Kraftig blödning!

Vaknade igårmorse av att regnet smattrade utanför. Första dagen med riktigt risigt väder. Men vad nu? Blod!?!?
Båda två blir helt chockade, jag ser i F ögon att han blir rädd. Genast far de värsta tankarna genom huvudet och jag börjar gråta. F tröstar med att det kanske är något annat. Nej, nej, säger jag det är inte bra!
Vi klädde på oss lite underkläder, fan madrass och lakan är nersölade, kul att förstöra svärmor och svärfars grejer. Vi gick ner till badrummet och jag kissade. Det kom blod. Mycket blod. Och så plask. En klump. Jag storgråter och går in med F i duschen. Fan! Nu är det kört! I varmvattnet står vi och håller om varandra..gråtandes.
Fan. Fan. Varför? Hur jäkla dum får man vara som trodde på det! Varför skulle vi lyckas!? Varför berättade vi om det!

Jag säger att jag måste få veta läget. Idag. Nu. Jag ringer till KK-jouren i vår hemstad och får prata med en surfitta till barnmorska som säger jaha det ser inte bra ut, när jag berättar läget. Hon blir tyst och säger att det är sånt som händer!! I bakgrunden hör jag småbarnsgråt. Står hon mitt ibland bebisar och pratar med en gråtande orolig gravid kvinna som fått en ordentlig blödning?! Oproffionellt!

F berättar för sin mor som ringer till Helsekontoret och ser till att vi får komma in på en gång. Där blir jag gynundersökt och får reda på att jag fortfarande blöder. Vi får remiss till närmsta sjukhus ( 7 mil bort ) och åker dit. Rädda och ledsna. Vi anmäler oss men får vänta och vänta. Rena terrorn! Vi var helt inställda på missfall, jag hade packat med mej ett ombyte ifall jag skulle bli inlagd. Det finns ingen bebis sa vi! Rädda, ledsna men ändå avtrubbade satt vi och väntade. Efter en timme tröttnade vi på att det kom och gick folk före oss utan att vi blev uppropade så vi haffade en personal som meddelade att vi inte alls blivit anmälda, de satt och väntade på oss. Men fan!
En gullig läkare ropade snart upp oss och paniken växte hos oss båda, jaha nu kommer domen! Hitills har vi varit "lyckligt" ovetande.
Läkaren frågar en del och jag svarar så gott jag kan. Jag har inte känt eller känner någon smärta. Det ser hon som positivt och säger att ibland blöder man kraftigt utan att det är missfall.
Jag blir först gynundersökt och får veta att det ser ut och känns bra, blödningen har stoppat dessutom.
Nu till det kritiska.

Ultraljudet.

Krampaktigt håller jag och F varann i handen, jag vänder mej mot honom och känner hur hela jag skakar. Han också. F har sjukhusskräck och detta gjorde inte saken bättre, han var ärligt talat nära en panikångestattack stackaren!

- Här har vi ett foster och ett hjärta som slår, säger läkaren.

F slänger sig ner över mej, kramar mej och vi båda storgråter! Lycka!! Lättnad!! Fan vad du skrämde skiten ur oss unge, säger F med tårarna rinnandes nerför kinderna!

Vi trodde verkligen det var kört!!

Läkaren berättar att det förmodligen berott på att moderkakan ligger så pass långt ner, så även bebisen. Hon menade på att det kan hända igen. Å det skrämmer mej! Jag är inte helt hundra på att jag fick med mej all info och svar på mina frågor så jag har nu ringt till min KK-klinik och väntar på att de ska ringa upp. Detta känns så skrämmande, jag törs knappt gå på toaletten, tänk om det sker igen!? Jag vill träffa någon av mina läkare för att få förklarat för mej och få det noterat i min journal att det har skett.
Lågt placerad moderkaka låter väldigt obehagligt.

Idag startar vi resan hemåt och satsar på att vara hemma tidigt imorgonbitti. Jag börjar jobba på måndag med x antal semestervikarier. Det lär bli livat, stressigt och många tunga lyft på äldreboendet! Jag ska KRÄVA en läkartid i helgen! Å kan de inte gixa det så åker jag personligen opp till förlossningen!

Jag är skitskraj!