Min förhoppning var att börja med Clomifen idag, CD5. Men enligt läkaren behövs det uppehåll mellan behandlingarna. Det känns både och, dels förstår jag såklart anledningen men jag vill inte vänta. Jag vill påbörja nästa.
Vänta är ju det enda vi gör känns det som. Vänta in mens. Vänta in behandlingsstart. Vänta in VUL. Vänta in ägglossning. Vänta in blodprovssvar. Vänta in gravtest.
Frank trodde nog mer än jag på den här behandlingsomgången. Han hade börjat "boa" ordentligt i huvudet. Såg för sig bilbyte, vagnköp och en tjock fru. När vi nu fick negativa besked blev han påtagligt påverkad. Nedstämd och låg.
Man slängs hela tiden mellan bra och dåliga känslor. Man försöker vara realistisk men längtan tar över många gånger och man känner sig ledsen och nere när man får besked man inte vill ha. Vi har dock vuxit oss starkare tillsammans, vi pratar helt öppet om detta och stöttar varandra jättemycket.
Vi bär med oss den här resan med stolthet.
Vi kommer lyckas.
Vi vet bara inte när.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar