Tjutig fru och nojjig man - what a fucking team

När ska klumpen i halsen försvinna? När släpper ångesten. Ångesten som jag inte kan förklara i ord. Tårarna sitter alldeles innanför ögonen och de sipprar ut vid minsta lilla. Jag tål ingenting längre. Blir ledsen av allt.

Jag har inte sovit bra alls sedan jag började med dubbeldosen (lördags) Jag vaknar vid 2-3 tillfällen varje natt och det bara kryper i mej.

Igår kväll när vi lagt oss så ökade ångesten markant. Det blir som ett slag i magen. Jag ville varken lipa eller prata om känslorna med min sambo. Istället låg jag som på nålar och vi småpratade om allt möjligt. När jag märker att han börjar slumra till så får jag nog.  Jag kan inte sova och att ligga där och höra hans tunga andningar får mej att må dåligt. Jag tar mina kuddar och täcke och går och lägger mej i soffan istället.

Kan inte komma i ro. På dagarna är jag som en gråtande zombie som inte orkar med någon annan eller mej själv. Mamma ringde igår och pratade på om en det ena, jag sa att jag stod i en affär och skulle betala och att jag inte hade tid att prata. Jag orkar inte med någonannan.

Jag har ingen som helst lust till närhet med min sambo. Är idag på cykeldag 9, imorgon bör vi börja med varannandag-sexet. Jag får ångest. Jag vill inte. Jag törs inte. Han i sin tur vet hur jag mår och nojjar på sitt håll. Jag har stundvis ont i underlivet vid sex, så han nojjar ju värre än vanligt nu när vi "måste" ha sex och han har sagt att han försöker komma så fort som möjligt bara för att det inte ska göra ont i mej. Vilket bidrar till att det låser sig för honom i huvudet och han kan inte komma.

Vi som hade sex ofta och hur lätt som helst. Inga problem att fundera över. Nu har allt blivit pannkaka..

Hur hamnade vi här?