Blodprover och arbetsläget

När jag för några dagar sedan var på cykeldag 3 bad jag om att få ta lite hormonprover samt sköldkörtelprover. Allt såg bra ut förutom att testosteronet låg lite högt, vilket jag anade.

Denna senaste menstruation dröjde ända till 52 dagar. Jag testade att använda progesteronkräm denna gång för att få igång mensen och det lyckades. Mensen varade dessutom bara i 5 dagar och var inte alls lika riklig som annars. Skönt.

Läkaren meddelade att jag ska ta progersteronprov på cykeldag 21 vilket blir på en lördag. Då till frågan.. skall jag starta med progesteronkräm på säg dag 16-17 och sedan ta provet dag 21 eller blir det helt galet då.. kanske visar det ett bättre progesteronvärde mot om jag inte tar krämen och låter det ha sin lilla gång..

Vill inte att det ska visa ett högre värde gentemot läkaren för då kanske hon tror att jag ändå har ägglossning och kanske inte får ha så många behandlingskurer sedan..

Jag får nog ta och skippa krämen denna månad.

Häromdagen sökte jag en tillsvidaretjänst på operation och idag har sökt en nattjänst, också den tillsvidare. Jag vill sätta min nuvarande chef lite på prov, jag vill få en fast tjänst där jag är nu. Jag trivs jättebra men får hela tiden höra "Det löser sig med jobb, vi förlänger dig"

Jag vill inte gå på halvårsvikariat längre. Jag har varit i över 2 år nu och då har jag rätt att få en tillsvidaretjänst. Det konstiga är att när jag pratade med en kvinna på facket menar hon på att arbetsdag 721 går anställningen automatiskt över till en tillsvidaretjänst. Men när jag pratar med kollegor och chefen själv så är det inte alls så. De menar att jag har rätt till en tillsvidaretjänst, men inte alls rätt just på den platsen jag arbetar på förtillfället. Enligt facket så är detta fel av chefen, hon berättade även att om man har flera ställen man arbetar på så får man se upp vilken klinik/ställe man arbetar på dag 721 eftersom det är den arbetsplatsen som man får sin tjänst på.

Hur kan de säga så olika saker. Jag börjar tröttna rejält på att vara en bricka i ett spel. Jag har fått positioner där jag behövs, jag är absolut inte oumbärlig herregud men jag har fått utbildningar och kompetensutveckling och mycket mer arbetsuppgifter under senaste året så jag känner att har fått en stabil plats att vara på. Jag har 1 månad uppsägningstid, skulle jag då säga upp min lite hastigt så skulle de stå och klia sig i huvudena åtminstone en litet tag tills de har löst mina arbetsuppgifter till någon annan kollega. Jag hoppades att jag skulle bli fastanställd rätt så snart efter att jag fick operationsplaneringen också. Men icke då..
Tröttnat har jag i vilket fall.

Helst skulle jag vilja bli gravid på stört men det går inte med tanke på mitt arbete. Jag vill veta att jag har ett jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten. Jag vill absolut inte missa att få en dagtidstjänst. Att få gå hem på mammaledighet med känslan av att jag vet inte vart jag kan söka för jobb efteråt. Att få gå som timvikare på någon avdelning med kvällar och helgar vill jag då rakt inte.

Tanken var att vi skulle försöka oss på en behandling efter sommaren. Jag har fått förlängt till och med september ut så fram tills dess skulle ingen veta om våra planer. Då skulle jag få veta hur det blir framöver, förlängt eller fast tjänst. Men enligt chefens senaste ord kommer hon förlänga mig året ut. Va faan tänkte jag då...

OM vi skulle lyckas med en graviditet låt oss säga i september.. då är jag i 3:e månaden i december. Om de då vet om att jag är gravid lär jag inte få någon tjänst, då kommer de bara förlänga mig tills barnet beräknas födas. Det vet jag ju!

Samtidigt ska det inte stå som en broms i vårt liv och i våra planer. Vi vill ju få ett syskon till. Men det är lite klurigt hur man ska tänka.
Kan jag inte bara få en tjänst så är det här ur världen! Då är det bara att börja och hoppas att det tar sig!

De fine vi had sammen

Frank berättade imorse att han hade drömt en massa konstigt...
Att han hade drömt att vi var i Norge. Att hans pappa och hans nya kvinna var närvarande. Likaså Gerd. Hon hade stigit fram och sagt; Ingen kan ta min plats som mamma till mina barn! Det hela hade urartat och Frank hade blivit så arg att han hade slängt ut den ny kvinnan ur huset. När vi sedan satt oss i bilen hade jag pockat på hans uppmärksamhet och viskat att jag var gravid.

Märklig dröm men stora händelser som ligger bakom.

~ ~ ~

Frank förlorade sin mamma i cancer för snart precis 1 år sedan. 68 år gammal. När jag och Frank träffades var v i helt eniga om att vi inte kommer gifta oss men att vi gärna vill ha ett gemensamt barn i framtiden. Gerd påtalade flera gånger att vi borde gifta oss. Ifrågasatt om jag inte tyckte det var tråkigt att min man inte ville gifta sig med mig. Vi höll fast i vårt beslut men ju mer tiden gick desto mer grodde det lilla fröet som satt sig i oss, tillslut var vi helt överens - klart vi skulle gifta oss! :)

Vi träffades i januari 2010 och under sommaren 2011 kom vi fram till att jo det är klart att det ska bli bröllop. Ett litet och enkelt som skulle ske i Norge, annars fick det vara sa vi.
Under sommarresan till Norge 2011 besökte vi den lilla kyrkan uppe i fjällen, Så pytteliten och med utsikt över stora vackra fjäll. Japp, där skulle det ske! Banne mej!

Kyrkan bokades, under Thailandsresan i januari 2012 syddes min brudklänning upp på plats av Thailändska kvinnor. Gräddvit med spets/pärlor längst ena sidan av bysten, veckat över bysten och lagom stort släp. Jättevacker!!

I samma veva som vår bröllopsplanering rullade på gjorde vi hormonbehandlingar för att försöka få till en graviditet. På det fjärde behandlingsförsöket lyckades vi och väntade Truls.
Den 7 juli 2012 sa vi ja till varandra i den lilla fjällkyrkan, jag var då gravid i vecka 12. Lycka!

I januari 2013, 3 år efter att vi träffades, föddes Truls.

Tidigt frågade Gerd om vi önskade ett syskon till. Nej nej svarade Frank bestämt och så även jag. Någonstans var vi överens även att det senare skulle ändras för min del och bli en stor klump i magen - jag ville ju verkligen ha en till.

Gerd fortsatte hoppas att det en dag skulle komma en till.

I september 2013 fick Gerd sin cancerdiagnos. Hon opererades i oktober och vi åkte upp till Norge för att hälsa på henne på sjukhuset. Det var Truls första Norgeresa, han var då 9 månader gammal.

Gerd kämpade på och gick på många, många cellgiftsbehandlingar. Julen 2012 firades i Norge, vi var i Franks syster och mans hem och deras uterum hade gjorts så fin och familjär. Gerd såg mer oc mer sjuk ut, rasade i vikt men hankade på. Jag är otroligt glad över att vi firade det som skulle bli hennes sista jul.
Frampå våren 2016 blev hon snabbt sämre, hon pendlade mellan hemmet, sjukhuset i Namsos för cellgiftsbehandlingar, Trondheim för att stråla bort smärtorna i skelettet och bodde sista tiden på ett avlastningsboende, eller rättare sagt ett äldreboende. Hon passade så fel in där. Hon var inte gammal. Däremot väldigt sjuk. Palliativt registrerad.
Frank och jag stod i beredskap att slänga oss iväg i bilen om/när telefonen skulle ringa. En dag i maj ringde det och vi ordnade snabbt med våra jobb och satte oss i bilen. Hon hade blivit inlagd igen och var illa däran. Vi satt tysta långa perioder i bilen och tänkte det värsta - vi kommer inte hinna upp.
Resan på 110 mil kändes som den aldrig skulle ta slut!

Vi hölls oss meddelade under tiden och fick veta att det var under kontroll. Att hon kämpade på. När vi anlände hemma hos Franks pappa, Thor fick vi veta att hon skulle få komma till ett boende i närheten. Frank var och hälsade på henne på sjukhuset och vi andra väntade in att hon skulle komma tillbaka till Malm, samhället de bodde i. När vi träffade henne på hemmet var det en helt annan kvinna framför oss. Ännu magrare mot julen och så medtagen. Insulinpumpen ständigt närvarande. Dricka med sugrör. Vändningar i sängen. Rullstol. Hon sken upp när Frank, jag och Truls kom till henne. Vi var där korta stunder för att Truls inte skulle stöka för mycket, men samtidigt verkade hon tycka om att det var lite liv runtom henne, det var ju hennes lilla barnbarn.

Hennes högsta önskan var att få uppleva 17 maj! Hon ville så väl komma upp i rullstolen för att se kortegen utanför boendet. Få se alla dessa vackra klänningar och musiken. Franks systrar och Thor var med på morgonen på hemmet och gjorde henne fin, sminkade henne och fick upp henne i rullstolen. Hon var så fin och glad.
Tillsammans stod vi alla i familjen och tittade på det fina, stora tåget av människor som kom gåendes nerifrån samhället och uppför backen mot hemmet där vi befann oss. Alla röd/vit/blåa flaggor som vajade, klänningar i fina färger, sången, musiken. Så vackert. Vi stod inne hos Gerd och tittade ut genom fönstret. Jag tittade ner på Gerd, såg hur hon försökte sjunga med i sångerna. Hon mimade mest. Jag satte mig på huk och tog hennes hand. Hon tittade på mig, tårarna rann nerför våra kinder och vi höll hårt i händerna. Jag klappade henne på kinden. Alla grät. Alla visste vi att hon hade önskat detta så starkt. Alla visste vi att hennes dagar var räknade. Alla visste vi att det var hennes sista Nationaldagsfirande. Hon blev snabbt trött och vi la henne i sängen. Som planerat åkte vi till ett hotell/restaurang i Steinkjer. Thor stannade kvar hos Gerd.

Varje dag var vi hos henne, hon sov en hel del  men kunde när som svara i luften och svara helt rätt på vad vi hade pratat om. Hon var med oss men otroligt svag och medtagen. Morfinpumpen stod alltid i givakt på nästa dos. När vi hade varit i Norge i 1 vecka tog vi det svåra beslutet. Att resa hem igen. Att säga hej då till Gerd för sista gången.
Frank, jag och Truls var själva hos henne innan avresan, hon kom upp i sittande position för att få lite mat. Gröt med mjölk. Saft i glaset med sugrör. Jag satte mig jämte henne, höll om henne och hjälpte henne med maten. Hon fick i sig lite gröt, sakta men säkert. Jag reagerade på att hon inte längre orkade suga genom det långa sugröret så vi klippte av det en bit, det gick dock trögt ändå. Istället använde vi oss av suddar på pinne att blöta så hon kunde suga i sig vätskan. Jag torkade henne runt munnen. Där satt jag bredvid min svärmor och jag tog hand om henne likt jag gjort i så många år inom mitt arbete. Jag kämpade med att hålla bort tårarna. De brann innanför ögonen. Jag log mot henne, klappade henne på kinden och hon log tillbaka. Det var inte såhär det skulle bli, hon skulle få uppleva sina barnbarn längre tid. Jag tänkte på det lilla barnbarnet som hon önskade sig.

Hon blev mätt och vi la henne i sängen igen. Flertalet gången sög hon i sig saften från pinnesudden. Jag tvättade hennes mun med en annan och slängde den. Hon fick en ny full med vätska. Hon såg så tillfreds ut att få det kalla i munnen.

När vi skulle ta det tunga steget att åka ifrån henne kramade vi om henne allihopa. Truls sa hejdå Mimmi. Tårarna sprutade på oss alla. Frank pratade med henne. Jag gick fram till henne och kramade om henne, sa att jag älskar henne och sa hej då. När jag reste mig upp från sängen hade en släkting till familjen kommit in för att hjälpa Gerd med vändning/byte. Hon arbetade på hemmet. Hon grät. Alla grät, Jag kramade om henne och grät och sa åt henne att ta väl hand om henne de sista dagarna.
Det var så svårt att släppa hennes hand. Och då var jag bara svärdottern.

Frank. Min älskade Frank som släppte taget om sin dödssjuka mamma. Som satte sig i bilen tillsammans med oss och styrde bilen hem till Sverige igen....

Vi åkte hem på fredagen, var hemma på lördagen och på måndagen somnade in med Thor, Heidi och Ronny vid sin sida. Lugnt och stillsamt. Frank fick telefonsamtal på kvällen/natten och föll ner i mina armar i sängen. Älskade livskamrat.

24 maj 2016.

Om 10 dagar är det 1 år sedan.

Under sommaren 2016 tog jag mod till mig och berättade för Frank om min barnönskan. Han smälte mer och mer och under hösten var han fast besluten - det ska bli ett barn till. Vi vill det. Gerd hade velat det.

Hon hann aldrig få veta att vi vill få ett barn till. Hon hann inte uppleva sina barnbarns uppväxt mer än några år. Noah var 10, Siri 9 och Truls 3 när hon somnade in.

5 juni 2016 begravdes Gerd i Malm kyrka. Det var en otroligt solig dag, kyrkan var fylld av vackra vita och rosa blommor i en fin matchning av toner. Begravningen var jättefin, prästen höll tal som var skrivna av bland annat Ronny. Några bekanta sjöng två sånger där tårarna sprutade i kyrkan, varav den vackra De fine vi had sammen med Dde.

"Det Fine Vi Hadd Sammen" Lyrics

Dde

Det kan itj værra sant

Den beste tida skull' jo komma no

Vi hadd fortsatt mytji mer te go'

Æ va itj forberedt på det herre

Æ kan itj nå dæ no

Det e live sjøl som gir oss sånne slag

Men æ ska lell få sagt det no i dag

Du vil bli her for bestandig

Æ savne dæ no og det vi itj skull' få

Men minnan du har gitt mæ

ska æ ta godt vare på

Æ vil tenk på alt det fine vi hadd' sammen

Den gang vi trudd' vi kunn' klar alt

Æ vil tenk på alt det fine vi hadd' sammen

'No sjer æ dæ i ett og alt

Vi hadd' ei herlig tid

Skull' så gjern' ha gjort alt om igjen

Glad for at æ fikk ha dæ som venn

Vi levd livet mens vi gjor det

Vår lilla vision är att vi ska åka upp till Norge när vi har lyckats, sätta oss vid hennes grav och berätta för henne att vi väntar ett barn.

Jag vill ge henne det.

Till den tänkta bebisen

Denna lilla mössa och strumpor strl 10-12 köpte jag och bonusdottern när vi var i Växjö för ett par månader sedan. Vi for in rent impulsivt på Polarn och pyret för att hitta något till "den kommande bebisen".

Tänk om vi får stoppa en liten filur i de där. Snutte.

Namnen är redan klara för bebis 2

Det går nästan inte en dag utan att vi pratar om graviditet, bebis och förlossning här hemma. Vi har pratat öppet om det med barnen och de hoppas och håller alla tår och tummar att det ska lyckas. De stora barnen önskar sig en lillasyster och lilleman önskar sig en lillebror. Ibland önskar han sig en "Juni" (kusinen)

Jag och F har sedan vi bestämde oss dagdrömt om hur det kan komma att bli med fyra barn i familjen. Jag drömmer mest om gravidmagen, förlossningen, bebisen.. utseende, flicka eller pojk. F drömmer om det såklart också men är mer praktisk och har redan "valt" vilken bil vi borde köpa och vilken vagn vi skall ha, om den får plats och hur bebisens rum ska inredas.

Jag som kvinna kan inte förneka att det skulle vara underbart att få en dotter. Att jag får uppleva mamma-dotterbandet som jag har med min egna mamma. Men självklart så blir vi överlyckliga vilket kön det än blir. Vi blir lyckliga bara det går att genomföra. Att vi lyckas få en bebis. Att jag ännu en gång får uppleva en graviditet.

När vi fick reda på att vi väntade Truls våren 2012 valde vi direkt namn. Det skulle vara en Truls eller Trine. Helt klart skulle det vara gamla norska namn eftersom Frank är från Norge. Ingen snack om saken. Den var biff redan i vecka 7.

Namnet Trine har hängt med sedan dess, vi tycker att det är ett vackert namn. Om det blir en bebis i höst så har vi redan valt namnen, nämligen Trine och Sindre om det blir en pojke.

Läkarbesök

I februari var jag på ett läkarbesök hos min fertilitetsläkare som jag hade när vi gjorde tidigare behandlingar. Jag berättade om vår önskan och hon undersökte mig. Allt såg bra ut.
Eftersom jag har en konstaterad PCOS behöver vi inte gå igenom någon utredning igen när vi nu vill försöka få ett syskon. Det var skönt att höra, det hade känts skapligt onödigt och slöseri med tiden. Vi vet att det är mig det är knas med.

Hon berättade att Pergotime inte längre används utan man har gått över till Letrozole, en tablett som i vanliga fall används till bröstcancerpatienter då det sänker östrogenet i kroppen. Planen är att jag framöver får hämta 5 tabletter i en påse på KK-mottagningen inför varje behandling. Hon skrev även ut en Ovitrellespruta till mig. Både hon och jag kände att jag förmodligen inte kommer lyckas utan den. Skönt att ha den som extrainsats.

Jag fick med mej en liten påse med 5 tabletter. Skön känsla i kroppen och ett stort leende på läpparna. Frank kramade om mig när jag kom hem och vi är så glädjefyllda över det här beslutet. Vi vill verkligen få ett till barn.

Tanken är att vi skall påbörja vår första behandling efter sommaren. Jag är ännu inte fast anställd. Har ett vikariat som löper ut i september, har hela tiden fått förlängt och fått höra "det löser sig" från arbetsgivaren. Jag har tröttnat på att inte veta hur det blir och vi tänker att familjen går först, skulle jag inte hinna få fast innan graviditeten så får det bli så. Jag är sedan i april lasad eftersom jag då hade jobbat i 2 års tid inom Regionen och hoppas starkt på att snart få en tillsvidareanställning.

Jag har till och med sökt en tillsvidaretjänst på annan klinik just för att sätta lite press på min nuvarande klink.

I dagsläget sitter jag hemma och är sjukskriven på grund av en korrigering av bröstoperationen som jag gjorde i januari förra året. Jag gjorde då ett bröstlyft och la in implantat. I tisdags var jag åter nere i Landskrona för att rätta till det som inte blev som det skulle. Det ser betydligt bättre ut denna gång och jag tror det kommer bli jättebra när det är läkt och färdigt.

Före operationen var vi helt överens om att det inte skulle bli fler barn. Jag vet att jag frågade plastikkirurgen vad som händer med implantaten/operationsresultatet OM jag skulle bli gravid. Han berättade att det är klart att det kommer påverka utseendet på något sätt. Det gör det alltid. Amningen skall fungera efter en operation försäkrade han men att de kan vara mer hängiga tex.

Detta är ju något som nu ligger i våra händer - ska vi riskera de opererade brösten?!

Svar: Ja såklart! Tanken var att det inte skulle bli några fler barn. Men sedan har saker och ting ändrat sig. Familjen går först..

Bebis bebis bebis

Jag drömmer om bebisar. Jag drömmer om att gå och handla bebiskläder. Jag är så bebissjuk.