Det gör ont

Nu börjar det närma sig. På fredag ska vi träffa läkaren.
Det är så mycket blandade känslor så jag vet snart inte vilken som är vilken. Det är bara en stor oreda i mitt huvud. Ena dagen så mår jag bra och tänker inte speciellt mycket på det för att i nästa kan jag vara genomledsen, ligga och gråta på kvällen så mannen får hålla om och trösta. Jag ser bara svart i allt och vill inte genomgå utredningen just för att det kanske kommer göra så ont i hjärtat av svåra och negativa svar.

Klart jag vill detta. Vi vill detta. Men i de stunderna så ser jag inget positivt i det och jag är så rädd att jag vill fly från det. Töntigt.

Häromdagen så träffade vi mannens kusin. Jag hade en lite småledsam dag redan innan och fick reda på strax innan hon kom att hon var gravid i 3:e månaden. Kul.
Att se denna kulan på magen gjorde så ont. Att veta att de inte har varit tillsammans mer än kanske ett halvår och redan blivit gravida, medvetet eller omedvetet vet jag inte, men att de lyckats. På direkten. Det gjorde så ont!
För att inte böla rätt ut när vi var bland flera andra människor fick jag bita mej i läppen både en och två gånger och när de hade åkt tog jag en promenad. Jag gick och gick och grät och grät.
Så befriande att bara låta tårarna rinna längst kinderna. Det är skönt att gråta. Oftast känns det bättre efteråt, när man har fått ur det.

Jag känner mej så elak. Jag missunnar inte dessa personer deras fina graviditet, inte alls! Men jag tycker att det är jobbigt av ren egoism.

Jag vill också veta att jag KAN bli gravid.

Det är som jag och mannen säger, om det tar ett år eller två spelar ingen roll, det viktiga är ATT det fungerar. Nångång.

Förhoppningsvis så vet vi mer på fredag. Än så länge så är det bara spekulationer i mitt huvud. En satingens massa virrevarr av känslor. Allt blir så påtagligt. Möter jag en gravid på gatan så går pulsen upp lite. Det gör ont. Ont att inte veta!