Jag är så glad.
Över att ha ont. Eller nej inte över själva smärtan, men att jag vet vad smärtan beror på. Vaknade flera gånger inatt av att det gjorde ont och när jag varit uppe och kissat en skvätt så blev det lite bättre, en stor urinblåsa trycker ju på rätt bra. Det är lite för mycket ägg i buken nu. Äggröra. Eller omelett som min kära sambo sa.
När jag vaknade imorse så hade magen lagt sig. Nu är den i normal storlek och det känns bra. Jag har fortfarande ont, riktigt ont i vissa ligg/sittställningar men att behöva se ut som en havande är lite värre tycker jag.
Vi låg igår i soffan och sambon klappade på min fetingmage och frågade när det är dags. Den såg verkligen ut som tredje månaden. Så söt. Synd bara att den inte hade ett tremånaders foster inombords. Men inom en snar framtid kanske?
Vi låg iallafall där och drömde oss bort lite. Tänk om.. och så vidare. Vi kom in på namnförslag och sambon gick igång på det och funderade så det knakade. Jag har två tjejnamn som ligger mej väldigt varmt om hjärtat och han var helt med på dem spåren. Däremot pojknamn. Så svårt. Eftersom sambon har två kottar sedan tidigare så måste ju våran bebis namn passa in och klinga fint tillsammans. Det är förvisso ett överkursproblem, vi måste försöka få till den där kotten i magen innan.. ha ha..
Men jag erkänner att det värmde gott i hjärtat när han kärleksfullt smekte min svullna mage..
Tänk när..
Hej! Följer din blogg och tycker det är bra att det finns fler som vågar prata om de där förbjudna känslorna kring att hamna i en familj där det redan finns barn.
SvaraRaderaHoppas vägen till er kotte blir kort!
Kram
Förbjudna o förbjudna vet jag inte. Jag har inte sagt eller tycker inte att det är jobbigt att vara i en sådan familj. Jag känner inte att jag liksom "tar över en redan klar familj"
SvaraRaderaKanske att jag gjorde det i början, men inte längre.
Jag träffade min man, han har två kottar sedan innan. Vi vill leva tillsammans. Och vi lever som en familj. Kottarna har en familj med sin mamma och en familj med sin pappa.
Jag ser dom som mina bonusbarn och jag trivs med det. Sen tror jag att det kommer kännas ännu mer "familjärt" den dagen då vi får en kotte tillsammans. Påsen sluts liksom mer ihop då. Det blir ett annat VI.
Det som jag kan tycka är jobbigt är det som jag skrev om tidigare. Det om att jag såg bilder i huvudet och att jag känner sån avund över att de har delat något så fantastiskt. Att inte jag kunde få ge honom hans första barn t ex. Att jag kanske inte kan ge honom hans sista heller.
Jag vill ge honom den lyckan som ett barn innebär. Jag vill få uppleva den lyckan MED honom.
Jag är ju så rädd att jag kanske inte kan få barn...Det är därifrån allt grundar sig..