Ägglossning, JAJAMENSAN!

Berättade för min sambo igår när han kom hem från jobbet. Att jag visste vad smärtan hade berott på.
Jag hade väntat mej en reaktion i form av "jaha nu får vi köra med badmössan på".

Men inte då. Han ville att vi skulle testa. Menade på att det är ju bra att försöka när man har chansen. Slippa ta en massa hormoner och så. Fungerar det så gör det.
Blev lite roligt vid läggningstiden igår, "jaha hur gör man nu då? Ska man köra någon speciell ställning för att få ett speciefikt kön på bebisen?
Vi skrattade och han fick en skopa prestationsångest.. he he..

Idag åkte jag till apoteket och inhandlade ett ägglossningstest bara för att se om det verkligen stämde med var gyn.läkaren hade sagt igår. Jodå, fullt utslag, två fina ränder. Jag har ägglossning.

Hur coolt är inte det då? Att man som snart 27 åring för första gången känner av sin ägglossning. Kanske min första till på köpet. Tänk om min kropp kommer i balans nu? Tänk om den börjar förstå det här med menscykeldagar och ägglossning. Tänk om vi skulle få till en liten knodd av oss själva. Inte behöva åka till det där bövvla fertilitetsteamet och känna sig som en misslyckad kvinna.

Tänk om vi blir gravida!

En sväng på akuten

Igår hände något märkligt. Jag fick jätteont i nedre delen av magen och det släppte inte. Kramp bokstavligen talat. Jag som är laktoskänslig brukar reagera med kramp i magen. Ofta. Jag är van vid buksmärta. Men detta höll i sig mycket längre än vad jag hade trott.
Hur jag än låg eller satt så kom jag inte till någon bra position. Kl 00 gav jag upp och ringde akuten för att få komma dit och få smärtlindring. De tog en massa prover, testade om jag var gravid, hade uvi eller några förhöjda blodvärden.

Ingenting.
Allt var bra, de kunde inte luska ut vad som var felet. Skickade hem mej med en påse tabletter och råd om att komma tillbaka på förmiddagen igen för att återigen ta lite prover och jämnföra om något hade ändrats.
Sagt och gjort, jag åkte dit, smärtan hade avtagit markant, men jag kände fortfarande att det var ömt nere i magen. Proverna visade återigen normalt.
Det enda läkaren kunde tänka sig var att det var en kraftig laktoskänning, men hon ville utesluta en annan sak först - att det skulle vara något gynekologiskt. Jag fick en remiss och åkte dit nyligen.

Det är ju sjukt egentligen. Rakt igenom dunderpinsamt. Gynläkaren hade svaret.

Ägglossning.

Jag har inatt varit på akuten i 3 timmar för att reda ut vad min buksmärta var för något och så har jag ÄGGLOSSNING! Ha ha..

Men va fan, jag har ju aldrig haft det och vet inte hur jäffla ont det kan göra. Galet att man som snart 27-åring känner av sin ägglossning för första gången!

Samtalet

Ringde idag och bad om att få lite råd i hur detta ska benas opp och i vilken ordning allting ska ske med möten och div. provtagningar. Fick prata med en på gyn mott. som skulle meddela barnmorskan om att vi vill ha kontakt med dom så hela karusellen kan starta.

Infertilitetsteamet, som hon sa. INFERTILITETSTEAMET. Jag får rysningar. Kunde lika gärna sagt "gruppen som ni som inte är helt normala och inte kan få barn på naturligt sätt får träffa"

Tänk om....

Höll på att skriva: Hej.
Men vem fasen hade jag tänkt att morsa på egentligen? Bloggen är låst. Ha ha..

Ja, tiden skener då inte. Jag räknar dagar jag. Andra april idag. Snart är det dags att boka tid till maj.
Låter jag besatt kanske? Ha ha..
Sugen skulle jag nog vilja påstå. Jag vill så innerligt bli mamma.

Sambon kan börja prata om detta också lite då och då. Han kom hem med en provbil för ett tag sedan och ville att jag skulle följa med och åka. Han berättade i detalj vilka krafter bilen hade och hur många pollar som sprang under huven. Och så har vi plats för en barnvagn, la han till. Då lyssnade jag plötsligt på vad han sa igen..

Tänk om. Tänk om inte.

Man blir lite lätt störd av att inte veta. Bara fumla i mörkret. Det ska på ett sätt bli skönt att komma igång med det, prata med läk, barnmorska, gyn, med mera och starta hela karusellen. Men samtidigt är jag så förbannat rädd. Så rädd att jag får ångest på kvällarna. Inte kan sova. Måste be sambon ligga sked och hålla hårt om mej. När han viskar lugnande ord och pussar på mej så slappnar jag tillslut av och kan somna. Tänk om det inte fungerar.. när ska man ge upp?