Att han hade drömt att vi var i Norge. Att hans pappa och hans nya kvinna var närvarande. Likaså Gerd. Hon hade stigit fram och sagt; Ingen kan ta min plats som mamma till mina barn! Det hela hade urartat och Frank hade blivit så arg att han hade slängt ut den ny kvinnan ur huset. När vi sedan satt oss i bilen hade jag pockat på hans uppmärksamhet och viskat att jag var gravid.
Märklig dröm men stora händelser som ligger bakom.
~ ~ ~
Frank förlorade sin mamma i cancer för snart precis 1 år sedan. 68 år gammal. När jag och Frank träffades var v i helt eniga om att vi inte kommer gifta oss men att vi gärna vill ha ett gemensamt barn i framtiden. Gerd påtalade flera gånger att vi borde gifta oss. Ifrågasatt om jag inte tyckte det var tråkigt att min man inte ville gifta sig med mig. Vi höll fast i vårt beslut men ju mer tiden gick desto mer grodde det lilla fröet som satt sig i oss, tillslut var vi helt överens - klart vi skulle gifta oss! :)
Vi träffades i januari 2010 och under sommaren 2011 kom vi fram till att jo det är klart att det ska bli bröllop. Ett litet och enkelt som skulle ske i Norge, annars fick det vara sa vi.
Under sommarresan till Norge 2011 besökte vi den lilla kyrkan uppe i fjällen, Så pytteliten och med utsikt över stora vackra fjäll. Japp, där skulle det ske! Banne mej!
Kyrkan bokades, under Thailandsresan i januari 2012 syddes min brudklänning upp på plats av Thailändska kvinnor. Gräddvit med spets/pärlor längst ena sidan av bysten, veckat över bysten och lagom stort släp. Jättevacker!!
I samma veva som vår bröllopsplanering rullade på gjorde vi hormonbehandlingar för att försöka få till en graviditet. På det fjärde behandlingsförsöket lyckades vi och väntade Truls.
Den 7 juli 2012 sa vi ja till varandra i den lilla fjällkyrkan, jag var då gravid i vecka 12. Lycka!
I januari 2013, 3 år efter att vi träffades, föddes Truls.
Tidigt frågade Gerd om vi önskade ett syskon till. Nej nej svarade Frank bestämt och så även jag. Någonstans var vi överens även att det senare skulle ändras för min del och bli en stor klump i magen - jag ville ju verkligen ha en till.
Gerd fortsatte hoppas att det en dag skulle komma en till.
I september 2013 fick Gerd sin cancerdiagnos. Hon opererades i oktober och vi åkte upp till Norge för att hälsa på henne på sjukhuset. Det var Truls första Norgeresa, han var då 9 månader gammal.
Gerd kämpade på och gick på många, många cellgiftsbehandlingar. Julen 2012 firades i Norge, vi var i Franks syster och mans hem och deras uterum hade gjorts så fin och familjär. Gerd såg mer oc mer sjuk ut, rasade i vikt men hankade på. Jag är otroligt glad över att vi firade det som skulle bli hennes sista jul.
Frampå våren 2016 blev hon snabbt sämre, hon pendlade mellan hemmet, sjukhuset i Namsos för cellgiftsbehandlingar, Trondheim för att stråla bort smärtorna i skelettet och bodde sista tiden på ett avlastningsboende, eller rättare sagt ett äldreboende. Hon passade så fel in där. Hon var inte gammal. Däremot väldigt sjuk. Palliativt registrerad.
Frank och jag stod i beredskap att slänga oss iväg i bilen om/när telefonen skulle ringa. En dag i maj ringde det och vi ordnade snabbt med våra jobb och satte oss i bilen. Hon hade blivit inlagd igen och var illa däran. Vi satt tysta långa perioder i bilen och tänkte det värsta - vi kommer inte hinna upp.
Resan på 110 mil kändes som den aldrig skulle ta slut!
Vi hölls oss meddelade under tiden och fick veta att det var under kontroll. Att hon kämpade på. När vi anlände hemma hos Franks pappa, Thor fick vi veta att hon skulle få komma till ett boende i närheten. Frank var och hälsade på henne på sjukhuset och vi andra väntade in att hon skulle komma tillbaka till Malm, samhället de bodde i. När vi träffade henne på hemmet var det en helt annan kvinna framför oss. Ännu magrare mot julen och så medtagen. Insulinpumpen ständigt närvarande. Dricka med sugrör. Vändningar i sängen. Rullstol. Hon sken upp när Frank, jag och Truls kom till henne. Vi var där korta stunder för att Truls inte skulle stöka för mycket, men samtidigt verkade hon tycka om att det var lite liv runtom henne, det var ju hennes lilla barnbarn.
Hennes högsta önskan var att få uppleva 17 maj! Hon ville så väl komma upp i rullstolen för att se kortegen utanför boendet. Få se alla dessa vackra klänningar och musiken. Franks systrar och Thor var med på morgonen på hemmet och gjorde henne fin, sminkade henne och fick upp henne i rullstolen. Hon var så fin och glad.
Tillsammans stod vi alla i familjen och tittade på det fina, stora tåget av människor som kom gåendes nerifrån samhället och uppför backen mot hemmet där vi befann oss. Alla röd/vit/blåa flaggor som vajade, klänningar i fina färger, sången, musiken. Så vackert. Vi stod inne hos Gerd och tittade ut genom fönstret. Jag tittade ner på Gerd, såg hur hon försökte sjunga med i sångerna. Hon mimade mest. Jag satte mig på huk och tog hennes hand. Hon tittade på mig, tårarna rann nerför våra kinder och vi höll hårt i händerna. Jag klappade henne på kinden. Alla grät. Alla visste vi att hon hade önskat detta så starkt. Alla visste vi att hennes dagar var räknade. Alla visste vi att det var hennes sista Nationaldagsfirande. Hon blev snabbt trött och vi la henne i sängen. Som planerat åkte vi till ett hotell/restaurang i Steinkjer. Thor stannade kvar hos Gerd.
Varje dag var vi hos henne, hon sov en hel del men kunde när som svara i luften och svara helt rätt på vad vi hade pratat om. Hon var med oss men otroligt svag och medtagen. Morfinpumpen stod alltid i givakt på nästa dos. När vi hade varit i Norge i 1 vecka tog vi det svåra beslutet. Att resa hem igen. Att säga hej då till Gerd för sista gången.
Frank, jag och Truls var själva hos henne innan avresan, hon kom upp i sittande position för att få lite mat. Gröt med mjölk. Saft i glaset med sugrör. Jag satte mig jämte henne, höll om henne och hjälpte henne med maten. Hon fick i sig lite gröt, sakta men säkert. Jag reagerade på att hon inte längre orkade suga genom det långa sugröret så vi klippte av det en bit, det gick dock trögt ändå. Istället använde vi oss av suddar på pinne att blöta så hon kunde suga i sig vätskan. Jag torkade henne runt munnen. Där satt jag bredvid min svärmor och jag tog hand om henne likt jag gjort i så många år inom mitt arbete. Jag kämpade med att hålla bort tårarna. De brann innanför ögonen. Jag log mot henne, klappade henne på kinden och hon log tillbaka. Det var inte såhär det skulle bli, hon skulle få uppleva sina barnbarn längre tid. Jag tänkte på det lilla barnbarnet som hon önskade sig.
Hon blev mätt och vi la henne i sängen igen. Flertalet gången sög hon i sig saften från pinnesudden. Jag tvättade hennes mun med en annan och slängde den. Hon fick en ny full med vätska. Hon såg så tillfreds ut att få det kalla i munnen.
När vi skulle ta det tunga steget att åka ifrån henne kramade vi om henne allihopa. Truls sa hejdå Mimmi. Tårarna sprutade på oss alla. Frank pratade med henne. Jag gick fram till henne och kramade om henne, sa att jag älskar henne och sa hej då. När jag reste mig upp från sängen hade en släkting till familjen kommit in för att hjälpa Gerd med vändning/byte. Hon arbetade på hemmet. Hon grät. Alla grät, Jag kramade om henne och grät och sa åt henne att ta väl hand om henne de sista dagarna.
Det var så svårt att släppa hennes hand. Och då var jag bara svärdottern.
Frank. Min älskade Frank som släppte taget om sin dödssjuka mamma. Som satte sig i bilen tillsammans med oss och styrde bilen hem till Sverige igen....
Vi åkte hem på fredagen, var hemma på lördagen och på måndagen somnade in med Thor, Heidi och Ronny vid sin sida. Lugnt och stillsamt. Frank fick telefonsamtal på kvällen/natten och föll ner i mina armar i sängen. Älskade livskamrat.
24 maj 2016.
Om 10 dagar är det 1 år sedan.
Under sommaren 2016 tog jag mod till mig och berättade för Frank om min barnönskan. Han smälte mer och mer och under hösten var han fast besluten - det ska bli ett barn till. Vi vill det. Gerd hade velat det.
Hon hann aldrig få veta att vi vill få ett barn till. Hon hann inte uppleva sina barnbarns uppväxt mer än några år. Noah var 10, Siri 9 och Truls 3 när hon somnade in.
5 juni 2016 begravdes Gerd i Malm kyrka. Det var en otroligt solig dag, kyrkan var fylld av vackra vita och rosa blommor i en fin matchning av toner. Begravningen var jättefin, prästen höll tal som var skrivna av bland annat Ronny. Några bekanta sjöng två sånger där tårarna sprutade i kyrkan, varav den vackra De fine vi had sammen med Dde.
"Det Fine Vi Hadd Sammen" Lyrics
Det kan itj værra sant
Den beste tida skull' jo komma no
Vi hadd fortsatt mytji mer te go'
Æ va itj forberedt på det herre
Æ kan itj nå dæ no
Det e live sjøl som gir oss sånne slag
Men æ ska lell få sagt det no i dag
Du vil bli her for bestandig
Æ savne dæ no og det vi itj skull' få
Men minnan du har gitt mæ
ska æ ta godt vare på
Æ vil tenk på alt det fine vi hadd' sammen
Den gang vi trudd' vi kunn' klar alt
Æ vil tenk på alt det fine vi hadd' sammen
'No sjer æ dæ i ett og alt
Vi hadd' ei herlig tid
Skull' så gjern' ha gjort alt om igjen
Glad for at æ fikk ha dæ som venn
Vi levd livet mens vi gjor det
Jag vill ge henne det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar