Tredje behandlingen

Igår tog jag sista tabletten av Provera. Igår kom även mensen. Imorgon börjar jag med Pergotime och vårt tredje försök startar. Jag ringde gyn idag för att boka en tid för VUL och fick en tid den 7:e. 

Spännande!

Startat Provera-kur

Så, då var man hemma i kalla Sverige igen. Semestern har varit mer än fantastik! Veckorna gick fort men vi hann med många utflykter och soliga timmar. Jag är brun som en pepparkaka säger dem och jag håller nog med, trots att det känns som jag var brunare för ett par dagar sedan. Det försvinner ju så fort!
Fjärde dagen idag med Provera. Sista tabletten blir nästa söndag, men förhoppningsvis kommer mensen innan avslutad dos så jag får börja med Pergotime snart. Även att medicinbehandligen skrämmer mej lite så är jag taggad. Min sambo också, nu förbereder vi för vårt tredje försök!

Tjugohundratolv är vårt år!

Så dä så!

Njuter av tiden

Hej på er!
Hur har ni det? Jag har inte skrivit på länge nu och anledningen till det är att jag befinner mej utomlands. Rättare sagt, Thailand. Vi njuter och har det redigt gott, solen mörkar våra kroppar och tomma drinkglas byts ut mot fulla. Det är sjukt vackert här nere, kritvit strand och blågrönt vatten. Underbart!

Jag har varit inne här på bloggen och kikat en eller två gånger, har varit runt ett snabbvarv på de som finns på min blogglista här intill, men inte läst igenom alla era inlägg utan bara det senaste, så man kan ju säga att jag ligger efter en del. Jag tar igen det sedan.

Jag har ju fullt upp med andra tankar nu när vi är här så barnatankarna är inte direkt jättenärvarande. Det känns riktigt skönt faktiskt. Skönt att kunna må gott och njuta av det man har i nuläget. Planen är att börja med vårt tredje pergotimeförsök när jag kommer hem sedan igen. Det känns både spännande och skrämmande. Jag vill men jag vet ju hur dåligt jag kommer att må. Det är verkligen en balansgång på slak lina. Men jag vill. Han vill. Och vi kommer göra det.

Ses om en vecka.

Att bryta ihop och komma igen

Hoppas ni alla har haft ett riktigt bra nyårsfirande. Vi var på parmiddag och festade loss. Fasen, man är ju inte tjugo längre, det kändes ordentligt i både kropp o knopp igår. Hela dagen var man som en zombie och traskade runt i OnePiece som en annan Tellitubbies.

Visst är det härligt att det äntligen är tjugohundratolv. Året där vi hoppas att våra önskningar slår in. Eller hur? För min egen del är jag cool-lugn. Just nu alltså. Som alltid när vi inte är mitt i en pågående behandling. Då känns allt optimistiskt och gott. För att någon dag efter pergotimestart fullständigt rasa och bli jobbigt och ledsamt.

Så är det. Upp. Ner. Framåt. Bakåt.

Bryta ihop och komma igen.

Det är inte över förrän man sitter där med den lille i famnen. Då har man nått i mål. Vägen dit kommer inte vara lätt. Det är som ett förvirrat orienteringspass. Man måste ta sig igenom de otäcka snåren och svåra sankmarken. Men någonstans ser man glimten där framme och man tar sats ( i dubbel bemärkning) och ger järnet. Man kastar sig ut och säger till sig själv att det får bära eller brista. Antingen så hittar man vägen eller så gör man det inte. Då får man återigen samla kraft, läsa kartan och försöka vidare. Kanske en annan väg.

Jag tror att man kommer fram. Tillslut. Bara man ger sig sjuttan på det och håller ihop. Stöttar varandra. Dunkar varandra i ryggen och säger fan vad du är bra. Vilken kämpe du är. Vi kommer få en sån fin belöning av detta. Vi kommer ta oss i mål. Vi.

Jag är idag på cykeldag 19. Spörs att se om denna mensen vill komma av sig själv eller om man måste pusha igång den. Sist kom den på dag 33.

Denna mensen alltså. Ena stunden vill man inte se skymten av den för att i nästa längta ihjäl sig efter den.