Gårdagen gråtdagen

Ush vilken tjutdag det var igår. Idag är jag helt torr i ögonen och vaknade med huvudvärk.
Det började hemma innan jobbet, jag stortjöt till och från och på väg ut till jobbet lipade jag. Men väl där så skärpte jag till mej och hade så mycket annat att tänka på och ordna med så det kunde inte bubbla upp inom mej.

När jag sen på kvällen skulle åka hem så startade det direkt när jag vred om bilnyckeln. Hur är det fatt i kroppen egentligen?

När jag kom hem hade jag fått mitt brev levererat. Boken som jag har beställt. Väntrum av Cecilia Ekhem.
Jag öppnade den medans sambon frågade hur jag mådde. Bara bra svarade jag med ett fejkat leende. Duschade, tog min bok under armen och gick och la mej.

Hann väl läsa ett par sidor innan tårarna återigen sprutade. När sambon kom och la sig frågade han om den var bra. Och var det var för bok. En hemsk sa jag. De får inga barn.. och så brast det. Igen. Storböl.

Sambon suckade, la armen om mej och sa med lite starkare röst: Du ska ju inte läsa om sådant! Du mår ju bara ännu värre av det! Ska du må så här dåligt av hela alltet så är det bättre att vi pausar, tar det lugnt ett tag och lite senare tar upp det igen. Och att du läser på Familjeliv och hemska bloggar, det hjälper ju inte...!

- De förstår! sa jag bara.

Sedan följde våran diskussion ett bra tag. Gråt blandat med prat. Och så de tysta stunderna när man ligger och glor i taket och funderar på vad han kan tänka, hur jag sa det, hur han sa det. Betoningen. Vill han stoppa våran resa? Älskar han mej? Kommer detta göra att vår otroligt fina och starka relation kan komma att spricka i fogarna..?

Och så berättade jag hur jag känner angående förra inlägget. Att jag ser bilder i huvudet. Han blev helt tyst och det syntes på honom att det tog. Han berättade att han mår dåligt över att jag mår dåligt och att han inte vill att detta ska bli så uppskruvat. Så maniskt. Så panikartat.

Vi är bara i starten. Vi har hela den långa vägen med olika försök kvar. Vi sitter inte på den sista platsen och allt är kört.

Om jag bara kunde få hans tänkande att fastna i mitt huvud någongång. Han har ju sagt precis detta så många gånger tidigare och där och då känns det så klockrent, jag blir lite peppad och mår lite bättre. För att senare ett par dagar eller så falla totalt pladask igen. Magplask utan förvarning.