv och att jag lyckades hålla lugnet och sinnet.

Jag kan bli alldeles rörd och tjutig när jag tänker tillbaka på vår fina stund på sjukhuset. Att vi kom dit för att jag skulle få sova. Inställda på att F skulle åka hem och komma tillbaka på morgonen om de inte hade blivit tvungna att ringa efter honom under natten. Den enorma lyckan som stötte undan sömnbristen när barnmorskan berättade att jag var öppen till 3 cm och att hon kunde fixa till det till 4 cm. Den kicken när vi insåg att jäklar vi kan bli föräldrar inatt! Det är på gång. De 3 nätterna med onda oregelbundna jobbiga värkarna har gett mycket bra resultat! Jag hade inte haft dem förjäves.
När sedan vattnet gick vid midnatt kom nästa dunderlycka. NU ÄR DET PÅ GÅNG! Vi hade en sådan fin stund i förlossningsrummet. Vi skrattade gott, åt lite godis, lyssnade på musik och vår relation stärktes om möjligt ännu mera. När som helst jag ville något så fanns han där.

Jag känner att den tillit jag kände till honom tidigare har blivit dubbelt så stor. Jag har alltid litat till 100 % på honom men att få uppleva förlossningen tillsammans med honom har stärkt mina känslor för honom extremt. När jag låg där helt beroende på andras stöd och kunskap fanns han där för mej. När man är som mest utelämnad kände jag mej otroligt omhändertagen. Varje gång som jag vred eller vände på mej så var han där och rättade till min klänning så jag inte skulle behöva känna att jag låg naken. Detta är inget som jag minns särskilt mycket utav men blir helt varm i hjärtat när han berättade det. Han viftade även med klänningen så jag skulle få känna lite kyla när jag var varm.

Hade det funnits möjlighet så hade jag lätt som en plätt gått igenom detta igen med min man. Men det blir inga fler barn i den här familjen. En liten del av mej hade velat det men vi är överens. Bilen är full.. ha ha.
Men just det där att få bära sitt barn, få uppleva en graviditet med allt vad det innebär, allra mest känslomässigt och psykiskt, att få gå igenom en förlossning och få uppleva den obeskrivliga kärleken när man hör det skrika för första gången. Den enorma laddningen som finns i rummet, att se sin älskade gråta av lycka, att själv inte kunna se för att tårarna fyller hela ögonen. Att få upp detta lilla livet på magen och hela kroppen fylls av känslor från allra första stund. Att få dela livet med ett barn.

Det ruset.

Det är en liten sorg att inte få uppleva det igen. Men jag har mitt barn hos mej, min fina familj, mitt allra käraste jag har och jag är stort tacksam och lycklig över att jag lyckades bli gravid och mamma! Något som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle bli verkligt innan jag mötte min F.
 
Snart kommer det långaväga-besök till oss. Ända från Norge. Bestemor och bestefar! Bäst att ta en vals med dammsugaren innan lilleman vaknar..