Amning

Amning ligger mig varmt om hjärtat, men numera är det oro och funderingar kring kommande amningsfunktion.

Truls föddes i januari 2013 och när jag vaknade andra morgonen på BB hade Dolly Parton smugit sig in på mitt rum under natten och bytt pattar med mej. Jösses! 2 medicinbollar som stod rakt ut och sa god morgon mamman!
Amningen kom igång på en gång och strulade inte någonting under hela amningstiden, ammade ända fram till han vad 11 månader gammal. Han ammade enligt skolboken, tog fint tag direkt och jag hade mjölk så det stod härliga till, hade lätt kunnat amma två barn med den mängden tror jag. Bytte blöta amningsinlägg ofta och så fort jag öppnade bh:n så sprutade det ut mjölk!

Jag visste inte alls vad det handlade om när andra berättade om mjölkstockning eller sinande mjölkmängd. För å inte tala om ersättning. Noll susning.
Så fort ungen var hungrig så öppnade sig kranen och han åt och svalde så gott han kunde/hann - vilket gjorde att han kräktes varje måltid.
Jag ammade sonen helt fram till det var dags med smakportioner. När han började med gröt (kan det ha varit vid 5 månader kanske) ammade jag resterande av dygnet + natten. Sedan ersattes lunchen.. men om jag räknar som mestadels av dygnet så var det nog till 9 månaders ålder. Därefter var det tidig morgon och kväll/natt. Sista månaden var det nog bara som inför-natten-mat. Slutade nattamma vid 10 månaders ålder och sedan helt vid 11 månaders ålder.

Jag ÄLSKADE att amma! Speciellt de första månaderna, de stunderna var magiska. Jag kan sakna den tiden.
Jag har alltid haft stora bröst. De kom över en natt i 6:an typ. Lite som på BB fast utan mjölk. Med ålderns viktresor och jordens dragningskraft + graviditetens å amningens påverkan blev de inte alls så som jag tidigare har upplevt dem. De var fortfarande stora men betydligt mer hängiga och utammade. Lite som att lyfta upp ett lager skinn utan innehåll.. haha.
Jag mådde väldigt dåligt utav dem och kom tillslut underfund med att ska leva rätt många år till med dem och varför då inte göra något åt problemet. Därför opererade jag dem i januari 2016 i Landskrona. Några fler barn skulle vi inte ha enligt min mans tankar, jag hade kunnat tänka mig ett till men han var bestämd så då blev det operation. Bröstlyft samt implantat bakom bröstmuskeln. Inga bamsingar men så pass stora att de matchade tidigare storlek som jag hade haft.
Plastikkirurgen svarade att de flesta kan amma efter en sådan operation men det är absolut ingen garanti.

Tiden gick och vi hade en diskussion igen om min syskonlängtan. Min man gick från total motståndare till att kunna tänka tanken och sedan viljan. Å den var lika stark som min när vi väl kom igång med behandlingarna visade det sig.
Den lyckan!

Hormonbehandlingar x 4 som inte gav några resultat på stickan. Men mellan behandling 4 och 5 uteblev mensen lite väl länge så jag testade mig och det visade ett starkt plus! Jag hade alltså blivit spontant gravid!

Men brösten då.. amning.. det är där min stora oro nu kommer in i bilden. Tänk om jag inte kan amma detta barn? Jag vill verkligen göra det! Skulle ta väldigt hårt på mig om det inte gick.
Pratade med min barnmorska om detta vid senaste besöket, om hur man går till väga, ska man köpa hem grejer redan innan utifall att det inte fungerar m.m. Jag är starkt motståndare till "låtsasmat" som jag kallar det.. vägrade ge Truls välling just därför. När jag läser om amning och bröstoperationer så får jag upp olika varianter, såklart. Vissa kan amma fullt ut, andra lite grann och en del inte alls. Det är mjölkstockning och bara massa elände på grund av att mjölkgångarna har skadats under operationen. Jag har en känsla av att känna mig okvinnlig om jag inte lyckas denna gången. Liksom "okvinnlighetskänslan" pga min PCOS.
"Det lättaste och mest naturliga i världen" som man trott sedan man var liten. Vi får helt enkelt se och vänta in om det kommer att fungera eller inte. Det ger mig dock en stor portion ångest och dåligt självförtroende redan nu.