Förlossningsberättelse

Fredag 12 oktober (BF +5)

Senaste dagarna hade jag haft onda förvärkar lite då och då. Inga som jag hade reflekterat över skulle vara regelbundna utan de hade kommit och varat i någon timme för att sedan varit borta flera timmar eller någon dag.

På fredagen hade jag mycket mer mensvärk i rygg och mage. Jag bakade två sorters kakor att frysa in och tog en kort promenad. Förvärkarna kom igång på kvällen kl. 19:00 och hade en regelbundenhet på mellan 4-15 minuter. Jag vågade tro att det kanske skulle vara förarbetet som hade startat. De höll i sig fram till kl.23 ungefär. Sedan glesade de ut sig under natten till lördagen.

 

Lördag 13 oktober (BF+6)
Jag låg vaken i någon timme runt 01 och kände av dem och likaså vid 05. De låg på mellan 6-12 minuter och jag fick hela tiden andas igenom dem för att det spände åt i både rygg och mage. Men det var ingen smärta som jag mindes som riktiga värkar utan detta togs som förverkar helt klart. Lyckades somna om och vaknade igen vid 08 av samma förvärkar men sedan glesades de ut igen.

Vid klockan 13 började jag klocka dem igen just för att ha lite koll på hur de betedde sig. De låg på 4-7 minuter och var av samma typ av smärta, alltså inget man åker in på.

I samma veva som jag började få dessa förvärkar igen bestämdes det, eller jag sa till Frank att han och Noah kunde åka till Jönköping för att köpa boxarhandskar till Noah. ”Det är lugnt, det blir inget barn nu”, sa jag och de for iväg efter en stunds övertalning från min sida. Jag låg och vilade hela dagen, Truls lekte och pysslade med sitt och höll då och då ett öga på mig. Förvärkarna höll igång. Samma typ av smärta. Ingen ökning. De pendlade fint på 4-8 minuters mellanrum. Jag andades på och kände att jag hade det under kontroll och att jag var lugn med deras resa till Jönköping. Jag hoppades starkt på att det skulle starta igång på riktigt under kvällen och att vi skulle få vår bebis 13 oktober.

Vid klockan 15 ungefär ringde Frank och meddelade att han och Noah var tillbaka i Värnamo igen och undrade hur läget var. Detsamma som innan sa jag. Han frågade då om han skulle kunna passa på att kränga om däcken på bilen i Värnamo och jag försäkrade honom om att det var helt okej. Nu var de ju ändå i Värnamo och i närheten OM ifall att…

Klockan 15:30 ändrade förvärkarna karaktär sådär pang på. Nu gjorde de betydligt mer ont och jag fick börja andas ännu mer aktivt. När jag fick en värk vid 16:00-tiden kände jag att jag måste ändra läge på mig och jag reste mig upp från sängen. Plötsligt kände jag att det blev blött i trosorna och jag tog mig in på toaletten. Till saken hör att bebisen låg långt upp i magen och var inte på långa vägar fixerad eller ruckbar utan helt rörlig. Jag hade på måndagens kontroll hos barnmorskan fått veta igen att han inte var alls på väg ner. Från läkares och barnmorskans råd hade jag fått veta att om jag ligger ner när vattnet går skall jag omedelbart ringa förlossningen samt ambulans för transport till sjukhuset för att minimera risken att navelsträngen hamnar i kläm före det att huvudet har sjunkit ner men jag fick också veta att om jag redan är i uppstående position så är det sak samma. Då skulle jag bara kontakta förlossningen och få ta mig snabbt dit för kontroll och lägesbedömning.

Så.. jag stod där i hallen och kände att nu hände något. Jag tog mig in på toaletten och konstaterade att det var både blödning och förmodligen vatten. Jag klädde av mig för att ta en dusch men insåg att jag nog borde ringa till förlossningen först. Sagt och gjort, de ville att jag kom in på en gång. Ringde till Frank och meddelade att jag blöder samt att vattnet förmodligen hade gått. Han blev chockad och frågade först om jag skämtade!? Ja.. JO eller hur. Jag hörde hans panik i rösten som sa att jag skall ringa ambulans men jag förklarade att det inte är läge med tanke på att jag stod upp och att jag hade gått omkring i huset. Vi skall ta oss in rätt snart sa jag. Han berättade då att han stod och tittade på bilen som var upphissad i taket med alla däcken avplockade och att det skulle ta minst 30 minuter innan bilen var klar och han skulle kunna komma därifrån. Han berättade då för verkstadskillen om läget som spontant ropade: Du stressar mig! Och gick efter sin nyckel till arbetsbilen och lånade ut den till Frank.

I samma veva hörde jag att Truls stod ute i hallen och ropade på mig. Där stod jag helt naken i badrummet, halvt hängandes över handfatet och andades igenom en värk och blodet droppade på golvet. ”Mamma mamma, du måste komma hit” ropar Truls och jag bad att han skall komma till mig istället. Då hörde jag samtidigt grannen Sivs röst i hallen. Men va faan tänkte jag. Truls kom in i badrummet och sa att Siv undrade om vi ville ha en påse med äpplen. In genom näsan, ut genom munnen, in genom näsan… mm ont gör det.. ”JA ta äpplena och säg att mamma har ont och ligger och vilar” Han pinnade iväg och förklarade läget för Siv. Siv som hör dåligt undrade vad han sa och jag ropade ”Ta äpplena bara”.

Medan Frank och Noah körde i 200 blås från Värnamo till Kärda stod jag i duschen och tokrakade benen m.m. så gott det gick med kulmage och värkar. Fick på mig kläder och rev runt lite i huset för att tag i det sista till väskan. Jag ringde till mamma och sa att nu åker vi in och hon meddelade i sin tur Robin som var stand in under helgen. Frank kom in i huset med panik i blicken och tokstirr om att åka på en gång. Vi förklarade för Truls att Robin är på väg och att Noah kommer se till honom under tiden.

-”Men mamma, han kan ju inte laga mat på stekpannan” 

-”Mamma, jag kommer sakna dig jättejättemycket”

Vi vinkade av dem i dörren och hoppaed in i bilen. Jag var fortfarande lugn medan Frank stressade och tycker inte det var lika kul. Han hade hoppats på att även han få duscha innan infärd och att få ha på sig en vit snygg skjorta. Istället blev det en stressvarm skjorta och en lite mer panikresa i hans ögon.

Strax efter 16:30 kom vi in på sjukhusområdet. (Inskrivningstiden var 16:45) Jag andades genom värkarna under resan. De hade som sagt ökat i smärta. Vi kom innanför entrén och Frank bar väskor medan jag vek mig och andades genom värkarna. Han blev kissnödig och fick övertalas att kissa i entréhallen medan jag stod mot väggen och väntade. Han stressade och jag log och tyckte situationen var rätt komisk. Han kom tillbaka och vi skrattade och log och pussades och sa ”Nu kör vi”

Uppe på förlossningen fick vi komma in direkt på ett förberedelserum. Jag fick lämna urinprov och vägdes: 88,7 kg. Å herregud. 15 kilo + 

Barnmorskan sa att vi var de enda på förlossningen. Det var ett sådant lugn på rummet och på avdelningen. Inte ett ljud hördes. Förutom mina andningar genom värkarna. Vi skrattade och hade roligt emellan värkarna och myste över situationen och att det äntligen var på gång. Barnmorskan kände på magen och kontrollerade med ultraljud för att se hur bebisen låg, jodå huvudet neråt och ruckbar. Hon kopplade CTG som vi följde spänt. Hjärtljuden pendlade mellan 110-170. (Snittade på 145) Vid ett tillfälle dippade han ner till under 100 och barnmorskan var snabbt på plats och rättade till apparaten och sa att bebisen förmodligen var lite stressad. Jag fick ändra på mig lite och det gjorde att hjärtfrekvensen ökade igen. Sammandragningarna kom tätt och de gjorde ont. Bebisen sparkade som bara den. När kurvan var klar kom en annan barnmorska in till oss och sa att hon skulle ta över. Ulrika Kvarnvik hette hon. Den förra barnmorskan hade helt plötsligt fått två patienter på kort tid så därför fick vi Ulrika istället. Denna barnmorska kom att vara med oss fram till kl.21 någonstans och var helt fantastiskt gullig och bra.
Hon hade med sig ett inskrivningsband som hon satte på armen och sa att vi var välkomna in på ett förlossningsrum. Inte förrän där och då gick det upp för mig att vi skulle föda barn ikväll/natt.

Ca klockan 17:30 packade vi ihop vårt lilla bohag och gick bara tvärt över hallen in till vårt blivande förlossningsrum. Mittemot låg barnakutsalen och det gjorde mig lugn att veta att om något oväntat skulle ske så visste jag vart de skulle ta honom.
Jag fick byta om till den blå klänningen och bamse-blöjan med tillhörande sexig nättrosa. Frank packade upp lite saker och startade radion för att få det där lugnet som vi hade under Truls förlossning. Barnmorskan ville undersöka livmodertappen och ev. sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Jag var då öppen 4 cm men hade en buktande hinnblåsa, hon förklarade för oss att man har två hinnor och att det var den ena som har gått medan den andra var kvar. Därför valde hon att inte sätta någon skalpelektrod utan ville ha mig uppkopplad med yttre CTG-kurva med en sladdlös dosa på så att jag kan få vara uppegående. Jag fick nål i handen och en dos antibiotika pga. bakterier i urinen. Jag började andas lustgas och var uppegående/stående i gåbord. Blev snurrig och ”full” på lustgasen och vi skrattade gott båda två. Radion spelade musik i bakgrunden och Frank servade med dricka, godis och massage i ryggen. Vi hade det helmysigt och jag sa att det är ju en BAGGIS att föda barn.

Någonstans härikring gick vattnet när jag stod och gungade i gåbordet. Det fullkomligt forsade ut. När jag hade fått ny blöja och lagt mig i sängen igen kom undersköterskan in och informerade om att det var lite mekonium i fostervattnet, d.v.s. bebisen hade bajsat i vattnet och att det tydde på att han kan vara stressad där inne i magen. Detta lugnade sedan ner sig och han mådde väl under hela förlossningen.

Klockan 19:00: Undersökning visade att jag var öppen 7 cm. Jag fortsatte att andas lustgas. Barnmorskan frågade hur jag tänkte kring vidare smärtlindring och jag hade enligt brevet de hade fått skrivit att jag var öppen för epidural om jag kände att det inte gick längre men att jag helst ville försöka så länge det går utan. Värkarna gjorde nu oerhört ont och de kom ganska tätt och satt i en bra stund.

Klockan 20:00 undersöktes jag igen och smärtan av värkarna började bli panikartade. Jag klängde mig fast i Franks skjorta och rev tag i honom i ren panik. Jag visste inte vart jag skall ta vägen och barnmorskan sa att det var kanske nu eller aldrig om jag vill ha någon starkare smärtlindring. Eftersom hon trodde att bebisen kommer inom 2 h rekommenderade hon att jag skulle få en spinal istället för en epidural. Till en början tackade jag nej men efter en stund fick jag fullkomlig panik av värkarnas intensitet, jag sa att det värsta jag vet är att tappa kontrollen och att jag är där nu! Att jag mådde skitdåligt av att inte ha koll på läget. Därför bad jag om att få en spinal. NU. Hon försäkrade mig om att gå och ringa på narkosläkaren och sa att jag kanske får vänta ett par värkar till. Hon peppade mig till max och likaså undersköterskan som var med på rummet. Frank var ett fantastiskt stöd, lika bra och trygg som han var under Truls förlossning!

Det tog inte många minuter/värkar innan narkosläkaren var på plats och jag fick vända över till höger sidoläge för att få nålen i ryggen. Jag låg mot Frank som de hade placerat på en stol framför mig för att han inte skulle må dåligt och de försäkrade sig om att han mådde okej. Det blev kallt på ryggslutet, ett stick, någon sekunds väntan och sedan kände jag hur han snabbt drog ut nålen. Piece of a cake. Jag tackade den snälla läkaren och sa att jag kände igen honom i och med att jag själv arbetar som operationsplanerare på sjukhuset. Han kilade ut och jag fick kämpa mig igenom 2-4 värkar till kanske innan jag började känna att smärtan försvann mer och mer. Jag såg på CTG-kurvan att smärtan mätte värkar upp till 100 men jag kände egentligen ingenting. Den lättnaden! Den känslan! Det lugnet! Den sköna pausen! Jag slappnade av och låg bara och njöt av stunden. Frank berättade att när detta är klart och vi har kommit hem med vår bebis skall han laga en fin middag till mig, inbakad oxfilé med potatis. Och till det Champagne. Vi pratade och skrattade och har det helmysigt igen. Paniken och tappa kontroll-känslan var borta. Det var lugn och ro på rummet igen och jag mådde som jag ville göra. Att känna att jag hade koll på läget.

Klockan tickade på och vid 21-tiden var det skiftbyte och en annan underbar barnmorska kom in till oss tillsammans med en undersköterska. Barnmorskan hette Katarina Svensson. Jag undersöktes och var nu öppen 9 cm. I sängen forsade vattnet ännu en gång. Det blev dyngsurt och Frank fick byta mina strumpor.

Barnmorskan hoppades att jag snart skulle få bebis och att spinalbedövningen skulle hålla fram till dess. Jag fick återigen ställa mig i gåbordet och gunga med höfterna för att det skulle snabba på nedförloppet eftersom han fortfarande låg högt upp. Jag började så smått att andas lustgas igen. Värkarnas smärta var inte på långa vägar tillbaka men de gjorde sig så smått påminda. Nästan på minuten vid 22 (2 h efter spinalen hade lagts) kom smärtan tillbaka och jag använde åter lustgasen till max.
Jag tappades på urin kl. 22:30.

22:45 undersöktes jag igen och då var jag helt öppen och retraherad. Men bebisen låg fortfarande för högt upp. Jag fick testa att krysta i ryggläge för att se hur bebisen roterade/rörde sig i kanalen. Hon berättade dock att han inte hade bestämt sig hur han skulle komma ut och att det inte var läge att tvinga fram honom med krystningar, det skulle bara ta tid och bli jobbigt. Istället uppmanades jag att stå på knä i sängen för att han skulle sjunka lättare. Där stod jag en bra stund och skrek i lusgasmasken. Jag hade inte längre koll på värkarna på CTG-kurvan eftersom jag nuddade magen mot madrassen och därför visade CTG felaktigt värde. Jag försökte att tima in lustgasens start när jag kände att värken började och släppte direkt när den tacklade av. Barnmorskan frågade om jag kände krystningskänsla men det gjorde jag inte alls. Vi väntade. Å väntade. Å väntade på att han skulle rotera ner.

Barnmorskan sa att hon skulle gå och blanda ett värkstimulerande dropp. Inte för att det hade stannat av utan att de vände för fort när de kom upp till 100. De toppade så jäkla snabbt att jag knappt hann med att förandas i lustgasmasken och blev skitstarka och sedan dippar de. Det var svårt att hinna få bra smärtlindring.

Hon kom snart tillbaka och droppet kopplades i min hand. Hon lämnade rummet för att dokumentera. Jag tänkte att det var väl fan så i nästa värk kröp jag ihop och tryckte på neråt. Jag ville ändra läge och la mig istället på högersida och det gick inte många minuter innan jag sa till Frank att jag kände krystningskänsla! Jag blev helt enkelt tokbajsnödig! Pang på! Jag sa till Frank att bebisen kommer nu! Han larmade och in kom barnmorskan och undersköterskan. Jag vred över till ryggläge för att hon skulle kunna undersöka mig och direkt sa hon att huvudet stod precis innanför. Nu skall här födas barn! Yes! Jag ville ligga på vänster sida så de mixtrade om sängen så att jag kom i en skön position. Frank satt/stod framför mig.

Klockan 23:41 började jag krysta. Barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet och det ville jag gärna. En smal glipa av huvud kändes och jag blev alldeles rörd. Där var han ju. Hon frågade även om Frank ville se och han frågade mig om det var okej. Kör på, sa jag och han tittade. ”Jaha.. nu kommer du aldrig mer vilja ha sex med mig, sa jag”. Men han var lugn och tyckte att det var häftigt att få se.

Det blev 2 krystvärkar totalt, det gick så snabbt. När huvudet var halvvägs ut stoppade barnmorskan mig och jag skrek rakt ut av smärta. Det gjorde så in i helsikkes ont när det stod och spände/brände precis innan huvudet gled ut. I nästkommande värk fick jag trycka på så huvudet kom ut, hon bad mig sedan att ta ett djupt andetag och krysta ut hakan också. Frank hejade på för fullt framför mig. Hakan i bröstet och så full kraft neråt. Vrålade rakt ut när jag kände att huvudet kommit ut helt. Nytt andetag och så skulle jag krysta ut kroppen. Jag vill minnas att Truls gled ut i efterfarten men här fick jag krysta på samtidigt som barnmorskan fick dra ut honom. Klockan 22:46 föds han vår lilla pojke. 5 minuters krystningstid totalt! Han skrek direkt och lades ner bakom mig. Vi hade tidigare sagt att vi ville ha sen avnavling samt att Frank skulle få lyfta upp honom till mitt bröst. De torkade av honom och så gick Frank runt sängen, jag lade mig på rygg och så tog Frank upp honom, pussade honom och lade han på mig. Så fantastiskt vackert! Så bra det blev! Så fint och så himla underbart! Smärtan försvann och allt blev lugnt. Hej AKSEL! Han slutade skrika och låg istället och gnydde lite grann. Vi var så lyckliga!

Sex minuter senare klippte Frank av navelsträngen. Moderkakan krystades lätt fram kl. 23:55. Den var hel och fin och med alla hinnor och blodkärl på plats. Vägde 765 gram. Jag syddes med 2 stygn. De sa att bebisen var stor så Frank och jag gissade på 3,6-3,7. Vi bad att få spara moderkakan på rummet eftersom vi skulle göra en rolig bild till Franks kollegor.

Barnmorskan och undersköterskan lämnade rummet och vi fick ha det mysigt bara vi tre. Frank tog på sig handskar och fixade med bilden på navelsträngen och bandsågbladen. Vi gosade alla tre och var så härligt upprymda av vad vi just gått igenom. Aksel började snart visa tecken på att vilja amma och han tog även tag och gjorde det när vi låg där i sängen.

Aksel mättes och vägdes och vi chockades över hans storlek. 4350 gram och 52 cm. Långa fötter och långa fingrar. En hel del mörkt hår. Så fantastiskt fin!!

Grattisbrickan serverades och vi åt och myste. Jag duschade och gjorde mig iordning. Kände mig hur pigg som helst och började rensa och packa iordning våra saker inför förflyttningen till BB. Frank satt i fåtöljen med Aksel på bröstet och njöt. Förundrades över min pigghet och att jag höll igång.
Klockan 02:30 kom vi in på BB. Vi fick bo i ett rum på Gyn eftersom det var fullt. Vi överlämnades mellan personalen och fick krypa ner i sängarna. Om vi kunde sova? Näää.. bara låg och tittade på underverket där i sängen. Jag hade honom bredvid mig hela natten. Lite klurigt att amma från höger bröst men vänster lyckades han få tag om vid ett par tillfällen.

Söndag 14 oktober.

De få timmarna som återstod av natten var mer vakna än sovande. Jag tror inte jag blundade alls. Frukosten serverades kl 07:45 och vi tog vår lilla goding i plastbaljan och gick ut i matsalen och åt. Så gott. Så himla himla gott. Vi skickade bilder till henne och alla våra nära och kära.

Barnläkarundersökningen gjordes på förmiddagen och han gick igenom med stort godkänt. Under dagen åkte Frank hem för att duscha och förväntansfulla Noah och Truls studsade hemma. Siri var på innebandycup och fick veta på telefon att Aksel hade kommit. Robin, Noah, Truls och Frank kom tillbaka till sjukhuset och de fick träffa Aksel i dörröppningen till BB. Truls var helt lyrisk! Äntligen! ÄNTLIGEN! Robin tog med dem hem igen och blev sedan avbytt av mormor som kom på kvällen. Frank fick till en början veta att han förmodligen inte skulle få stanna över en natt till men sedan blev vi informerade om att det var lugnt på både förlossningen och BB så han fick vara kvar. Det är vi glada över. Att få uppleva 1:a barnet-känslan tillsammans. Han åkte och handlade lite gott till oss som vi åt till tv-tittandet på kvällen. Under natten låg Aksel i sitt babynest som Frank hade med sig tillbaka hemifrån. Vi bullade upp med plastbaljans madrass underst och ställde ihop våra sängar så babynestet kunde ligga i springan.

Måndag 15 oktober

Jag vaknade upp av ett himla levande, inne på rummet stod en städerska och rev och smällde i soppåsehållarna. Ja men god morgon på dig också. Franks säng var tom och jag mindes att han skulle åka hem för att skjutsa Noah till skolan. Han ringde i samma veva som jag blivit väckt och sa att han var på väg till sjukhuset igen. Han kom lagom till frukosten. Efter dagens avslutade barnläkarundersökningar ville vi bada honom och få fotavtrycken gjorde. Han njöt till en början i vattnet men tröttnade snart och var inte alls så förtjust i det.

Vi stannade kvar till lunch och åkte sedan hemåt till Noah och Truls som väntade spänt. Mormor stannade kvar en natt och åkte hem på morgonen och vår lilla familj fick landa i allt det nya <3 

 

En tår i ögat

"Mamma, när jag fick veta att Aksel hade kommit fick jag en tår i ögat"

Truls när vi kom hem från BB.