Hjärntrött. Trött. Nedstämd. Ledsen. Inåtvänd. Ska bli skönt att träffa psykologen imorgon på min vårdcentral. Första mötet sedan bedömningssamtalet på psyk.mott.
Jag behöver det men känner samtidigt skam över att behöva det. Varför skall det vara så tabubelagt?
Mycket ligger till grund över mitt mående. Denna berg-och-dalbana med behandlingar gör sitt. Å jobbet sitt. Just nu suger det musten ur mig. Jag vill mycket. Vill att mina kollegor/chef skall vara nöjd med mina insatser/presterande/arbetsuppgifter men känner att ork tar slut fort. Kommer hem innan 17. Vid 20 ligger jag i sängen nyduschad och somnar 20:30 varje kväll! Vaknar på morgonen och är fortfarande skittrött trots en hel natts sömn.
I skrivande stund ligger jag i sängen, dock ovanpå överkastet, med musik i hörlurarna och ärligt - jag skulle kunna somna nu om jag blundade.
Progesteronkrämssmörjandet fortgår och skulle gissa på att mensen kommer i början av nästa vecka. Jag är redo och vill börja med nästa behandlingsomgång.
Speciellt efter dagens videomöte på jobbet som inte alls gick som jag hade hoppats på! I ett par månader har jag påpekat att vi behöver ett koordinationsmöte, chefen, sektionsledare, jag som koordinator och fler kategorier. Jag har lagt ner mycket tid och möda på att få fram vad vi behöver gå igenom, gjort flödesbeskrivningar och tagit fram data.
Jag har bollat och uppdaterat chefen under loppets gång så hon har varit medveten om mitt engagemang och mitt driv till att igenom detta möte. Men vad händer?
Jo mötet tar dels 1 timma längre än planerat plus att vi inte "hann" gå igenom mina punkter och redovisningar! Jag var den som hade puschat på detta möte och så får jag inte ta upp min del och mitt arbete som jag har jobbat med länge. Tidigare har jag haft en känsla av att det känns som ett svek mot mina kollegor/chef om jag blir gravid eftersom jag har fått så mycket beröm och mycket extra uppgifter. Jag har varit rädd om mitt arbete och mitt ansvar. Liksom känt att jag kanske inte får tillbaka mina uppgifter när kommer tillbaka.
Men efter dagens möte är jag besviken och känner bara: För faan bli gravid fortast möjligt så kan de stå där.. jag ger blanka faan i det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar