I det ena hade vi fått en tid den 19:e augusti för att träffa läkaren.
I det andra var det svar från spermaprovet. Ännu mer nervöst.
Vi hade ju fått order om att inte ha sex eller utlösning inom de 2-4 dagarna före provet. Men vi kunde inte hålla oss. Kvällen före så blev det som det blev, mycket dumt egentligen. Vi ångrade oss rätt snabbt när vi insåg att vi nu säkert missat hela gjejen.
Men svaret blev: Normala förhållanden. Vi pratar mer när vi träffas den 19:e.
Så otroligt skönt. Ytterligare ett steg på vägen.
Så om fyra veckor sitter vi där mittemot den kvinnliga läkaren och får förhoppningsvis lite mer kött på benen. Detta kaos jag har i min hjärna tar snart död på mej. JAG VILL VETA!
Är det kört eller finns det chans att vi kan bli gravida? Hur mycket hjälp kommer vi behöva. Kommer vi ens lyckas?
Jag försöker att inte tänka för mycket. Min sambo tröstar och håller ihop mej när jag faller och blir ledsen. Han smeker mej på kinden, torkar mina tårar och viskar att vi ska fixa det här. Han ska på ett eller annat sätt få mej att bli gravid. Vi ska bli föräldrar till en lite knoddis.
Klart jag känner hopp. Jag vill inget annat tro. Men jag har mycket svårare att stänga ute våra, eller mina, problem. Det är mej det är fel på, det är min kropp som inte fungerar som den ska.
Jag har lättare att se det svarta i det hela. Tänk om vi inte kan bli gravida? Tänk ifall det inte finns någon hjälp. Tänk om vi försöker och försöker och försöker utan någon som helst framgång.
Jag har hört om så många par som har kämpat i flera år och tillslut hoppat av tåget. De har gett upp. De har tagit lån för att betala provrörs, de har gråtit alla tårar som finns och de har tappat hoppet. Totalt. Det går inte.
Jag blir helt tom inom mej när jag hör sånt. När kommer man till insikt med att ge upp. När i processen tappar man totalt. Kan man leva ett resterande liv och känna glädje och tacksamhet när man sörjer det man helst av allt önskade sig? Det som grannen, kompisen, alkisen nere på stan fick en natt när de naivt struntade i kondomen!
Blir man någonsin hel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar