Jag har fortfarande lite ont i nedre delen av magen. Men det kan vara så att jag bajsnödig också. Man analyserar ju sönder saker och ting så här tids.. ha ha ha.
Rent psykologiskt så har jag inte längre de där psykbryten. Det ser jag som ett stort plus. Barnmorskan som jag pratade med häromdagen sa att det är helt normalt att man mår skit, min kropp är ju inte van vid så stora hormonpåslag. Hormoner i helhet skulle jag vilja påstå. Man skulle ha föds till man. Jag säger då det.
Det är skönt att jag inte är lika tjutig längre, jag orkade fan inte med mejsjälv där ett tag. Och jag tänker på min älskade sambo. Stackars lille sate. Förresten, jag tar tillbaka det om att vara man istället.
Däremot så springer tankarna iväg lite för hastigt. Men det är lite så jag är som person. Jag tänker för mycket. Hur andra uppfattar mej, hur de tänker och vad de tycker om mej. Yttre saker påverkar mitt inte. Jag måste sluta tänka. Jag får inte ta allt som ett hån. Jag måste för min egen del försöka att slå bort jag-är-så-jävla-misslyckad när jag ser en kvinna med spädbarn på armen. Eller en? Vi var och handlade lite kläder till bonusbarnen idag. På den lilla stunden som vi var på Lindex, H&M och Åhlens mötte vi 8 kvinnor med spädbarn i vagn eller på armen. Sånna redigt små, ynkliga. Var jag än gick i affären och försökte hitta barnkläder (genvägar för att undvika spädbarnen) så möttes jag av en hårig varelse med stora ögon på mej, som sa: Hej, jag har en normal mamma!
Jag måste lära mej. Lära mej att slå bort. Fokusera på mej själv. Oss. Fullständigt skita i att halva stan avlar ungar på löpande band.
Men hur fan gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar