Om exakt 2 månader är det förskoledags. Jag har inte hört något än men antar att vi inte får den platsen som vi har sökt, ingen av de jag känner här i stan som har sökt nu till vårterminen har fått plats där de har önskat och jag tänker, varför ska man då ens få söka om plats? Å hur kan det vara ständigt fullt/kö när det finns förskolor i varje hörn?
Vi ställde oss tidigt i kö och valde då start i augusti men när Franks nya jobb blev mer och mer säkert på att gå igenom valde vi att ställa om oss. Jag minns inte riktigt när jag ringde och valde om men jag fick en ganska hård ton tillbaka att "Ja vi får väl se vart han hamnar, någonstans kommer det väl finnas plats"
Tack.
Visst tror och hoppas jag att alla förskolor är bra och har utbildad personal och yaddayadda men man har ju sina favoriter, helt klart. Vi tvekade inte en sekund att ställa oss i kö på förskolan som Noah och Siri har gått på. Tyvärr hann Siri sluta annars hade vi fått syskonförtur. Personalen är galet bra, det lagas mat på plats och de har en jättestor bakgård med olika miljöer. Jag hade jättegärna sett att Truls spenderar sina dagar där men vi får se. Jag tänkte att jag ska inte ringa och fråga utan det dimper väl ner ett brev snart, tror att de har 1-2 månader före start som regel.
Är vi placerade på något annat ställe vill jag hinna besöka förskolan också så man vet lite mer innan man kommer dit. Få träffa personalen och så.
Shit. Två månader. Det känns som att han ska börja imorgon! Lille plutten. Tänk att någon annan ska trösta honom när han är ledsen och att andra ska spendera tid med honom om dagarna. Inte jag. Inte Frank. Jag har tröstat mej länge med att det är lååångt kvar och att jag bara jobbar 60 %. Men dagarna tickar på..
Även att han numera känns så stor så kommer han vara oerhört liten den dagen vi kliver innanför dörrarna på förskolan. Jag känner´t, jag kommer illböla. Tänk att vi ska hänga upp hans lilla Helly Hansen regnställ på krokarna, ta av hans små skor som han förhoppningsvis går okej i. För det är nog det som är min största känsla.... att han inte går när han börjar. Nu har han visserligen knäckt koden men det ska möe till tills han går stadigt och ute och i skor! Jag är rädd att han ska bli sittande i ett hörn och inte kunna försvara sig om tre-åringarna ger sig på´n.
Lille plutten..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar