Dripp, dropp..

Jag tror aldrig att jag har längtat 

efter mens så mycket som jag gör nu. 

Kom då för sjuttan!

Proveradag 6.

I have a goood feeling..

Idag känns det bra, idag känns det som om det inte finns några hinder för att detta ska gå vägen för oss.
Idag känns det som att det här med Pergotime kommer gå galant. Det kommer räcka för att vi ska bli gravida. För jag menar varför ska inte VI kunna bli gravida? Fan simplaste saken i världen. Iallafall trodde man det när man var liten:

-När jag blir stor ska jag ha sju barn.

Sedan gick man i högre klasser och biologiläraren babblade på om olika sjukdomar och att det är OTROLIGT VIKTIGT ATT MAN SKYDDAR SIG FÖR ANNARS BLIR MAN MED BAAAAAARN!!!!!

Sen blir man sådär stor och kommer underfund med att det inte riktigt är så det fungerar. Man får inte de där sju barnen (ågudbevaremaväl för det) Å man blir inte heller på smällen av att inte skydda sig.

Det fanns helt plötsligt ett MEN i bilden. Ett OBS.

Men idag känner jag inte av det. Idag är jag KÅT, GLAD och TACKSAM! Ha ha..

Fan vad jag kommer hata mejsjälv när jag går tillbaka och läser detta om det inte skulle ta sig under dessa månader.. Men det kommer det ju, så jag behöver ju inte oroa mej. Egentligen.

Tro på´t. Det måste man. Idag har jag samma mood som min sambo har inför hela alltet: Det är klart att vi ska få till det, det är klart att du kommer bli gravid, det är klart att det kommer växa en lite kotte i magen. Det är klart att du ska få föda vår bebis.

Bra dag idag. Säkerligen en redig bajsdag en annan dag. Men man måste leva på de bra. Och överleva de dåliga.

Hej!

Å där startade vi!

Jag är beredd!

Sådär ja, då har jag varit och hämtat ut medicinen. Köpte även en burk med blandad kompott för oss Kvinns. Folsyra och allt vad det var. Good shit!
Har läst igenom bipacksedeln och det var ju inte direkt en biverkning på Pergotime. Men det är ju som med allt annat, man behöver ju inte åka på så många.

Positivt tänkande här nu, POSITIVT!

Snart är det tabl.start!

Två dagar kvar till Proverastart. Jag längtar kan jag säga! Mycket! Ge mej mens för sjuttan så jag kan starta igång med Pergotime. Nu!
Fick brev från röntgen igår ang. att jag ska höra av mej dit på första mensdagen så jag kan boka in en tid. DET lockar inte direkt. Inget vidare alls.

Jag och sambon har pratat en del om det och han tycker att det ska bli jobbigt för min del med tanke på undersökningen, men att han själv helst vill slippa vara med. Han känner att det skulle vara mycket konstigt att sitta där när jag får saker och ting uppkörda i muffen. (skillnad på en förlossning, helt klart)
Det är något som jag och barnmorskan/läkaren fixar med, han vill vara utanför det.
Dessutom har han sjukhusskräck. 

Jag förstår honom, det gör jag. Men jag har också sagt att jag helst vill att han följer med eftersom jag har hört att det ska göra så förbannat ont. Att jag är rädd inför detta.
Han har inte sagt blankt nej eller blankt ja. Det känns som att det är förhandlingsbart, det gör det. Men jag skulle inte bli arg på honom om han avstår. Ledsen möjligtvis.

Men men. Det är inte än. Det kanske hinner att smälta in i honom under tiden tills det är dags. Jag ska nog överleva undersökningen utan honom om det vore så.

Jag älskar honom mest i hela världen. Han är mitt allt. 

Men bestäm da kvinna!

Idag är det ingen bra dag. Jag är bakis, trött och jag känner att jag skulle böla rakt ut om någon sa "fel" ord till mej. Typ du är ful. Ha ha.

Nä, ush, nu får jag ta och skärpa till  mej. Jag har tappat suget totalt kring det här med bloggandet.
Jag har en annan blogg som jag skriver i dagligen och har gjort i snart 4 år. Ingen stor, har i snitt 70-80 trogna läsare varje dag.
Denna bloggen skaffade jag mej när jag kände att jag ville skriva av mej om det jobbiga men absolut inte ville ha det skrivet i min offentliga blogg. Jag hade denna låst och jag kunde i smyg få ner mina tankar. Skönt.

Sen kändes det som att jag ville öppna den för att dela med mej. Jag ville kunna följa andra i samma sits, kommentera i deras och veta att de kan gå till min blogg och känna samhörighet. Förstår ni?

Det är nu ganska exakt en månad sedan.

Nu vill jag låsa den igen. Nej, båda bloggarna vill jag låsa. Slänga igen dom och kasta nyckeln och bara ha dem för mej själv.

En vet aldrig hur en ska ha´t..

Fram och tillbaka..

Nä ush, nu blir jag nojjig. 

Kanske ska jag låsa bloggen igen? 

Nu börjar bebisresan!

Den kvinnliga läkaren vi har är kanon. Hon känns trygg och hon berättar bra och är förstående. Jag träffade henne i början av året och det var hon som drog i sta´ hela resan.

Jag var jättenervös inför detta besöket. Vi låg och pratade innan läggdags igår och funderade ut möjliga händelseförlopp. Mötet gick jättebra. Vi fick detaljerat svar på mannens spermaprov, hon sa att det var strålande resultat! Mannen bara skrattade och berättade sin lilla historia om hur jäkla knepigt det var att stå på en toalett på sjukhuset och kämpa fram de stackars dropparna, men det räckte. Med stor marginal. Riktigt skönt att veta att han är grön. Som han sa, om hans prov hade visat krux så hade det ju inte direkt förbättrat vår situation.

Varje steg är ett steg på vägen.

Hon ville göra en gyn.undersökning och allt såg bra ut, hon hittade ingenting konstigt. Äggstockarna ser ut som Pco-stockar och jag har visserligen haft egen mens hela 6 gånger i år (brukar ligga mellan 2-4ggr) så det har ju blivit bättre, men hon menade på att man brukar inte ha ägglossning om cykeln är längre än 35 dagar. Mina ligger på 40-60 dagar.

Så vi behöver ju helt klart hjälp på traven. Hon har skickat en remiss ang. äggledarröntgen. Jag berättade att jag har läst en hel del om det och att jag vet att det kan göra riktigt ont. Hon förnekade det inte, men menade på att man kan ta förebyggande tabl. Ush, det där känns inget roligt alls. Hela proceduren. Få en slang uppkörd genom livmodertappen på kvinnokliniken och sedan åka liggandes i säng till röntgenavd. Hur mycket mer patient kan man känna sig? Hua.

Men det ska göras så det är bara att se glad ut. Skönt att få göra det så man inte medicinerar och blir skev av hormoner i onödan, om det skulle vara totalt stopp alltså. Om det är fritt fram så är det bara att tuta och köra med Pergotime. Är det stopp så blir det remiss till IVF. Provrörsbefruktningsvärlden.

Eftersom jag nyss hade mens så menade hon på att vi redan nu kan starta med Pergotime. För ska vi vänta i 40-60 dagar innan mensen kommer för att göra röntgen precis efter kommer det ta jättelång tid innan jag kan börja med medicineringen. Så hon fixade både Provera och Pergotime redan nu.
Idag är jag på cykeldag 10. På dag 17 ska jag starta med Provera. När mensen börjar ska jag ringa och boka in en röntgentid. Mellan mensdag 3-7 ska jag äta Pergotime och förhoppningsvis få ägglossning. Dag 21-22 ska jag lämna ett blodprov som visar om det har skett.
Annars startar det om på cykeldag 17.

Så himla underbart!

Vi får hjälp! 

På vägen ut från sjukhuset tog mannen min hand i sin. Kramade om, -Älskling, nu har vi börjat! 
Som jag har längtat efter denna dagen, att få svar på att nu är det okej att starta! Utredningen är inte klar ännu, med tanke på äggledarröntgen, men vi har kommit en bra bit på vägen. Alla steg är viktiga.

Detta är ju hur fräsigt som helst, vi ska försöka få barn. Vi får hjälp nu. Det kommer förmodligen ta en bra stund innan vi har en kotte i magen, men vi börjar vår resa nu..

Bebisresan!

Imörabitti ska vi träffa läkaren.

Om jag är nervös? Njaee.. SOM FAN! Tänk om hon säger "Nepp, hörrni, det finns inget att göra"

Rätt orealistiskt egentligen, men man tänker ju inte direkt de mest positiva tankarna just nu. Det blir lätt lite skevt i skallen. Speciellt såhär kvällen innan..

Jag uppdaterar imöra när vi varit där..

Håll en tumme..

Det gör ont

Nu börjar det närma sig. På fredag ska vi träffa läkaren.
Det är så mycket blandade känslor så jag vet snart inte vilken som är vilken. Det är bara en stor oreda i mitt huvud. Ena dagen så mår jag bra och tänker inte speciellt mycket på det för att i nästa kan jag vara genomledsen, ligga och gråta på kvällen så mannen får hålla om och trösta. Jag ser bara svart i allt och vill inte genomgå utredningen just för att det kanske kommer göra så ont i hjärtat av svåra och negativa svar.

Klart jag vill detta. Vi vill detta. Men i de stunderna så ser jag inget positivt i det och jag är så rädd att jag vill fly från det. Töntigt.

Häromdagen så träffade vi mannens kusin. Jag hade en lite småledsam dag redan innan och fick reda på strax innan hon kom att hon var gravid i 3:e månaden. Kul.
Att se denna kulan på magen gjorde så ont. Att veta att de inte har varit tillsammans mer än kanske ett halvår och redan blivit gravida, medvetet eller omedvetet vet jag inte, men att de lyckats. På direkten. Det gjorde så ont!
För att inte böla rätt ut när vi var bland flera andra människor fick jag bita mej i läppen både en och två gånger och när de hade åkt tog jag en promenad. Jag gick och gick och grät och grät.
Så befriande att bara låta tårarna rinna längst kinderna. Det är skönt att gråta. Oftast känns det bättre efteråt, när man har fått ur det.

Jag känner mej så elak. Jag missunnar inte dessa personer deras fina graviditet, inte alls! Men jag tycker att det är jobbigt av ren egoism.

Jag vill också veta att jag KAN bli gravid.

Det är som jag och mannen säger, om det tar ett år eller två spelar ingen roll, det viktiga är ATT det fungerar. Nångång.

Förhoppningsvis så vet vi mer på fredag. Än så länge så är det bara spekulationer i mitt huvud. En satingens massa virrevarr av känslor. Allt blir så påtagligt. Möter jag en gravid på gatan så går pulsen upp lite. Det gör ont. Ont att inte veta!

Överallt

är det söta gravidmagar, gråtande spädbarn och mammor med barnvagnar. Överallt.
Jag har det på näthinnan hela dagarna. Ibland går det bra att tackla det men ibland gör det ont. Riktigt jävla skitont. Det skär rakt i hjärtat och jag tänker att fasen om det inte kommer aldrig bli min tur i livet.
Om två veckor får vi träffa läkaren. Jag har nu semester och jag njuter, det gör jag, men jag tänker mycket på den kommande läkartiden. Det ligger som ett öppet sår och om jag inte får salt i såret av gravidmagar överallt så påverkar jag mejsjälv med negativa tankar. Det snurrar runtom mej.

Vi vill så gärna. Min man tar allt med ro, han lever med hoppet om att det kommer ordna sig på ett eller annat vis. Det gör det bara! Jag har en gnutta av dem tankarna och en gnutta, nej en hel jävla skottkärra med andra tankar. De negativa. De hopplösa.

Jag vill så gärna också gå med den där söta gravidmagen.

Känna att jag har ett liv i min kropp. Ett liv att skydda. 

Vår bebis!