Fick svar på mitt 1177-meddelande om att ev få skjuta upp spolningen till nästa vecka. Troligtvis går det inte jag får vänta in nästa mens.
Jag har sedan vi började denna syskonresa (juni) hela tiden känt att jag har full koll på läget. Har känt att vi tar det som det kommer. Jag har mått väldigt bra under behandlingarna och varit den som har behövt peppa upp min man vid minus på stickorna och inte tvärtom.
Men nu efter den senaste behandlingen känns det otroligt tomt. Innan har jag inte brytt mig om barnvagnar, bebiskläder i affärerna eller de minsta gny-ljuden från spädisar som man hör.
Men nu gör jag det. Det börjar svida lite grann i magen.
2018. Tjugohundraarton. Vi håller tummar och tår för att spolningen kommer visa samma fina resultat och likaså makens spermaprov. Vi gjorde samma utredningsundersökningar under 2011/2012 och det visade inga som helst konstigheter.
Sedan hoppas vi att vi lyckas få till en graviditet under årets lopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar