Igår samlades vi alla syskonen i pappas och Ankis stuga och firade jul. Jag, Anki och systeryster åkte därefter och hälsade på farfar som bor på ett boende. Han och farmor bor på varsitt men henne får jag ta och hälsa på en annan dag. Det blir så galet mycket farande när man är iväg och har med hela högen i bilen. Är det inte mattajm så är det sovtajm och däremellan har de stora barnen tröttnat på att åka bil. Jag får helt enkelt ta mej en runda med Truls någon dag inpå nya året!
Men som det gör ont. Det gör så ont att se sina egna bli äldre och mer och mer avsmalnade, trötta, sjuka.. Man vill helst bara ta dem under armen och köra in till sjukan, slänga opp dem på operationsbordet och byta ut reservdelar på dem. Men alla ska vi den där skruttiga vägen vandra. Det är bara så oerhört mycket svårare att stå bredvid sina egna mot vad det är att vara personal. Det gör så ont när man vet att ingen av de tre har så värst mycket tid kvar. Alla har de varit/är nära att sova. Det är i sådana här lägen man mår dåligt över att bo en bit ifrån. Man vill vara närvarande. Jag vill kunna svänga förbi "på vägen hem från jobbet" och lämna något som de behöver, hjälpa till med disken eller vad det må vara.
Jag vill inte att vi ska behöva halvt om halvt bära mormor genom dörrhålet för att hon inte får med sig fötterna. Jag vill inte att vi ska behöva mata henne vissa dagar, att hon ska ramla var och varannan dag och vara blåslagen från topp till tå. Jag vill inte att hon inte ska få i sig vätska och krympa som hon gör.
Jag vill inte att farmor ska ha ont. Att hon ska ramla, vara ledsen eller må så dåligt som hon har gjort.
Jag vill inte att min farfar ska bli mer och mer förvirrad och behöva bo på ett annat hem, att de inte ska få vara tillsammans den sista tiden. De firade 59 årigt bröllop i somras, kan man då inte få må bra och få leva tillsammans den lilla tid som återstår. Ska man behöva hamna på olika ställen på grund av omständigheter.
Jag vill inte att han ska vara snurrig och tro att hans jobb är att sitta och fylla i en målarbok. Jag vill inte behöva se honom så.
Han var dock väldigt lugn och till synes tillfreds när vi var där. Han var stundvis klar och vi pratade om hans böcker som han har skrivit under åren, han frågade mej om det är roligt att arbeta med sånt här och fyllde i med: för du jobbar ju med äldre. Han pratade en del om sin barndom, sin tid i lumpen, jag bad honom berätta hur det var med de där luffarprickarna som han har på sin vänstra hand och det var samma berättelse som man har hört honom berätta tidigare, han berättade om en röd katt som han hade som barn med mera. Även att det var känslomässigt att träffa honom och se honom i en annan form så är jag oerhört glad och tacksam över att han var så pass tillfreds som han var. Jag är glad över att jag åkte dit och hälsade på honom. Att jag fick krama om honom och verkligen se och känna hans situation. Han berättade att han har ont innanför bröstet och att det stramar till upp mot halsen, han får svårt att svälja. Farfar har lungcancer men det är inget som går att göra något åt. Första tanken var att han skulle strålas men det har spridit sig så pass att det inte längre är aktuellt. Han har mellan 2-6 månader kvar att leva.
Älskade gamla människor.
Jag vill kunna hälsa på och sätta mej ner på tu man hand och prata om gamla minnen, skratta ihop och krypa opp i deras famnar och bläddra i fotoalbum från när vi var små. Jag vill vara liten igen i farmor/farfar/mormors trygga famnar. Jag vill gå i mormors stora jordgubbsland, få tillsägelse om att inte trampa på de gubbar som ligger på marken, plocka i vinbär i hennes stora vinbärsbuskar, springa bort till Ann-Britt och Stigs gamla lekstuga och dra in en massa grus som vi INTE får.
Jag vill åka till farmor och farfars gamla sommarstuga vid Linden. Dricka vatten ur brunnen med den gamla stora vattentjofräsen, bada i Linden, äta farmors plättar med extra knapriga kanter, hennes kött och sås och potatis som vi alla barnbarnen har älskat högt. Jag vill sitta i farfars knä inne på hans kontor och bläddra i hans frimärkesalbum. Jag vill sova i farmors nattlinne i våningssängen, höra henne sjunga "När trollmor har lagt de elva små trollen." Eller höra hennes eviga "Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla. Så ingen behöver, ingen behöver gnälla" när vi syskon/kusinen kivades.
När vi åkte ifrån Gullringen på juldagen läste jag, mamma och mormor "Gud som haver" tillsammans. Hon och mamma brukar göra det när mamma lägger henne för natten. Jag grät medan jag läste och höll i mormors hand. Hon skakade på grund av sin Parkinson, ledsen och orolig, jag lutade mej in i bilen där hon satt, sa att jag älskar henne och pussade henne på kinden.
Älskade farmor, älskade farfar, älskade mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar