När tankarna tar över

Jag åt första kuren och tänkte till 80 % på att det inte skulle fungera. 20 % på att det kanske kan fungera. Inte att det skulle bli en graviditet, men att det kanske skulle bli en liten fin ägglossning.
Jag har en tendens att tänka åt det sämre hållet istället för det bättre. Som ett skydd. Ett skydd där jag var förberedd på ett negativt svar istället för att bli besviken. Hellre överraskad och glad!

Min sambo har en annat synsätt. Han har hela tiden sagt att det kommer fungera. Att han tänker kommer det så kommer det, om det sker nästa månad eller om ett år så gör det ingenting - bara att det blir en graviditet.
Han tror på´t. Fullt ut.

Men så har han också två barn sedan tidigare. Han har haft ett långt förhållande med hus, barn, förlovning och rubbet. Livet. Men så lämnade han henne. Han ville inte mer.

Han och jag har varit tillsammans i snart två år. Vi har varit sambo i lite mer än 1 år. Det fungerar jättebra mellan mej och hans barn. Vi har en kanonkontakt. Det fungerar bra mellan oss två och exet och hennes sambo också. Det flyter liksom.

Men jag kan känna sån avund många gånger. Jag skäms över det och försöker jobba med det när det komme upp. Jag vet att han inte ville ha henne. Han ångrar inte sitt val säger han och jag är hans livs kärlek. Han har aldrig känt sån kärlek för mej som någon annan. Jag tror på honom och jag känner samma sak för honom. Han är mitt allt. Kärleken med stort K.

Men han har ju redan gjort allt. Han har ju redan lyckats få två barn. Han har redan upplevt allt.

Allt som jag inte har upplevt. Att som jag vill uppleva. Men som kanske inte ens kommer få uppleva.

Jag har vissa dagar då detta känns mer än andra. När hans barn kommer och lägger sig i min famn i soffan och myser, njuter jag av det. Men tänker samtidigt, tänk vad gott det hade varit om det hade varit MITT barn. Att få snusa i MITT barns hår. MITT barn säger Jag älskar dej!

Många gånger kan jag stoppa mina tankar. Jag kan liksom forcera bort dom ur huvudet eller sysselsätta mej med något som kräver lite tankeverksamhet. Jag är en jävel på korsord.
Men så har vi dom gångerna när det blir för mycket. Jag blir lite för ledsen. Jag är lite för ömtålig vid det tillfället. Jag funderar, tänker och gräver ner mej mer och mer.
I huvudet får jag upp bilder hur deras tid måste ha varit. Deras graviditetstid. För jag vet ju att de blev gravida på två röda. Med båda barnen. Inga som helst problem. Första bästa spermie möter världens bästa ägg.

Tårarna bara rinner.

Fan.

Jag "ser" dem klappa den växande magen, provköra barnvagnar, bygga barnsäng, åka till förlossningen, han som stöttepelare som håller om henne och kyssen han ger när barnet är fött. Jag ser det!

Jag mår så jävla dåligt över detta.

Jag vill också ge honom den glädjen. Den njutningen. Den lyckan! Jag vill också vara en riktig kvinna!

Fan. Snart ska jag åka och jobba. Detta kommer bli en dag med tjutattacker på toan. Jag känner det. Mina ögon är helt svullna. Tårarna tar inte slut. Fan.