Konstant hungrig

Mat. M A T. Den mänska som uppfann mat alltså..

Vecka 17 ( 16+0 )

 

Missade att ta en bild igår så denna är tagen imorse. Nu går det inte att dölja den förutom på jobbet då jag går i stora arbetströjor. Hemma går jag mest i mysbyxor, mest för att det är skönt men också för att slippa gå och köpa mammakläder. Jag drar mej verkligen för det. Tycker inte alls det känns relativt just nu. Jag skulle säkert kunna hitta många fina klädesplagg redan nu men jag känner att det vore tråkigt ifall man växer runt röven och så också längre fram så man ändå får gå och handla nya brallor om någon månad. Än så länge fungerar det finfint och jag knäpper mina vanliga jeans och byxor med hjälp av hårband - kanoners! 

När jag blivit lite större så kommer jag såklart med glädje fara in till stan och handla fina mammakläder! 

Eftersom jag jobbar som undersköterska på ett särskilt boende ( vårdbostad med b.l.a dementa ) så blir det mycket spring, många lyft med mera. Det går bra men jag tänker på vad jag gör och hur jag gör det med tanke på min störtblödning för ett par veckor sedan. Jag har inte haft blodbekymmer sedan dess men jag tänker såklart på det, speciellt på jobbet. Det jag däremot känner av lite då och då i jobbet är när jag t ex har sprungit omkring mycket eller böjt mej flera gånger m.m. så känns det som strålar i magen. Det gör inte ont som i ont men det är obehagligt och jag hajar till varje gång. Precis som om magen känner av att jag har varit i farten.. 

Hon eller han

Jag tänkte jag skulle göra en liten uppdatering på läget. Idag när jag går in i den sjuttonde graviditetsveckan och har gått sexton fulla veckor har jag gjort 40 % av min graviditet. Jösses. Kikar jag på Google på "vecka 17" så får jag upp en hel drös med bilder där magarna är mycket större än min kula. Även att jag nu börjar ha den konstant, inte bara när jag är fisnödig eller kissnödig eller så, så känns den liten jämfört med andra.

Varför ska man alltid jämföra sig med andra?! 

Men alla är vi olika. Olika kroppsbyggnader, bebisarna ligger olika i livmodern, omföderskor blir större fortare o.s.v. Min lilla kula är nog i bra fas utifrån min och bebisens förutsättningar. Den är älskvärd i vilket fall. Oj vad jag längtar till bebisen börjar visa sig genom att röra på sig så jag känner det. Jag är medveten om att det kan ta flera veckor till men jag vill så gärna bara känna lite.. liiiite.. :) Varje kväll när jag går och lägger mej ligger jag blixt stilla och andas knappt ens för att försöka känna något. Men galet lugnt. När vi har varit på VUL har den levt rövare där inne så de hade problem med att fotografera den, så jag kanske inte är lika ivrig med just rörelserna när det närmar sig förlossning.. hehe.. då kanske jag mest önskar att den håller sig lugnare :)

Min kära kusin mms:ade just nu en bild på en Newbie-klänning som hon sett på Kappahl och tipsade om den till kommande kotten. Hon är så bergasäker på att det blir en liten tjejja! Kul att hon har sån feeling. Oftast brukar hon ha rätt säger hon, får se vad det visar den 20:e. Idag är det exakt 3 veckor till RUL. Jag längtar ihjäl mej. Jag vill så gärna veta vad det är för pyre där inne. Inte för att jag skulle måla barnrummet i knallrosa eller supergrönt men jag vill veta just för att få välja namn och kalla den för det resterande tid i magen. Jag är så nyfiken på om det är en hon eller en han. Varken jag eller F har någon som helst känsla av vad det blir men när F pratar om den så säger F han! Blir kanske lätt att man fastnar för det ena eller det andra.

Att det kommer en bebis till oss i början av året är det viktigaste.

Vecka 17 ( 16+0 )

 

Måndag morgon igen och ny vecka, ja ny graviditetsvecka också. Idag går kotten och jag in i vecka 17! Jisses så fort det rullar nu..

Jag är nykissad på bilderna men den hårda bulan sticker ändå fram tydligt! Åh vad jag ligger och myser och njuter av att vår alldeles egna bebis ligger fär inne. Jag trodde a l d r i g att jag skulle få uppleva detta!!

L y c k a !

Vikten än så länge

Jag har alltid vägt mej på jobbets våg och jag är en sån som kan pendla 2 kg på någon vecka men har alltid under de senaste två åren legat stabilt mellan 68-71 kg. Innan jag blev gravid var jag mycket ( eller okej nångång ibland ;) ) ute och sprang i skogen och lyckades gå ner till 66-67 kg och var såklart överlycklig över det. Jag lyckades hålla mej kring det de sista månaderna innan jag blev gravid.

När vi var på inskrivning på Kvinnohälsovården i vecka 9-10 någonstans vägde jag in mej på 66,5 kg. Lycka! Jag minns inte exakt hur jag låg på jobbets våg då men kring där. När jag nu nyligen vägde mej på jobbets våg igen så visade den 69,6 kg. Hoho fortfarande under 70 kg! Om man ska tro att båda vågarna visar någorlunda lika så har jag med andra ord gått upp 3,1 kg under dessa snart 16 fulla veckorna. Samtidigt känns det mycket så känns det ändå väldigt bra eftersom jag n ä s t a n har kommit halvvägs.

Jag vill verkligen inte vara en av dem som lägger på sig 20kg +. Jag vet en kompis som gick upp 27 kg och hela hon var stor plus vattenfylld! Vad jag led med henne!
F kramade om mej bakifrån idag och smekte magen och tuttarna och sa: Du har inte gått upp någonting förutom att magen har börjat puta och att tuttarna har ökat i volym, älskling. Jag som känner mej rund och sladdrig blev så klart jätteglad!

Jag har fortfarande många av mina byxor än fast jag snor runt ett hårband i knäppningen. Jag hoppas att jag ska kunna ha mina byxor ett tag till, det känns lite för tidigt för att gå till mammaavdelningen redan nu. Så rund om magen är jag faktiskt inte, även att den såklart syns. Oj vad jag redan älskar min mage!

NU kan man väl inte börja kräkas?

15+4 idag och andra gången på en vecka som jag har kräkts nu. Första gången var i lördags när jag hade tagit halva glaset av en vitamindrink som jag började dricka i september förra året. FitLine är det om någon funderade på det. När jag sedan fick plus på stickan fortsatte jag så klart med dem, de gör ju gott för både mej och för kotten! Men när jag började vara konstant illamående fick jag ta en paus på 1½-2 månader. De har stått i skåpet och väntat på att få bli använda igen! När jag nu har mått bra se senaste veckorna ville jag prova att ta en förra helgen. Halva kom ner men kom upp igen lika fort. Fy faan så vidrigt det är att kräkas!
Drinkarna åkte in i skåpet ögona böj! Det får gå ett tag till sa jag till mejsjälv.

Imorse vaknade jag hungrig och gjorde iordning två smörgåsar. Tog en AcoKvinna-tablett som jag gör v a r j e morgon och hann äta upp den första smörgåsen. Sen åkte den upp igen.

Hallå!? NU kan man väl inte börja kräkas?! Jag som var så lycklig över att ha sluppit med det vidriga! Jag mår inte illa nu i efterhand utan känner mej helt som vanligt. Det är länge sedan jag var illamående nu! Så konstigt alltihopa!

Magbild vecka 16

Hur svårt kan det vara att göra en pedagogisk bra syskonbok?

F´s barn är hos oss varannan vecka. Så fort vi hämtade dem häromdagen sprang killen ( snart 7 år ) fram och klappade mej på magen och frågade hur bebisen mår. Även tjejen ( 5 år ) frågar ofta och vill känna om hon känner sparkar. Vi försöker förklara hur liten den är och hur lång tid det kommer ta innan den kommer med mera. De pratar mycket om hur de tror det kommer bli och vad de ska hjälpa den med - de ser verkligen fram emot att få en lillasyster eller lillebror. På frågan om vad de tror att det blir har svaret varit länge lillebror! Storebror vill ha en lillebror eftersom han redan har en lillasyster och tjejen håller med storebror, hon är mest stolt över att bli storasyster! Att inte vara minst och att ha någon att pyssla om. Hon är så otroligt lillgammal, hon är den på dagis som tar hand om de mindre barnen, hjälper dem att klä på sig när de ska gå ut m.m. Så hon kommer bli lill-mamma, helt klart! :)

Så var det det här med hur stor är den, varför sparkar den inte o.s.v. Jag har länge varit på jakt efter bra och pedagogiska böcker att läsa för dem så de kan följa med i utvecklingen. Lite lättare att ha ett perspektiv på det hela. De har full koll på när den kommer, det är efter jul då tjejen har fyllt år - då kommer bebisen. Men det hade ändå varit kul att visa dem i en bok.
För någon månad sedan beställde jag hem boken: Vi ska få ett syskon. Men den känns inte helt så som jag hade tänkt mej. Istället har jag nyss klickat hem två andra böcker, Jag vill också ha ett syskon, av Astrid Lindgren och Så blev jag till, av Katarina Janouch. Jag minns att jag läste den första när jag var liten och vad jag kommer ihåg så var den ganska bra.
Men jag tror ändå inte att de kommer fylla det jag söker, eller jo kanske den sista..

Hur svårt ska det vara att göra en Ett barn blir till fast för barn? En pedagogisk bra faktabok för barn!?

Vecka 16 ( 15+0 )

Under den första tiden av graviditeten räknade jag dagarna mycket noggrant, det var 5+1, ååå tar den här dagen aaaldrig slut, 5+2, woho en dag till, 5+3, men hallå hur lång är den här veckan egentligen? o.s.v. Det kändes som evigheter innan man bytte veckor och jag oroade mej hela tiden om det ens var lönt att räkna, det kanske inte ens fanns ett tickande hjärta!

När jag nu går in i vecka 16 idag, ( 15+0 ) är det som att jag vaknar upp och känner oj vad fort det har gått. Redan. Kompisar som varit gravida har sagt att det går så otroligt fort och att man får inte glömma att stanna upp och njuta under tiden. Det säger bara swosch!

Och jo, även att jag bara har kommit en tredjedel så känns det som att de senaste veckorna just har låtit swosch! Undrar hur resterande veckor kommer kännas?
Det är klart att jag fortfarande räknar noggrant ;) Jag ska inte sitta här och ljuga.. haha. Jag följer mina appar i telefonen och läser på vad som händer med kotten, men det känns inte lika skrämmande och långt inför nästa möte/ul eller vad det nu kan vara. Det är fyra veckor kvar precis idag till RUL och det kan ju kännas som en sjukt lång evighet, men jag tar det med ro. Är faktiskt coollugn! Även att jag såklart inte kan glömma vad som hände i Norge så har jag slappnat av på ett helt annat sätt. Jag antar att det har med magen att göra, nu är den liksom där konstant. Det går inte att gömma den längre. Vilket såklart känns både häftigt och roligt! Dock ser jag ju kanske inte helt gravid ut, mer som att jag har levt på McDonalds under en alltför lång period ;)

Kan man nångång slappna av?

Just ja, jag har helt glömt bort att skriva ner vad Nupp-testet visade. Eftersom de hade missat att ta det speciella blodprovet på inskrivningen fick jag göra det då vid ultraljudet. Vi blev lovade att få svar inom 10 dagar och de ringde när vi var i Norge.

"Ett superbra resultat fick vi veta, ni har en liten risk: 1/15000.

Skönt! Nu kan vi verkligen slappna av och njuuuta av graviditeten sa vi till varandra. Morgonen efter vaknade jag och fick en störtblödning!

Men det gick ju bra..

Hundra dagar

Idag har jag varit gravid i 100 dagar. Hundra dagar. Det är rätt svårt att förstå det. Nu när jag börjat må mycket bättre ( tänker på illamående ) så kan jag komma på mejsjälv ibland att ja just det, jag har ju en kotte i magen :)

Hundra dagar.

Kvar är hundrasjuttionio.

Hämtat hem min vagga

Godmorgon godmorgon. Här går det inte att sova. F har 1 ½ vecka semester kvar så han passar på att grisa säng när varken fru eller barn väcker honom. Jag började jobba i måndags och det kändes rätt okej ändå, klart jag tänker mej för vid varje lyft och jag berättade för de jag jobbade med hur läget är så jag fick mycket hjälp under dagen. Jag ska ta det med varje person. Det är stopp på att "vara duktig" och göra det själv, okej om det inte gör att min kropp mår så bra av det men jag har en till att tänka på. Bebisen betyder allt och jag vill inte att den ska påverkas på ett negativt sätt.

Igår var jag på mödravårdcentralen och träffade en läkare. Mötet var bokat sedan ett par veckor sedan just för att utreda ifall jag har en trombos..ja vad det nu hette.. risk för att få blodpropp. Min mamma hade nämligen misstänkt blodpropp när min lillebror föddes och min barnmorska ville att detta skulle tas upp med läkare. Lite kul att det var just min läkare som följt mej under den senaste behandlingen. Hon kom fram till att även att det bara var misstanke om blodpropp så skulle det tas som att det var det. Vilket medför att jag fick ta ett blodprov ( 4 rör ) för att se hur det ligger till med mej. Skulle det visa sig att jag har det där ämnet i kroppen så måste jag ta blodförtunnande sprutor ( antar att det är Innohep ) i 6 dagar efter förlossningen. Blir det snitt så höjd det till 6 veckor. Alltså en ganska drastisk åtgärd så det känns bra att detta har tagits på allvar. Svaret skulle ta 4-6 veckor fick jag veta.
Hon frågade hur jag mådde annars och jag berättade hur paniken hade slått ner hos oss i Norge. Hon läste journalen och ville själv se hur moderkakan såg ut. För sjätte gången fick jag se lille kotten i magen. Oj vad den sprattlar sa hon, det kommer du känna om ett par veckor!
Kotten mår bra och jo moderkakan ligger ju långt ner, lite för munnen, men inte helt. Hon sa som tidigare läkare att den förmodligen kommer förflytta sig uppåt.
Men sa hon. Om du får en blödning igen, liten eller stor, så måste du höra av dej till oss och komma in så vi får titta på dej. Nu har du inga blodansamlingar vilket är bra, men om du blöder igen och det samlas blod kan det ligga och störa livmodern som kan ge sammandragningar som i värsta fall bidrar till missfall. Ush, det där ordet alltså. Missfall. Jag ryser längst med hela ryggraden. Hon menade på att min första blödning inte är någon fara men ifall det skulle ske igen att moderkakan lossnar i kanten så måste jag bli sjukskriven i ett par veckor.
Hon förstod att jag var extra nervös och orolig eftersom det är en graviditet utifrån hormonbehandlingar och hon sa att hon vill skydda den extra också. Skönt att höra! :)

Så länge kotten mår bra kan jag slappna av.

Igår var vi i min barndomsort och hälsade på lite släktingar, bland annat farmor och farfar. Vi gick ner i deras källare för att kika på min vagga som farfar gjorde till mej för 28 år sedan. Jättefin! Jag vill absolut använda den men vi visste inte om vi skulle få in den i bilen eller om vi var tvungna att ta med släp en dag. Men den gick in så fint så med fällda säten! Nu står den här hemma och jag har som plan på att slipa ner lacken och måla den vit. En vagga har man bara de allra första månaderna men oj så fint!! Jag vill ha en sänghimmel ovanför också, men kanske det är för endast flickor? Äh.. det går nog ändå..
Vi har som plan att under hösten göra om vår stora innegarderob på övervåningen till bebisens rum. Kommer bli galant. Just nu ser det pyttelitet ut pga stora garderober som står där inne och klädhängare med massa kläder som tar upp halva rummet, men slänger vi ut allt, lägger nytt golv och målar väggarna så kommer det bli jättefint! Det är flera stycken i vårt område som har det som ett extra barnrum så det är ingen fara på taket att det är för litet! Möjligen lite mörkt eftersom det saknar fönster men vi får slösa lite ström istället :)

Jag har som vision att ha ett klickgolv, vitmålade väggar, vit vagga med sänghimmel, en spegelbyrå med lådor och ett skötbord. Så lite färgklickar på väggarna och klatschig matta! Bebisrummet för sjuttan! :) 

Vecka 15 ( 14+0 )

Tyvärr är inte allt bebisen.

Nattmackor är gott.

Lugnande svar

Läkaren som jag träffade idag gav mej ett lugn. Han visade och förklarade hur det ser ut. Lille kotten mår alldeles bra, den skuttar omkring i sin plaskepöl som bara den.
Jo, moderkakan ligger i nederkant. Det stämmer sa han. Men den ligger inte över livmodermunnen så att det är farligt. Vid rul om några veckor får vi se hur läget är då. Förmodligen har den krypit uppåt i takt med att livmodern växer, det brukar de göra sa han.
Han ser ingen fara i dagsläget och sa att jag skulle försöka slappna av lite och njuta av graviditeten. Jag berättade att jag är livrädd för minsta lilla eftersom det inte har varit så lätt att nå hit vi är idag. Han förstod såklart min oro men gav tryggande ord.
Jag frågade om det var farligt att börja arbeta imorgon med tanke på mina arbetsuppgifter men han sa att det är ingen fara. Det kan bli en ny blödning men det behöver inte bli det. Om jag arbetar och rör mej eller om jag ligger hemma i soffan spelar ingen roll enligt honom.

Skönt! Jag känner mej lugnare och tryggare i detta nu. Jag hoppas att det inte sker igen, det skrämde verkligen skiter ur oss! Lille skrutt där inne, ta det lite lugnt nu resterande tid!

Imorgon blir det alltså jobb. Jag ska berätta för mina arbetskamrater och semestervikarierna hur läget ligger och att de kanske får ta lite extra lyft för min skull. De är finfina människor så jag tror inte att det kommer bli några problem. De vet om att vi har gått på hormonbehandlingar och är helt med på noterna kring mina tankar och oroligheter.

Trevlig söndag på er!

/ Fru H.

Att man måste bli förbannad

Vilken dag det var i torsdags. Rena skräcken innan vi fick reda på hur kotten mådde. Att man kan blöda under graviditeten är väl relativt vanligt men att det kom ut några små och en stor klump satte genast skräcken i oss båda. Lyckligtvis mår kotten bra och det är en enorm seger!

Men jag är livrädd. Fullkomligt livrädd. Ända sedan dess har jag haft rosa/röda flytningar, antar att det är efterslängare. Varje gång jag har varit på toaletten har jag knappt vågat ta i för att inte riskera att det ska trilla ur en ny klump. Jag har sedan igårmorse haft som obehagliga till lätt onda strålar över magen. Jaha, vad betyder det nu då?! Mår den kanske inte så bra trots allt? Är det tecken på att det kommer bli något värre av det hela?

Eftersom jag börjar jobba på måndag igen vill jag träffa en läkare redan i helgen. Vi kom hem från Norge inatt vid 3 och så fort jag slog upp ögonen vid 8 ringde jag till KK jouren. Jag tror faktiskt det var samma bittermänska som i torsdags.. Jag berättade som det var och att jag är livrädd för att det kan ske igen och att jag vill få det undersökt av en läkare här i Sverige eftersom vi var i ren panik jag och F så vi missade att fråga så att vi skulle förstå och hur pass allvarligt det är. Vad man ska tänka på och lite så..
Plus att jag börjar jobba på måndag morgon. Undersköterska på ett äldreboende med dementa, stressig miljö pga semestertider + ett antal tunga lyft.

Optimalt just nu!?

Bittermänska tycker först att jag ska ringa på måndag och få en tid på Kvinnokliniken men jag ger mej inte utan vill ha en tid idag! Hon säger att hon ska undersöka saken.

Kl 11, 3 timmar senare, har jag tröttnat på att vänta och ringer upp mänska som säger att de inte har haft någon rond ännu men att det blir snart.
Vid 13:30 ringer hon upp och säger att hon har pratat med jourhavande läkare som menar på att ifall jag börjar blöda igen så får jag höra av mej. I annat fall får jag ringa på måndag och försöka få en tid till KK. Jag blir arg och ledsen och undrar om hon inte har fattat vad jag har sagt?! Jag är jätteorolig och nej jag kan inte vänta tills på måndag, jag vågar inte åka till jobbet för att därifrån ringa och sedan behöva lämna arbetet. Jag vill inte riskera att något händer med kotten. Att jag gör något fel.
Men hon ger sig inte utan hänvisar till vad jourhavande läkare har sagt. Jag tappar på hennes gnälliga och nedlåtande röst och höjer min röst lite grann. MEN FATTAR DU INTE VAD JAG SÄGER TILL DEJ?! JAG HAR LYCKATS BLI GRAVID EFTER X ANTAL HORMONBEHANDLINGAR OCH JAG ÄR LIVRÄDD EFTER VAD SOM HAR HÄNT! SE TILL ATT JAG FÅR TRÄFFA EN LÄKARE I HELGEN!

Hon blir tyst en stund och säger att hon ska återkomma. Efter en stund ringer hon upp igen, lite goare i rösten och säger att jag har fått en tid imorgon kl 10:30. T A C K!

Att man ska behöva bli riktigt förbannad! Det är verkligen bara ett jobb för vissa människor! En del passar verkligen inte inom vården!

Kraftig blödning!

Vaknade igårmorse av att regnet smattrade utanför. Första dagen med riktigt risigt väder. Men vad nu? Blod!?!?
Båda två blir helt chockade, jag ser i F ögon att han blir rädd. Genast far de värsta tankarna genom huvudet och jag börjar gråta. F tröstar med att det kanske är något annat. Nej, nej, säger jag det är inte bra!
Vi klädde på oss lite underkläder, fan madrass och lakan är nersölade, kul att förstöra svärmor och svärfars grejer. Vi gick ner till badrummet och jag kissade. Det kom blod. Mycket blod. Och så plask. En klump. Jag storgråter och går in med F i duschen. Fan! Nu är det kört! I varmvattnet står vi och håller om varandra..gråtandes.
Fan. Fan. Varför? Hur jäkla dum får man vara som trodde på det! Varför skulle vi lyckas!? Varför berättade vi om det!

Jag säger att jag måste få veta läget. Idag. Nu. Jag ringer till KK-jouren i vår hemstad och får prata med en surfitta till barnmorska som säger jaha det ser inte bra ut, när jag berättar läget. Hon blir tyst och säger att det är sånt som händer!! I bakgrunden hör jag småbarnsgråt. Står hon mitt ibland bebisar och pratar med en gråtande orolig gravid kvinna som fått en ordentlig blödning?! Oproffionellt!

F berättar för sin mor som ringer till Helsekontoret och ser till att vi får komma in på en gång. Där blir jag gynundersökt och får reda på att jag fortfarande blöder. Vi får remiss till närmsta sjukhus ( 7 mil bort ) och åker dit. Rädda och ledsna. Vi anmäler oss men får vänta och vänta. Rena terrorn! Vi var helt inställda på missfall, jag hade packat med mej ett ombyte ifall jag skulle bli inlagd. Det finns ingen bebis sa vi! Rädda, ledsna men ändå avtrubbade satt vi och väntade. Efter en timme tröttnade vi på att det kom och gick folk före oss utan att vi blev uppropade så vi haffade en personal som meddelade att vi inte alls blivit anmälda, de satt och väntade på oss. Men fan!
En gullig läkare ropade snart upp oss och paniken växte hos oss båda, jaha nu kommer domen! Hitills har vi varit "lyckligt" ovetande.
Läkaren frågar en del och jag svarar så gott jag kan. Jag har inte känt eller känner någon smärta. Det ser hon som positivt och säger att ibland blöder man kraftigt utan att det är missfall.
Jag blir först gynundersökt och får veta att det ser ut och känns bra, blödningen har stoppat dessutom.
Nu till det kritiska.

Ultraljudet.

Krampaktigt håller jag och F varann i handen, jag vänder mej mot honom och känner hur hela jag skakar. Han också. F har sjukhusskräck och detta gjorde inte saken bättre, han var ärligt talat nära en panikångestattack stackaren!

- Här har vi ett foster och ett hjärta som slår, säger läkaren.

F slänger sig ner över mej, kramar mej och vi båda storgråter! Lycka!! Lättnad!! Fan vad du skrämde skiten ur oss unge, säger F med tårarna rinnandes nerför kinderna!

Vi trodde verkligen det var kört!!

Läkaren berättar att det förmodligen berott på att moderkakan ligger så pass långt ner, så även bebisen. Hon menade på att det kan hända igen. Å det skrämmer mej! Jag är inte helt hundra på att jag fick med mej all info och svar på mina frågor så jag har nu ringt till min KK-klinik och väntar på att de ska ringa upp. Detta känns så skrämmande, jag törs knappt gå på toaletten, tänk om det sker igen!? Jag vill träffa någon av mina läkare för att få förklarat för mej och få det noterat i min journal att det har skett.
Lågt placerad moderkaka låter väldigt obehagligt.

Idag startar vi resan hemåt och satsar på att vara hemma tidigt imorgonbitti. Jag börjar jobba på måndag med x antal semestervikarier. Det lär bli livat, stressigt och många tunga lyft på äldreboendet! Jag ska KRÄVA en läkartid i helgen! Å kan de inte gixa det så åker jag personligen opp till förlossningen!

Jag är skitskraj!

Vecka 14 ( 13+0 )

Tillvaron i Norge är allt annat än tillvaron i Sverige. Folket, stämningen, hjälpsamheten, gemeskapen, naturen!! Allt är så koseligt. Vi gifte oss uppe i fjället i en liten fjällkyrka, en plats som betyder mycket för min käraste M. Det var jättefint och helt oss!

Idag ska vi ut med båten på fjorden, något som jag ser som en fristad. Finns inget härligare än att åka ut på kvällen F och jag, han fiskar och jag ligger nere i båten och läser en bok! Lovely!

Idag går vi in i vecka 14, 13+0. Lycka! Även att jag mår illa då och då och behöver ta en nattmacka vissa nätter så mår jag betydligt mindre illa. Magen fortsätter krångla - men plommon is the shit. Vissa stunder är magen mer tydligare än andra, åh vad jag önskar att den är här för att stanna! <3

När jag blev fru Hansen

Dagen startade redan vid halv 4 då jag vaknade och började stirra med tankarna kring bröllopet. Lyckligtvis somnade jag om och alarmet skrek vid 7-tiden. Idag..IDAG...!! 

Jag packade alla mina saker och jag, syster, Anna, Franks två systrar och systerdotter åkte till Levanger, ca 1 timma bort, till en frisörsalong för att göra oss fina. Vi drack bubbel och gottade oss på jordgubbar, vindruvor och choklad! Jag hade med mej två lådor med löshår och blingbling som vi valde ur och frisören gjorde en halvuppsättning med lockar. Jättefint! Precis som jag hade sett för mej. 

Vi klädde oss och hjälp då började det pirra på riktigt.. det är på allvar. Vår dag har kommit. Kan säga att det var tur att de hade en stor golvfläkt i omklädningsrummet för det var riktigt varmt den dagen och att klä på sig korsettsliknande underkläder + klänning är inte direkt svalkande. Men mycket fint!

I perfekt tajming var vi resklara och satte oss i bilen tillbaka. Anlände i Malm för att möta opp Frank och barnen. Tårarna brann innanför ögonen när jag såg hur fina de var! Min man! Vi satte oss i bilen och körde upp mot fjället, jag är glad att jag tagit åksjukepiller till frukost - fy vad jag mår illa på dessa Norgevägar och speciellt på grusvägen till hyttan. Resan gick bra och vi gick igenom hur det skulle se ut i kyrkan, barnen försäkrade sig om att de hade förstått hur de skulle gå och så. Resan som tar en halvtimme kändes som en evighet, skulle vi aldrig komma fram? Så ser jag sista kröken och skylten som visar mot kyrkan. Jisses, hela jag skakade! Vi kom fram ett par minuter sent och kyrkovärden sa att han hade blivit lite orolig.. he he.. Fint folk kommer sent :)

Prästen mötte oss och hon sa att jag var väldigt vacker och nu kör vi. Hon gick in och vi ställde opp oss vid dörren. Benen skakade. Hela jag skakade! Kyrkklockorna började ringa och avlöses av ingångsmarschen. Dörrarna öppnas och jag redigt kände hur jag fick kämpa för att inte jag skulle börja lipa. Där stod de, Franks familj och min familj! Lycka! 

Siri och Noah satte sig på varsin sida, Siri bredvid mamma och Noah bredvid Franks mamma och jag och Frank satt framför prästen med ryggen mot alla. Med darrande ben slog jag mej ner med glädje, skönt att få slippa stå när man håller på att trilla ikull av nervositet. 

Den kvinnliga prästen läste och hade sig, vi sjöng ett par psalmer, den första vi valde var Den blomstertid nu kommer, fast på norska såklart. Kul att ha lite blandat så. Även Måne och sol var på norska medan den sista var en typisk norsk psalm. Forloverna ( motsvarande bestman och tärna antar jag ) var Franks syster och man. De satt på varsin sida om oss och läste upp en text ur bibeln. Likaså Frida läste ett stycke, hennes på svenska. Vi sa ja till varandra och bytte ringar. Sedan spelades en låt upp som betyder mycket för oss - Du är allt. Av Shirley Clamp. Vi stod mot varandra och höll i varandras händer. Jag skakade så jag trodde jag skulle ramla ihop. Läpparna darrade och tårarna kom. Det var riktigt vackert! Mycket tårar i kyrkan!

Barnen gick framför oss ut och så var det klart. Så fort vi kommit över tröskeln gjorde jag segergesten men blombuketten!Yeah we made it!

Solen sken för fullt och jag fick 1 kilo ris mellan tuttarna. Det blev en hög vid avklädningen på hotellet :)

På bilen hade det lappats på en rolig skylt.

Vi åkte ner tillbaka till Malm igen och stannade till vid ett ställe för att ta lite bilder. I lokalen som vi hade hyrt hade Franks moster och morbror lagat mat hela dagen och det var ett riktigt fint bord uppdukat med typisk norsk mat. Massa spekkemat och älggryta. Jättejättegott! Och så dessa tårtor! Frida hade bakat våra bröllopstårtor och så var det 4-5 stycken till. Alltid massa massa mat i Norge. 

Vi festade, åt god mat, det hölls rörande tal, eller för att vara helt ärlig - jag grät! Pappa, mamma och Frida höll egna tal + att mamma läste upp ett tal från mina arbetskamrater och ett från min faster China. Hon är en redigt talskrivare den damen! Har skrivit till de flesta i släkten tror jag och det var riktigt gott i hjärtat att få en till oss. Både mamma och jag grät så fort hon sa att det var från China. Det var rörande till tusen! Så vackert och så personligt! Enormt tack!!

Likaså presenterna. Många fick vi och många innehöll pengar till vår resa. Ett speciellt paket var från en speciell person med speciellt innehåll. Min kusin Maddi. Hon som jag har känt och lekt med sedan barnsben. Hon som jag har haft/har närmast om hjärtat och som är min "person som man ringer till när man vill berätta något" Jag öppnade det och det innehöll en tjock bok som man kunde öppna, inuti det låg småpaket. Saker som symboliserar oss. Saker som vi gjorde tillsammans. Saker som vi tänker att vi ska göra igen en vacker dag! Och så en bok. Tårar även här. Boken som Maddi läste för mej om och om och om och om igen när vi var så, nämligen Flickan som inte ville gå till dagis! Hon hoppar i pölar och gör allt för att dra ut på tiden.. ja ni måste läsa den! Paketet var helt klart det bästa av de alla! Det gick rakt in i hjärtat! Tack igen Maddi! 

Efter festen gick vi tillbaka till huset och hade lite efterpartajande. Frank och jag fick skjuts in till Steinkjer vid midnatt för att sova på ett gammalt hotell, Tingvold Park Hotell. På rummet väntade champagneflaskor och ett stort fat med frukt och bär. Vi skålade och skrattade oss lyckliga - vilken perfekt dag! Allt gick jättebra och det kändes så oss! Dagen blev en Frank och Malin-dag! Vi skrattade åt att Frank hade stått på min klänning i kyrkan när han skulle leda mej till min stol. Jag kom ingen vart utan fick rycka loss klänningen. Kul minne! Likaså när vår låt skulle spelas upp stod vi alla och väntade på att den skulle börja. Men den gjorde inte det. Uppe vid orgeln stod en svättig kantor och fipplade med Iphonens dockningsstation - knapplåset hade ju gått i... ha ha! Det blev en rolig och minnesrik stund innan han kunde få hjälp och låten kunde börja.. :) När vi dansade vals, eller vad det nu skulle föreställa blev det en liten annan variant. Trams och flams och jag trampade på klänningen så Frank lyfte tillslut upp den och så körde vi vidare. Musiken spelades från Spotify och det var lite taskig täckning. Bufferibuff så att säga vilket gjorde att vi stannade vid varje uppehåll och körde igång igen när musiken gick igång igen. Mycket skratt och trams och flams som sagt, men det är det som är vi. Det är seriöst, vi gifter oss och allt är på riktigt men det blir på vårt vis och vi skrattar åt det. Det är nog hela vårt förhållande byggt på tror jag. Det blir som det blir men det blir jävligt bra! :)

När vi vaknade på söndagen fyllde jag år. Tänk att vakna upp som fru på sin 28-årsdag! Fräsigt tycker jag. Vi fick en gigantisk frukost på sängen, tre tjejer kom in med brickor vid 9 på morgonen. Flera olika juicer, smörgåsar, alla tänkbara pålägg, frukt, grönsaker, sill, lax, spekkemat, kaffe..allt! På golvet låg strumpeband, kläder och annat lullull. Förvånad att inte bh hängde i lampan ;)

/ Fru Hansen.

Vecka 13 ( 12+0 )

Älskade Kotte!!

Nervös som tusan hela gårdagskvällen och på morgonen, jag sa till F att vi struntar i det, vi åker inte.
I väntrummet kändes minutrarna som eeevigheter och F tröstade och peppade mej. Vi fick komma in och jag fick lägga mej på britsen, tog F i handen, vände ansiktet mot honom och sa att jag vill inte se från början.
Jag var så nervös så jag mådde illa, inte grav.illa utan mådåligt-illa.
Så säger barnmorskan:
- Där har vi hjärtat som slår, nu kan du titta M.

Och där låg den. Lilld vännen. Vår kotte! <3 Sprattlade för fullt så barnmorskan hade stora bekymmer med att få en bra bild att mäta nackspalten. Det tog sin lilla stund men hon lyckades tillslut. Under tiden låg vi och tittade på vår bebis! Så liten med så otroligt älskad! Den lever! Jag kan inte sätta ord på vad jag känner!

Hon mätte nackspalten till 0,9 mm och sa att enbart det värdet var bra men att hon skulle räkna ut värdet senare. Bebisen skuttade och vände på sig hela tiden och vi skojjade om att den måste ha mina gener, jag ligger aldrig still.
Hon berätrade att allt såg bra ut men när vi var klara och skulle gå besked kunde hon inte få fram mitt blodprovssvar i datorn. Hon lovade att kolla upp det och höra av sig under dagen.

En timma senare ringde de från kvinnohälsovården och ville att jag skulle komma in och ta blodprovet. Saken var att det hade missats vid inskrivningen. Sagt och gjort och jag fick veta att jag skulle få svar om sisådär 10 dagar.

Jaja alla kan göra fel. Bara å vänta :)

När vi hämtade barnen på dagis/fritids sa vi att vi har en överraskning till dem och så visade F ena ultraljudsbilden.
- Vad är det där? sa de båda.
Sen kom bonussonen på det och sa högt: M har en bebis i magen!!
-Ååå då blir jag storasyster ropade bonusdottern!
Mycket glädje och många sköna kommentarer.
Bonusdottern frågade när den kommer och jag sa att den kommer efter hennes födelsedag.
- Jaha, ja då får bebisen fira jul i M's mage!!

:)

Idag är jag på 11+5 räknade hon ut då jag byter nu vecka på onsdagar. Alltså har vi gått 12 veckor i övermorgon. Nu kan vi börja berätta vår hrmlighet för våra familjer.
Passar bra nu när alla kommer vara samlade i veckan! Alla kommer upp till Norge och är med på vår stora dag på lördag! <3
Nu ska jag på salong och göra nagelförlängning, sen åker vi! Mot Norge och bästa semesterveckan!!

Nervös inför morgondagen

Om 12 timmar sitter vi i väntrummet. Jag kan redigt känna hur svettig jag kommer vara under armarna. Jag är sjukt nervös inför ultraljudet.

Hoppas! HOPPAS att bebisen lever. HOPPAS!

Tänk om jag går runt med ett dött foster?