lördag 17 december 2016

Tre år senare..

Oj, snart 3 år sedan jag skrev ett inlägg. Sonen som kallades T här fyller snart 4 år. Det har hänt en hel del under dessa 3 år. Vi har köpt hus, renoverat upp det en hel del, både jag och mannen har bytt arbete, han är nu resande säljare och jag arbetar äntligen inom Landstinget, går dagtid på en mottagningen vilket är otroligt roligt. Har fått specialuppgifter som koordinator och operationsplanerare.

Om 1 månad har jag och F varit tillsammans i 7 år. SJU år! Kändes som vi nyligen satt där på vår dejt.. Ända sedan vi berättade varsina önskningar och drömmar i livet var vi överrens om att ett framtida barn låg i våra tankar. Ett gemensamt barn. Även att jag är emot ordet så är det ändå lite så det är, ett kärleksbarn. Mannen som har två barn sedan tidigare var starkt bestämd i sin tanke att det bara blir ett barn. Jag som har diagnos i Mumindalen hade inga andra tankar än att jag vore överlycklig om det ens fungerar en gång!

Åren gick och jag började mer och mer fundera och tänka på att T aldrig kommer få det där speciella helsyskonbandet. Trots två storasyskon så är det halvsyskon plus att det skiljer sig 6 och 8 år mellan dem. T växer upp som ett sladdisbarn + ensambarn eftersom det är varannan vecka på den andra två barnen.
Jag visste att F var emot fler barn men började skojja lite med honom. Han skojjade tillbaka men med en underton som sa att nej tack, inte fler.
Känslorna bubblade inom mej och jag började bli mer och mer önskedrömmande kring detta. Aldrig mer få uppleva en sådan sak. Aldrig mer få vara med om förlossning. Aldrig mer få bära ett barn. Aldrig få ge T ett syskon.

En dag tog jag upp det med honom. Ärligt och helt naket. Vi pratade om det i flera dagar. Han förstod min önskan och tankegång. Jag öppnade mig. Han öppnade sig helt.
Han ändrade sig och erkände för både sig själv och för mej att han faktiskt kan tänka sig att försöka få ett syskon framöver! Jag har dock inte fast anställning ännu så det ligger i grund att vi inte försöker inom snar framtid. Vi har kommit överrens om att IFALL vi skall göra detta så ska alla pusselbitar finns på plats innan vi går in i den resan igen. Resan skrämmer men vi vet också att det inte är omöjligt. Det är en stor portion hopp i den också!

Så... vi har väl lite sådär i planerna att under hösten 2017- våren 2018 möjligtvis ta upp detta igen och se vart vi står då. Har jag fast anställning och vi fortfarande är i samma tankebana så ser min man inte det alls som ett hinder! Åh.. kanske kanske kan detta bli verklighet!

Veckor har gått sedan dessa samtal. F har mer och mer erkänt att han går i barntankar. Min syster fick en liten dotter för 3 veckor sedan och när de var på besök hos oss när lilltjejen var 1 vecka gammal satt jag mycket med henne i famnen. F klappade ömt på mej och log. Jag frågade om han ville hålla henne men han sa bestämt nej. Efteråt kom det fram att han inte ville hålla av just den anledningen att han då kanske skulle bli bebissugen.

Nu till jul var han helt inställd på att min systers familj skulle fira med oss. Han berättade hur besviken han blev när det uppdagades att de inte kommer vara med oss. Han hade velat mysa med lilltjejen för att se hur hans kropp skulle reagera. Ifall känslorna skulle komma. Bebismyset. Det hade varit spännande att se hur han hade reagerat, förmodligen ligger det en liten längtan där trots allt.

Igår kom han hem med nya bilen som han har genom arbetet. "Vår" V60 som vi har haft tidigare än nu inbytt mot en Skoda Superb. Stort as. När jag frågade om en barnvagn skulle få plats i en Sedan skrattade han gott och öppnade bagageluckan och sa att vi får plats med en tvillingvagn! He he..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar