Nu såhär flera dagar efter Pergotimen mår jag bara bra (lite ont i magen fortfarande, men jag menar rent psykiskt) Jag var igår i en stor gul affär där även halv Sverige befann sig och överallt kryllade det av småttingar. Gråtande spädbarn som bars omkring på armar i folkmassan och barnvagnar med företrädesrätt-tänkande föräldrar i gångarna. Och det som förvånade mej mest var att jag inte blev ledsen av det. Jag tittade på dom och tänkte vilken söting, tänk om jag hade varit i hennes sits. Sen var det stopp i tankarna. Ingen negativ fortsättning.
Skönt tänker jag.
Skrämmande tänker jag också.
Skrämmande att man kan bli så otroligt ledsen och förtvivlad när man käkar Pergon. Så nere. Så jävla deprimerad att man funderar på om mannen verkligen älskar en längre när man är en sån misslyckad flickvän som inte ens kan bli gravid och ge honom ett barn. Inget fru-material. Varför är han tillsammans med en sån som mej o.s.v...
Idag tänker jag inte i dom banorna. Inte de senaste dagarna heller. Nu tänker jag att det ska fungera. Någon gång. Det är solklart. Om inte denna kuren så kanske nästa?
Hopp och förtvivlan. Det stämmer så otroligt bra.
Även fast du inte tänkte dom banorna i dag så är de skönt att se att fler än en själv tänker så. Icke fru material. :)
SvaraRaderaHar oxå PCO, hitta din blogg efter att du skrivit ett inlägg på familjeliv under min tråd. Riktigt härligt att läsa din blogg. Lycka till. :)
Ja det är ju lite därför man bloggar och läser om andra. Det är skönt att känna att man inte är ensam.
SvaraRaderaTack för att du tycker om min blogg! Kram och lycka till nu ni också! Håller tummarna!