Dan före dan

Idag är den dan före dopparedan. Lilla julafton idag. Vi har slagit in de sista paketen. Förberett mycket av julmaten. Städat. Och myst i soffan med ost, kex, godis och dricka. Barnen har precis lagt sig och de är otroligt förväntansfulla. Truls, Frank och jag var och ställde ut gröt i boden till tomten. Truls var så sprallig ikväll så det gick knappt att lägga honom. Det är precis så det skall vara kvällen före julafton!

I år är vi hemma bara vi 6 stycken. Vår familj skall fira jul hemma i lugn och ro. Vi har juleribbe från Norge och vi har ingen stress eller fläng framför oss. Bara en lugn och härlig julafton med god mat, pyjamashäng och härlig familjedag med spel m.m.

Tomten har förhoppningsvis kommit inatt och lagt något litet i julstrumporna..
Och kanske kommer det en riktig tomte imorgon..
Granen är så himla vacker, vi skulle ha en kungsgran detta år och det kommer vi skaffa oss kommande jular också! Riktigt fin var den. Bred, tät och sådär Disney-konformad! Jättefin! Bara silverkulor och glitter i. Och så en massa paket inslagna i brunt papper med fina glittriga snören runt. På ett bord hitom på bilden står ett runt bord full med godsaker och onyttigheter.
 

I år önskade Truls sig en gitarr. Vi får se om tomten lyckades hitta en sådan..

Lille hunden

Denna lilla hund fick jag av Frank för exakt ett år sedan. Då var vi mitt uppe i hormonbehandlingar som en efter en inte lyckades. På uppesittarkvällen för ett år sedan blev jag ledsen och låg och gick därför och la mig tidigare än vanligt. Vi var i Timmernabben. Frank och jag hade under hela december en gemensam adventskalender där vi skrev lappar till varandra varannan dag. Det var allt ifrån "massage" till "finmiddag" m.m. När jag låg i sängen och var ledsen över att inte få till en graviditet kom han ner till vårt rum och pratade med mig. Frank har alltid varit den som stöttat mig när det varit tufft. Han sa då att jag var i behov av min nästa lapp, nr 24. Jag skulle få den redan på kvällen. På lappen stod det: "Titta i det främre facket på vår väska". Där i låg det ett paket som jag öppnade och det var denna lilla hund. En liten hund som han hade köpt för att ges till vårt kommande barn. Så fantastiskt fint! Jag grät innan och grät ännu mer när han förklarade tanken med hunden.

Hunden har suttit i Aksels spjälsäng sedan sängen monterades. Aksel har senaste dagarna blivit mer plockig och pillig med händerna. Han vill gärna hålla tag i våra fingrar när han äter och när han skall sova.
Ikväll när vi la ner honom i sin babynest/säng för att sova la jag dit hans lilla hund som han kunde få känna på. Han gjorde direkt "go-ljud" som kommer när han antingen äter eller är trött/vill sova. Han låg och pillade på hunden och jag gick för att hämta in Frank så att han också skulle få se. Tillsammans satt vi på sängkanten och tittade på vår fina andra son som låg där och lät sådär underbart med go-ljuden och pillade på hunden. Han blundade och gick ner i varv. Tillslut blev han tyst - han somnade. Han somnade med den lilla hunden under armen. Precis 1 år sedan jag fick den av hans pappa. Hunden som skulle ges till vårt kommande barn. Hunden som fick bli Aksels lilla hund. Vi blev tårögda båda två. Första gången som han somnar själv i sin säng var också första gången som han somnade med den lilla hunden. Så vackert! Jag hoppas och tror att om vi fortsätter att uppmuntra honom att ha hunden så kan den bli lika kär och omtyckt som Truls är med sin lilla katt. "Kissen" som den heter.
 

Lilla hunden <3

 

Aksel 2 månader

Idag är vår lille kille 2 månader gammal. Lillfisen som han också kallas är en riktig gladskit. Han skrattar mer och mer för varje dag. Vi pratar väldigt mycket med honom, syskonen är riktigt goa och härliga med sin lillebror. De avgudar honom alla tre. De myser så bäst när de får ligga och gosa med honom i soffan eller i sängen. Aksel är väldigt lättroad. Han skiner upp och ler åt alla. Gurglar och gör ljud som svar när vi pratar med honom.

Sover väldigt bra, om dagarna sover han som oftast ute i sin vagn. Han är lättsövd, när vi ser att han börjar bli lite trött i ögonen stoppar vi ner honom i den bruna björnoverallen som är så söt, då är det som att han vet att nu ska jag få sova. Han blundar och tar direkt nappen som vi ger honom. Annars är han inte glad i napp, bara när han är trött. Vi stoppar om honom i vagnen och ställer den i uterummet, klappar lite på kinden och lämnar honom där. Oftast blundar han redan. 8 gånger av 10 behöver vi inte gå ut igen för att stoppa i napp/gunga lite på vagnen, utan han somnar lätt själv. Vi har babyvakten på så vi hör minsta lilla gnyende. Där sover han ca 2-3 timmar i taget.

Han har ungefärligt mönster:

Vaknar runt 05:30-06:30 beroende på när han senast åt under natten.
Får 150 ml ersättning. Är pigg och glad och pratar mycket med oss.
Måndag-onsdag går Truls på förskolan kl. 08:30-13:30 så vi kliver ur sängen ca 07:15-07:30. Klär på honom och sätter honom i babysittern i köket medan jag gör frukost till Truls och mig.
Han somnar alltid runt 08:00 och när vi sedan skall åka till förskolan sover han igenom hela proceduren. Jag klär på honom overall m.m, stoppar ner honom i bilstolen, in i bilen, in till förskolan och lämnar Truls, in i bilen igen, hemma lägger jag över honom till vagnen och han får sova vidare i uterummet. Han vaknar inte alls under detta utan sover till någon gång runt 10:30-11:00. Då äter han 150 ml och är vaken i ca 1-2 h. Somnar igen lagom till att vi skall hämta Truls. De gånger han har blivit trött innan stoppar jag ner honom i vagnen och så promenerar jag till förskolan. Andra gånger har han fått sova inne i sin säng/i babynestet i soffan t.ex. och då packar jag bara ner honom i bilstolen. Han brukar inte vakna.

På eftermiddagen är han blandat vaken och sovande. Han brukar sova runt 18-20 för att sedan bli pigg när vi skall lägga oss runt 20-21. Han håller då låda och pratar och pratar och pratar med pappa och mamma, han har så mycket att berätta. Ler och skrattar och gosar i sängen.

Han sover alltid i vår säng, någon natt har vi lagt honom i sin säng efter att han har somnat, men sover inte alls lika bra där som nära oss. Han ligger i mitten av vår säng på sin lilla björnkudde och en filt på sig. Blir alldeles för varm om han har vårt/eget täcke. Ibland vänder han sig och pillar pappa på ryggen lite grann. Nästan varje gång efter nattamningen runt 02-04 somnar han ovanpå mig. Det har han gjort sedan han var nyfödd.

Så…. Han äter sista kvällsmålet runt 22-23, sover fram till 02-04, äter och sover till 05:30-06:30. Inget alls att klaga på! J

Jag ammar ytterst lite och det brukar bara var på kvällen när han behöver det som tröst/gos. Det handlar inte om mat utan om närhet och trygghet. Jag tycker det är otroligt mysigt så han får gärna snutta som tröst. I början ammade jag innan han fick ersättningen men han blev lätt arg pga. att maten inte kommer lika fort från bröstet som det gör från flaskan så jag struntade i det efter ett par veckor. Sedan han fick ersättning har vi inte använt Minifom, han har inte alls magknip vad vi märker. Däremot blir han lätt trög i magen pga. ersättningen så han måste ha ca 3-4 ml Laktulos varje dag.

Äter ca 150 ml vid varje måltid. Oftast är det en slurk kvar i botten. Kräks en del närmsta timmen efter maten. Inga kaskadkräkningar men det kommer lätt upp en del och han spottar lite då och då. Vi har ju lärt oss att man skall definitivt byta blöja INNAN han skall äta för lyfter man på benen så kan man räkna med en kräkning! Det blir möe tvätt varje dag. Med fyra barn i huset blir det lätt 2 maskiner tvätt varje dag.

Han tycker väldigt mycket om dinglisar. Han har flera stycken i sitt babygym, ovanför sängen hänger en mobil och han har även några bollar/björnar i babysittern. De tjötar han järnet med och han sparkar med ben och fäktar med armar när han får syn på dem. Pratar högt med dem och följer med blicken jättemycket när de rör på sig. Han älskar att ligga och titta på dem. Truls är nästan alltid med och håller i Aksels hand när vi byter blöja.

Vi har tränat en del nackträning, i början var han inte så villig att lämna mammas famn utan då tränade han en del när han låg på mitt bröst. Han har varit stark i nacken sedan födseln. Lyfte huvudet redan på förlossningen/BB. Efter att han blev som en ”ny” bebis efter ersättningsstarten har han varit betydligt lättare att underhålla/roa/kunna lägga ifrån sig. Han kan ligga en bra stund för sig själv i babygymmet när jag tex passar på att duscha m.m. När vi är med honom så lägger vi över honom i magläge och där trivs han mer och mer. I början var det skittråkigt tyckte han men nu kan han ligga där och tjöta ett tag. Han lyfter huvudet jättehögt och håller kvar det plus att han vrider det åt olika håll också när han hör/ser något. Han välte/vände över till ryggläge när han var 7 veckor gammal. 2 ggr efter varandra. Slump eller med mening.. vem vet.

Han använder storlek 56cl-62cl. Blöja nr 3. 

Aksel 1 månad

Idag är vår lille kille 1 månad gammal. 4 veckor och 3 dagar för att vara exakt.

Hur har då dessa veckor sett ut. Jag gjorde fina månadsrapporter på Truls och vill därför skriva ner hur det har sett ut för Aksel.

Amningen började bra, han tog fina tag redan när han låg på mitt bröst efter förlossningen. Mycket snuttande de första dagarna innan bröstmjölken rann till ordentligt. Han har ett stort närhetsbehov och snuttade konstant på brösten de första 4 veckorna. Det är otroligt mysigt och kärleksfullt att få ha sitt lilla barn nära, nära. Men jag upplevde samtidigt ett fängslande eftersom han var hos mig/på mig 24-7. Han kunde inte läggas ner i vagn/säng/babynestet för då skrek han. Han ville inte vara i Franks famn för då skrek han. Han ville snutta/äta jätteofta. När han var mellan 2-4 veckor gammal ville han snutta var 30-60 minut dygnet runt. Dessutom sov han i korta stunder. En kvart där. En timme på mitt bröst där. En halvtimme i vagnen på promenaden. Däremellan var han missnöjd/ledsen/arg och det var bara bröstet som gällde för att kunna tröstas.

När han var ca 2 veckor fick han rejält magknip efter varje måltid så vi började med Minifom som fungerar bra.
På BVC fick vi veta att han antingen stod still i vikt eller gick neråt. BVC-sköterskan sa varje gång att han snart skulle öka i vikt. "Fortsätt amma när han vill" "Du gör helt rätt, om det bara är dig han vill ha just nu så ge honom det!" "Amma fritt, amma hela tiden Malin"

När han var 4 veckor bröt jag ihop. Totalt. Jag tjöt så fort han grät. Kunde inte göra någonting. Satt på toaletten och kissade och ammade samtidigt. Duschade skitsnabbt för jag visste att Aksel låg och grät/skrek i Franks famn eller på sängen/i vagnen. Lagade mat - och ammade!
Jag ringde till BVC och förklarade läget. Fick komma in på en tid samma dag och visst hade han sjunkit ännu mer.

Vikten visade 3910 gram. -100 gram på 4 dagar! Jag stod och grät när jag klädde på honom igen. Vilken usel mamma jag är som inte kan ge mitt barn tillräckligt med mat. Vilken värdelös mamma!
"Nu är det dags för ersättning, sa BVC-sköterskan och informerade mig om det viktigaste.
Jag for direkt till affären och inhandlade modersmjölksersättning, flaskor, dinappar m.m.
Hämtade upp Truls som varit på Franks jobb undertiden och åkte hem för att ge barnet sin första flaska. Han tog direkt tag och drack upp de 60 ml jag hade lagat till. Jag hade kommit överrens med BVC-tanten att först amma och sedan ge tilläggsersättning. Skulle börja med 60 ml och sedan känna av och öka efter hand. Flaskornas dinapp var en aningen för stor så det rann lite för fort så Aksel kräktes upp det mesta och jag grät igen. Fan. Ny flaska. Amma lite till. Han behöll maten och stendäckade och sov i 2 timmar. Tala om unge som nu var mätt och helt stinn. Älskade lilla barn.

Igår var vi på återbesök på BVC och han väger nu 4200 gram! Han gick upp 300 gram på dessa 3 dagar med ersättning! Lycka! Han är en helt annan bebis sedan vi började med ersättningen. Han sover längre stunder, 3-4 h om nätterna och 2-3 h om dagarna. Ibland får jag väcka honom på dagarna när det har gått 3 h. Han kan numera känna lugn och ro i Franks famn, de myser på ordentligt!
Han sover numera flera timmar i sträck, antingen ute i vagnen eller på mig. Vi har babyvakten i vagnen när han sover i uterummet. Där står han i lä och får frisk luft.
På nätterna har han sedan han föddes sovit antingen på mig eller bredvid mig/mellan mig och Frank. Den där spjälsängen/vaggan/babynestet är helt onödigt och oanvänt än så länge.

Aksel började le mot oss när han var 3 veckor gammal. Underbart! Det började med att jag klappade ihop hans händer och gjorde puss-ljud. Först små smile sedan stora leende och visa hela tandköttets rader! Älskade unge!
Senaste dagarna har han även gett ifrån sig de där underbara ljuden. Inte helt gurglande ännu men de där ljuden som kommer när han försöker säga något när han tittar oss djupt i ögonen.

Babygymmet har han blivit glad i senaste veckan. Vi kan numera lägga ner honom där en stund och han ligger nöjt och tittar och skrattar åt de olika sakerna som hänger ovanför honom. Han ger ifrån sig goa ljud då och då. Ögonen går helt i kors på honom när han fäster med blicken och fokuserar på något. Han vänder sig efter våra röster. Frank och han kan ligga och prata länge om kvällarna.

Stark i nacke har han varit sedan han föddes. Han lyfte huvudet redan på Förlossningen/BB! Vi har inte tränat jättemycket nacke eftersom han inte har varit så villig att bli nerlagd men han har fått mycket träning i och med att han har sovit/gosat på bröstet när vi har legat i sängen. Han är rejält stark i den positionen och inte bara lyfter högt, han håller kvar en stund också. Han ligger då och då på mage i sängen eller i babygymmet, gillar väl det inte direkt jättemycket, han blir snabbt arg.

Vikt: 4200 gram
Längd: 55,2 cm

Som 1 månadsbebis ligger han mellan 50-56 cl. 50 cl är lite för korta i benen/armarna men passar bra i bredd medan 56 cl är lite för breda men passar fint i längden. Så det mixas lite. Jag försöker använda de små kläderna i 50 cl som jag har sytt så mycket som möjligt.
Han har nu börjat få tillbaka låren och en go rund mage. Lillfisen!

Han badar 1 gång per vecka och tycker det är jätteskönt! Truls brukar var med och tvätta honom. Han njuter i plurret och blir svinförbannad när vi lyfter upp honom.

Det man inte hann med tas igen i efterhand

Sitter och skriver ifatt en massa från Instagram till bloggen. Ligger en hel del back kan man säga.. skriver just nu mars-månad :) Det går inte fort men det går framåt. Aksel ligger mot mina ben, ibland päsen och vaken och ibland somnar han till. Spotify spelar go-låtar i bakgrunden och det lugnar honom. Vi gissar på att han kommer bli en lika stor musikfantast som storebror!

Förlossningsberättelse

Fredag 12 oktober (BF +5)

Senaste dagarna hade jag haft onda förvärkar lite då och då. Inga som jag hade reflekterat över skulle vara regelbundna utan de hade kommit och varat i någon timme för att sedan varit borta flera timmar eller någon dag.

På fredagen hade jag mycket mer mensvärk i rygg och mage. Jag bakade två sorters kakor att frysa in och tog en kort promenad. Förvärkarna kom igång på kvällen kl. 19:00 och hade en regelbundenhet på mellan 4-15 minuter. Jag vågade tro att det kanske skulle vara förarbetet som hade startat. De höll i sig fram till kl.23 ungefär. Sedan glesade de ut sig under natten till lördagen.

 

Lördag 13 oktober (BF+6)
Jag låg vaken i någon timme runt 01 och kände av dem och likaså vid 05. De låg på mellan 6-12 minuter och jag fick hela tiden andas igenom dem för att det spände åt i både rygg och mage. Men det var ingen smärta som jag mindes som riktiga värkar utan detta togs som förverkar helt klart. Lyckades somna om och vaknade igen vid 08 av samma förvärkar men sedan glesades de ut igen.

Vid klockan 13 började jag klocka dem igen just för att ha lite koll på hur de betedde sig. De låg på 4-7 minuter och var av samma typ av smärta, alltså inget man åker in på.

I samma veva som jag började få dessa förvärkar igen bestämdes det, eller jag sa till Frank att han och Noah kunde åka till Jönköping för att köpa boxarhandskar till Noah. ”Det är lugnt, det blir inget barn nu”, sa jag och de for iväg efter en stunds övertalning från min sida. Jag låg och vilade hela dagen, Truls lekte och pysslade med sitt och höll då och då ett öga på mig. Förvärkarna höll igång. Samma typ av smärta. Ingen ökning. De pendlade fint på 4-8 minuters mellanrum. Jag andades på och kände att jag hade det under kontroll och att jag var lugn med deras resa till Jönköping. Jag hoppades starkt på att det skulle starta igång på riktigt under kvällen och att vi skulle få vår bebis 13 oktober.

Vid klockan 15 ungefär ringde Frank och meddelade att han och Noah var tillbaka i Värnamo igen och undrade hur läget var. Detsamma som innan sa jag. Han frågade då om han skulle kunna passa på att kränga om däcken på bilen i Värnamo och jag försäkrade honom om att det var helt okej. Nu var de ju ändå i Värnamo och i närheten OM ifall att…

Klockan 15:30 ändrade förvärkarna karaktär sådär pang på. Nu gjorde de betydligt mer ont och jag fick börja andas ännu mer aktivt. När jag fick en värk vid 16:00-tiden kände jag att jag måste ändra läge på mig och jag reste mig upp från sängen. Plötsligt kände jag att det blev blött i trosorna och jag tog mig in på toaletten. Till saken hör att bebisen låg långt upp i magen och var inte på långa vägar fixerad eller ruckbar utan helt rörlig. Jag hade på måndagens kontroll hos barnmorskan fått veta igen att han inte var alls på väg ner. Från läkares och barnmorskans råd hade jag fått veta att om jag ligger ner när vattnet går skall jag omedelbart ringa förlossningen samt ambulans för transport till sjukhuset för att minimera risken att navelsträngen hamnar i kläm före det att huvudet har sjunkit ner men jag fick också veta att om jag redan är i uppstående position så är det sak samma. Då skulle jag bara kontakta förlossningen och få ta mig snabbt dit för kontroll och lägesbedömning.

Så.. jag stod där i hallen och kände att nu hände något. Jag tog mig in på toaletten och konstaterade att det var både blödning och förmodligen vatten. Jag klädde av mig för att ta en dusch men insåg att jag nog borde ringa till förlossningen först. Sagt och gjort, de ville att jag kom in på en gång. Ringde till Frank och meddelade att jag blöder samt att vattnet förmodligen hade gått. Han blev chockad och frågade först om jag skämtade!? Ja.. JO eller hur. Jag hörde hans panik i rösten som sa att jag skall ringa ambulans men jag förklarade att det inte är läge med tanke på att jag stod upp och att jag hade gått omkring i huset. Vi skall ta oss in rätt snart sa jag. Han berättade då att han stod och tittade på bilen som var upphissad i taket med alla däcken avplockade och att det skulle ta minst 30 minuter innan bilen var klar och han skulle kunna komma därifrån. Han berättade då för verkstadskillen om läget som spontant ropade: Du stressar mig! Och gick efter sin nyckel till arbetsbilen och lånade ut den till Frank.

I samma veva hörde jag att Truls stod ute i hallen och ropade på mig. Där stod jag helt naken i badrummet, halvt hängandes över handfatet och andades igenom en värk och blodet droppade på golvet. ”Mamma mamma, du måste komma hit” ropar Truls och jag bad att han skall komma till mig istället. Då hörde jag samtidigt grannen Sivs röst i hallen. Men va faan tänkte jag. Truls kom in i badrummet och sa att Siv undrade om vi ville ha en påse med äpplen. In genom näsan, ut genom munnen, in genom näsan… mm ont gör det.. ”JA ta äpplena och säg att mamma har ont och ligger och vilar” Han pinnade iväg och förklarade läget för Siv. Siv som hör dåligt undrade vad han sa och jag ropade ”Ta äpplena bara”.

Medan Frank och Noah körde i 200 blås från Värnamo till Kärda stod jag i duschen och tokrakade benen m.m. så gott det gick med kulmage och värkar. Fick på mig kläder och rev runt lite i huset för att tag i det sista till väskan. Jag ringde till mamma och sa att nu åker vi in och hon meddelade i sin tur Robin som var stand in under helgen. Frank kom in i huset med panik i blicken och tokstirr om att åka på en gång. Vi förklarade för Truls att Robin är på väg och att Noah kommer se till honom under tiden.

-”Men mamma, han kan ju inte laga mat på stekpannan” 

-”Mamma, jag kommer sakna dig jättejättemycket”

Vi vinkade av dem i dörren och hoppaed in i bilen. Jag var fortfarande lugn medan Frank stressade och tycker inte det var lika kul. Han hade hoppats på att även han få duscha innan infärd och att få ha på sig en vit snygg skjorta. Istället blev det en stressvarm skjorta och en lite mer panikresa i hans ögon.

Strax efter 16:30 kom vi in på sjukhusområdet. (Inskrivningstiden var 16:45) Jag andades genom värkarna under resan. De hade som sagt ökat i smärta. Vi kom innanför entrén och Frank bar väskor medan jag vek mig och andades genom värkarna. Han blev kissnödig och fick övertalas att kissa i entréhallen medan jag stod mot väggen och väntade. Han stressade och jag log och tyckte situationen var rätt komisk. Han kom tillbaka och vi skrattade och log och pussades och sa ”Nu kör vi”

Uppe på förlossningen fick vi komma in direkt på ett förberedelserum. Jag fick lämna urinprov och vägdes: 88,7 kg. Å herregud. 15 kilo + 

Barnmorskan sa att vi var de enda på förlossningen. Det var ett sådant lugn på rummet och på avdelningen. Inte ett ljud hördes. Förutom mina andningar genom värkarna. Vi skrattade och hade roligt emellan värkarna och myste över situationen och att det äntligen var på gång. Barnmorskan kände på magen och kontrollerade med ultraljud för att se hur bebisen låg, jodå huvudet neråt och ruckbar. Hon kopplade CTG som vi följde spänt. Hjärtljuden pendlade mellan 110-170. (Snittade på 145) Vid ett tillfälle dippade han ner till under 100 och barnmorskan var snabbt på plats och rättade till apparaten och sa att bebisen förmodligen var lite stressad. Jag fick ändra på mig lite och det gjorde att hjärtfrekvensen ökade igen. Sammandragningarna kom tätt och de gjorde ont. Bebisen sparkade som bara den. När kurvan var klar kom en annan barnmorska in till oss och sa att hon skulle ta över. Ulrika Kvarnvik hette hon. Den förra barnmorskan hade helt plötsligt fått två patienter på kort tid så därför fick vi Ulrika istället. Denna barnmorska kom att vara med oss fram till kl.21 någonstans och var helt fantastiskt gullig och bra.
Hon hade med sig ett inskrivningsband som hon satte på armen och sa att vi var välkomna in på ett förlossningsrum. Inte förrän där och då gick det upp för mig att vi skulle föda barn ikväll/natt.

Ca klockan 17:30 packade vi ihop vårt lilla bohag och gick bara tvärt över hallen in till vårt blivande förlossningsrum. Mittemot låg barnakutsalen och det gjorde mig lugn att veta att om något oväntat skulle ske så visste jag vart de skulle ta honom.
Jag fick byta om till den blå klänningen och bamse-blöjan med tillhörande sexig nättrosa. Frank packade upp lite saker och startade radion för att få det där lugnet som vi hade under Truls förlossning. Barnmorskan ville undersöka livmodertappen och ev. sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Jag var då öppen 4 cm men hade en buktande hinnblåsa, hon förklarade för oss att man har två hinnor och att det var den ena som har gått medan den andra var kvar. Därför valde hon att inte sätta någon skalpelektrod utan ville ha mig uppkopplad med yttre CTG-kurva med en sladdlös dosa på så att jag kan få vara uppegående. Jag fick nål i handen och en dos antibiotika pga. bakterier i urinen. Jag började andas lustgas och var uppegående/stående i gåbord. Blev snurrig och ”full” på lustgasen och vi skrattade gott båda två. Radion spelade musik i bakgrunden och Frank servade med dricka, godis och massage i ryggen. Vi hade det helmysigt och jag sa att det är ju en BAGGIS att föda barn.

Någonstans härikring gick vattnet när jag stod och gungade i gåbordet. Det fullkomligt forsade ut. När jag hade fått ny blöja och lagt mig i sängen igen kom undersköterskan in och informerade om att det var lite mekonium i fostervattnet, d.v.s. bebisen hade bajsat i vattnet och att det tydde på att han kan vara stressad där inne i magen. Detta lugnade sedan ner sig och han mådde väl under hela förlossningen.

Klockan 19:00: Undersökning visade att jag var öppen 7 cm. Jag fortsatte att andas lustgas. Barnmorskan frågade hur jag tänkte kring vidare smärtlindring och jag hade enligt brevet de hade fått skrivit att jag var öppen för epidural om jag kände att det inte gick längre men att jag helst ville försöka så länge det går utan. Värkarna gjorde nu oerhört ont och de kom ganska tätt och satt i en bra stund.

Klockan 20:00 undersöktes jag igen och smärtan av värkarna började bli panikartade. Jag klängde mig fast i Franks skjorta och rev tag i honom i ren panik. Jag visste inte vart jag skall ta vägen och barnmorskan sa att det var kanske nu eller aldrig om jag vill ha någon starkare smärtlindring. Eftersom hon trodde att bebisen kommer inom 2 h rekommenderade hon att jag skulle få en spinal istället för en epidural. Till en början tackade jag nej men efter en stund fick jag fullkomlig panik av värkarnas intensitet, jag sa att det värsta jag vet är att tappa kontrollen och att jag är där nu! Att jag mådde skitdåligt av att inte ha koll på läget. Därför bad jag om att få en spinal. NU. Hon försäkrade mig om att gå och ringa på narkosläkaren och sa att jag kanske får vänta ett par värkar till. Hon peppade mig till max och likaså undersköterskan som var med på rummet. Frank var ett fantastiskt stöd, lika bra och trygg som han var under Truls förlossning!

Det tog inte många minuter/värkar innan narkosläkaren var på plats och jag fick vända över till höger sidoläge för att få nålen i ryggen. Jag låg mot Frank som de hade placerat på en stol framför mig för att han inte skulle må dåligt och de försäkrade sig om att han mådde okej. Det blev kallt på ryggslutet, ett stick, någon sekunds väntan och sedan kände jag hur han snabbt drog ut nålen. Piece of a cake. Jag tackade den snälla läkaren och sa att jag kände igen honom i och med att jag själv arbetar som operationsplanerare på sjukhuset. Han kilade ut och jag fick kämpa mig igenom 2-4 värkar till kanske innan jag började känna att smärtan försvann mer och mer. Jag såg på CTG-kurvan att smärtan mätte värkar upp till 100 men jag kände egentligen ingenting. Den lättnaden! Den känslan! Det lugnet! Den sköna pausen! Jag slappnade av och låg bara och njöt av stunden. Frank berättade att när detta är klart och vi har kommit hem med vår bebis skall han laga en fin middag till mig, inbakad oxfilé med potatis. Och till det Champagne. Vi pratade och skrattade och har det helmysigt igen. Paniken och tappa kontroll-känslan var borta. Det var lugn och ro på rummet igen och jag mådde som jag ville göra. Att känna att jag hade koll på läget.

Klockan tickade på och vid 21-tiden var det skiftbyte och en annan underbar barnmorska kom in till oss tillsammans med en undersköterska. Barnmorskan hette Katarina Svensson. Jag undersöktes och var nu öppen 9 cm. I sängen forsade vattnet ännu en gång. Det blev dyngsurt och Frank fick byta mina strumpor.

Barnmorskan hoppades att jag snart skulle få bebis och att spinalbedövningen skulle hålla fram till dess. Jag fick återigen ställa mig i gåbordet och gunga med höfterna för att det skulle snabba på nedförloppet eftersom han fortfarande låg högt upp. Jag började så smått att andas lustgas igen. Värkarnas smärta var inte på långa vägar tillbaka men de gjorde sig så smått påminda. Nästan på minuten vid 22 (2 h efter spinalen hade lagts) kom smärtan tillbaka och jag använde åter lustgasen till max.
Jag tappades på urin kl. 22:30.

22:45 undersöktes jag igen och då var jag helt öppen och retraherad. Men bebisen låg fortfarande för högt upp. Jag fick testa att krysta i ryggläge för att se hur bebisen roterade/rörde sig i kanalen. Hon berättade dock att han inte hade bestämt sig hur han skulle komma ut och att det inte var läge att tvinga fram honom med krystningar, det skulle bara ta tid och bli jobbigt. Istället uppmanades jag att stå på knä i sängen för att han skulle sjunka lättare. Där stod jag en bra stund och skrek i lusgasmasken. Jag hade inte längre koll på värkarna på CTG-kurvan eftersom jag nuddade magen mot madrassen och därför visade CTG felaktigt värde. Jag försökte att tima in lustgasens start när jag kände att värken började och släppte direkt när den tacklade av. Barnmorskan frågade om jag kände krystningskänsla men det gjorde jag inte alls. Vi väntade. Å väntade. Å väntade på att han skulle rotera ner.

Barnmorskan sa att hon skulle gå och blanda ett värkstimulerande dropp. Inte för att det hade stannat av utan att de vände för fort när de kom upp till 100. De toppade så jäkla snabbt att jag knappt hann med att förandas i lustgasmasken och blev skitstarka och sedan dippar de. Det var svårt att hinna få bra smärtlindring.

Hon kom snart tillbaka och droppet kopplades i min hand. Hon lämnade rummet för att dokumentera. Jag tänkte att det var väl fan så i nästa värk kröp jag ihop och tryckte på neråt. Jag ville ändra läge och la mig istället på högersida och det gick inte många minuter innan jag sa till Frank att jag kände krystningskänsla! Jag blev helt enkelt tokbajsnödig! Pang på! Jag sa till Frank att bebisen kommer nu! Han larmade och in kom barnmorskan och undersköterskan. Jag vred över till ryggläge för att hon skulle kunna undersöka mig och direkt sa hon att huvudet stod precis innanför. Nu skall här födas barn! Yes! Jag ville ligga på vänster sida så de mixtrade om sängen så att jag kom i en skön position. Frank satt/stod framför mig.

Klockan 23:41 började jag krysta. Barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet och det ville jag gärna. En smal glipa av huvud kändes och jag blev alldeles rörd. Där var han ju. Hon frågade även om Frank ville se och han frågade mig om det var okej. Kör på, sa jag och han tittade. ”Jaha.. nu kommer du aldrig mer vilja ha sex med mig, sa jag”. Men han var lugn och tyckte att det var häftigt att få se.

Det blev 2 krystvärkar totalt, det gick så snabbt. När huvudet var halvvägs ut stoppade barnmorskan mig och jag skrek rakt ut av smärta. Det gjorde så in i helsikkes ont när det stod och spände/brände precis innan huvudet gled ut. I nästkommande värk fick jag trycka på så huvudet kom ut, hon bad mig sedan att ta ett djupt andetag och krysta ut hakan också. Frank hejade på för fullt framför mig. Hakan i bröstet och så full kraft neråt. Vrålade rakt ut när jag kände att huvudet kommit ut helt. Nytt andetag och så skulle jag krysta ut kroppen. Jag vill minnas att Truls gled ut i efterfarten men här fick jag krysta på samtidigt som barnmorskan fick dra ut honom. Klockan 22:46 föds han vår lilla pojke. 5 minuters krystningstid totalt! Han skrek direkt och lades ner bakom mig. Vi hade tidigare sagt att vi ville ha sen avnavling samt att Frank skulle få lyfta upp honom till mitt bröst. De torkade av honom och så gick Frank runt sängen, jag lade mig på rygg och så tog Frank upp honom, pussade honom och lade han på mig. Så fantastiskt vackert! Så bra det blev! Så fint och så himla underbart! Smärtan försvann och allt blev lugnt. Hej AKSEL! Han slutade skrika och låg istället och gnydde lite grann. Vi var så lyckliga!

Sex minuter senare klippte Frank av navelsträngen. Moderkakan krystades lätt fram kl. 23:55. Den var hel och fin och med alla hinnor och blodkärl på plats. Vägde 765 gram. Jag syddes med 2 stygn. De sa att bebisen var stor så Frank och jag gissade på 3,6-3,7. Vi bad att få spara moderkakan på rummet eftersom vi skulle göra en rolig bild till Franks kollegor.

Barnmorskan och undersköterskan lämnade rummet och vi fick ha det mysigt bara vi tre. Frank tog på sig handskar och fixade med bilden på navelsträngen och bandsågbladen. Vi gosade alla tre och var så härligt upprymda av vad vi just gått igenom. Aksel började snart visa tecken på att vilja amma och han tog även tag och gjorde det när vi låg där i sängen.

Aksel mättes och vägdes och vi chockades över hans storlek. 4350 gram och 52 cm. Långa fötter och långa fingrar. En hel del mörkt hår. Så fantastiskt fin!!

Grattisbrickan serverades och vi åt och myste. Jag duschade och gjorde mig iordning. Kände mig hur pigg som helst och började rensa och packa iordning våra saker inför förflyttningen till BB. Frank satt i fåtöljen med Aksel på bröstet och njöt. Förundrades över min pigghet och att jag höll igång.
Klockan 02:30 kom vi in på BB. Vi fick bo i ett rum på Gyn eftersom det var fullt. Vi överlämnades mellan personalen och fick krypa ner i sängarna. Om vi kunde sova? Näää.. bara låg och tittade på underverket där i sängen. Jag hade honom bredvid mig hela natten. Lite klurigt att amma från höger bröst men vänster lyckades han få tag om vid ett par tillfällen.

Söndag 14 oktober.

De få timmarna som återstod av natten var mer vakna än sovande. Jag tror inte jag blundade alls. Frukosten serverades kl 07:45 och vi tog vår lilla goding i plastbaljan och gick ut i matsalen och åt. Så gott. Så himla himla gott. Vi skickade bilder till henne och alla våra nära och kära.

Barnläkarundersökningen gjordes på förmiddagen och han gick igenom med stort godkänt. Under dagen åkte Frank hem för att duscha och förväntansfulla Noah och Truls studsade hemma. Siri var på innebandycup och fick veta på telefon att Aksel hade kommit. Robin, Noah, Truls och Frank kom tillbaka till sjukhuset och de fick träffa Aksel i dörröppningen till BB. Truls var helt lyrisk! Äntligen! ÄNTLIGEN! Robin tog med dem hem igen och blev sedan avbytt av mormor som kom på kvällen. Frank fick till en början veta att han förmodligen inte skulle få stanna över en natt till men sedan blev vi informerade om att det var lugnt på både förlossningen och BB så han fick vara kvar. Det är vi glada över. Att få uppleva 1:a barnet-känslan tillsammans. Han åkte och handlade lite gott till oss som vi åt till tv-tittandet på kvällen. Under natten låg Aksel i sitt babynest som Frank hade med sig tillbaka hemifrån. Vi bullade upp med plastbaljans madrass underst och ställde ihop våra sängar så babynestet kunde ligga i springan.

Måndag 15 oktober

Jag vaknade upp av ett himla levande, inne på rummet stod en städerska och rev och smällde i soppåsehållarna. Ja men god morgon på dig också. Franks säng var tom och jag mindes att han skulle åka hem för att skjutsa Noah till skolan. Han ringde i samma veva som jag blivit väckt och sa att han var på väg till sjukhuset igen. Han kom lagom till frukosten. Efter dagens avslutade barnläkarundersökningar ville vi bada honom och få fotavtrycken gjorde. Han njöt till en början i vattnet men tröttnade snart och var inte alls så förtjust i det.

Vi stannade kvar till lunch och åkte sedan hemåt till Noah och Truls som väntade spänt. Mormor stannade kvar en natt och åkte hem på morgonen och vår lilla familj fick landa i allt det nya <3 

 

En tår i ögat

"Mamma, när jag fick veta att Aksel hade kommit fick jag en tår i ögat"

Truls när vi kom hem från BB.

Merinofilten

Sakta men säkert börjar det bli en filt minsann. Många stolpar på ett varv och en måste göra 3-4 varv för att det ens skall kännas att den ökar på höjden. Det är himla enformigt att bara göra samma sak varv efter varv. Men det blir snyggast så och det är så jag vill ha den. Det är bara att bita ihop. Jag kommer vara oerhört stolt när den är färdig!
Ca 67 cm bred och har kommit 30 + på höjden så en del kvar, ser för mig att målet är 75-80 cm hög. Påbörjade nyligen tredje garnnystanet.. bara det.. att få börja på ett nytt känns att det går framåt. Det kommer vara så värt i slutändan trots att det känns jobbigt och som att detta aaaldrig tar slut. Målbilden är att ligga hud mot hud med lilla Aksel iklädd endast blöja och med denna filt över sig på BB-avdelningen.

Längtar!

Förberedelser

Har lite smått börjat packa förlossningsväskan, eller åtminstone planerat vad jag skall packa med. Bebisens grejer i alla fall, till mig har jag bara lagt ner amningsinlägg än så länge. Skall väl förmodligen ha med lite mer ;)

Kan inte bestämma mig för vilket set lilla A skall ha på sig när vi åker hem, har ju ett antal olika set som har sytt.

Bland annat ett bar röda velourbyxor som matchar den lilla mössan och stumporna som Siri valde på POP. Ett urgulligt set. Deras randiga plagg håller modet för evigt.

Snart helg..

Det är väldigt stor skillnad på att börja jobba klockan 08 istället för 07:30. Tredje dagen med halvtid nu och det känns mycket bra. Trots lite stress att "hinna med allt på kortare tid" men tvingar mig att inse att det är omöjligt och inte relevant att kunna hinna det!
En kollega/läkare sa till mig idag: "Nu gör du en klassisk kvinnofälla - arbetar 50% men stressar för att hinna med allt du skulle gjort på 100%"!

Som både operationsplanerare och SVF-koordinator finns det alltid mycket att stå i och flera rycker i  en samtidigt. Jag hoppas innerligt att jag får tillbaka mina arbetsuppgifter när jag kommer tillbaka sedan efter mammaledigheten.

Har haft som ett mensvärks-bälte sista veckorna och börjar känna av det även i framfogen. Början till foglossning antar jag. Med sonen fick jag det redan i vecka 17-18 och var helt sjukskriven från vecka 22 så jag har varit stort tacksam över att inte ha känt av det tidigt denna graviditeten. Det är svårare/ondare att kliva ur/vända sig i sängen. Sammandragningarna är precis lika frekventa/jobbiga/onda som innan, trycket neråt likaså.
Men vad gör man? Tar det lugnt. Vilar. Går ner i varv. Inser att man är gravid och att kroppen säger ifrån.

Nu skall jag skjutsa grabben till förskolan och sedan riva av 4 timmars jobb. Imorgon har jag ledig fredag och på måndag är det planeringsdag = hemma. Så tisdag jobbar jag nästa gång.

Magen vecka 34

 

Första halvtidsdagen

Det gäller att ha allt inom räckhåll.

Det kändes skönt att stämpla ut från jobbet idag kl 12:00. Första halvtidsdagen gjord. Intagit sängplats nu tillsammans med Maggan. Kändes dock lustigt att åka förbi förskolan utan att stanna och hämta hem 5-åringen. Jag är ju i stort sett aldrig hemma utan honom (förutom stunder då han hänger med Frank på ärenden) Han har rätt att vara på förskolan och jag kan lova att han har betydligt roligare där med sina kompisar än med mej som ändå inte kan göra något avancerat just nu. Jag vet ju det.

Han älskar förskolan och har alltid gjort det. Han har längtat dig efter sommaruppehållet och är så pass stor att han behöver sina kompisar och jag känner att det är viktigt att han får vara med dem nu detta sista året innan han börjar i förskoleklassen.
F.r.o.m 1 oktober har jag anmält honom som 15-timmarsbarn. Han får då långledigt över julen, alla lov och sommaren. Kommer bli jättebra! Han behöver behålla den kontakten och kompisarna och jag kan få känna mig lite "egoistisk" och uppleva den där "första barnet-egentiden" som man lätt annars inte får som flerbarnsförälder eftersom man har fler barn att pyssla om och stimulera. Nu är ju han visserligen så pass stor så han är inget krävande barn med kommer bli bra för oss båda tror jag.
Några timmar om dagen, tre dagar i veckan, det gör nog gott för oss alla.  

Vecka 34

Vecka 34. 33+0. Bebisen mäter ca 42 cm och väger ca 2,1-2,3 kg. 48 dagar till BF.

Sammandragningarna är hemska, de kommer när som hela tiden. När jag går/står/sitter/ligger/vilar/kissar/vänder mig i sängen.. Vissa är okej, vissa gör ont. Så pass ont att jag måste stanna upp och andas. Koncentrera mig på dem och liksom "släppa det jag gör". Det trycker på neråt och är obehagligt. Efter jobbpassen har jag riktigt ont i fogar/bäcken och rygg. Jag haltar och vaggar.

Läkarbesöket idag gick jättebra. När jag hade berättat om min situation frågade han: "Hur mycket vill du jobba/vara sjukskriven?" Jag sa att jag gärna vill jobba lite så att 50% vore bra. Blev därmed sjukskriven 50% i 3 veckor. Han sa att längre än så/närmare BF får han inte sjukskriva (om det inte är allvarliga medicinska skäl) så då får jag i såfall ta ut föräldradagar den sista tiden. Jag trodde att det var 2 veckor inför BF men det var tydligt 4 veckor enligt honom. Jag har semesterdagar så det löser sig nog. Han gjorde även ett ultraljud på livmodertappen och den var opåverkad och mätte 3,5 cm vilket är jättebra. Huvudet hade sjunkit ganska mycket så han förstod att det trycker på neråt. Bra besök och bra bemötande!

Med andra ord.. 3 veckors halvtidsjobb och sedan 4 veckor med föräldradagar/semester. Det känns jätteskönt!! En del av mig känner samvete mot jobbet, att jag har ansvar för upplärning av min vikarie men just nu känner jag bara skit samma! Det är INTE mitt ansvar! Jag måste sluta känna dåligt samvete gentemot jobbet och sluta vara "duktiga flickan". Jag har annat att lägga fokus och energi på nu. Mitt mående. Bebisen i magen. Min familj.
Jobbet kommer långt ner på den listan från och med nu.

Bebisfilt i merinoull

Har påbörjat nästa virkningsprojekt. Fick för mig att en filt gör man ju i en handvändning.
Detta är ju hur tantigt som helst - men så rogivande och roligt att göra det själv. Ca 66-67 cm bred och än så länge mäter den ca 10 cm hög. Siktar på att göra den ca 80 cm hög... om jag inte tröttnar och tycker att det är en förjäffla fin halsduk till mig själv..

Gjorde fastmaskor första 2 varven och sedan bara stolpar. Ljusgrå med en kommande mörkgrå kant runtom. Kommer bli jättegosig i 100 % merinoull.

Liggande position

Jag ringde till Kvinnohälsovården idag och bad om en läkartid och fick en på måndag eftermiddag. Min tanke är väl att bli sjukskriven 50 % resterande 5 arbetsveckor. Att jobba heldagar, komma hem sket slut och ha så ont att jag haltar/vaggar samt mycket och onda sammandragningar vilket gör att jag stoppar i mig Alvedon och ligger resten av kvällen känns inte helt okej, det är inte värt någonting alls faktiskt.
Bättre att jag istället jobbar fram till lunch och på så sätt kan riva undan en del på jobbet ändå och sedan gå hem och vilar en stund vore mycket bättre. Håller tummarna på att beviljas bara.

Vilopaus på lunchen

Tredje dagen på jobbet. Efter måndagens å tisdagens jobb låg jag i sängen resterande tid av kvällen med värkande fogar/bäcken/röv och onda sammandragningar. Alvedon på det och vila vila vila. Imorse kände jag mig inte katig och det sitter i ännu.. långa 6 arbetsveckor framöver.. det är ett som är säkert.. eller ja 5 ½ snart..

Vecka 33

Vecka 33 idag. 32+0. 55 dagar kvar till BF men vem räknar ;)

Bebis mäter ca 40 cm och väger ca 1,9-2,1 kg.

Första arbetsdagen idag efter min semesterledighet. Berättade för min närmsta chef (sektionsledare) hur läget har varit och är. Mottagningsarbete är helt uteslutet. Har därför suttit och gått igenom mail, operationsanmälningar och annat administrativt helt enkelt. Har varvat med att stå och sitta, har ergonomisk ståmatta som är skön att använda. Tyckte ändå att det var.. okej..

Sammandragningarna kommer konstant och yrseln på det men har tagit det lugnt hela dagen, verkligen tänkt mig för att ta det med ro och inte stressa.

Nu däremot känner jag i hela kroppen att det har varit en dag helt tvärtom mot vad jag har gjort under semestern. Jag känner i fogar, bäcken, röv, ryggslut - helt mörbultad och är trött både psykiskt och fysiskt. Onda sammandragningar har kommit x flera sista timmen så jag kommer förmodligen ligga i sängen/soffan resten av kvällen. Maggan å jag ska umgås.

"Vi planarar dag för dag för dig nu", sa chefen. Känns vettigt. Jag vill såklart arbeta, både för det sociala och för meningsfullheten. Skulle jag gå hem nu sista 2 månaderna.. o jisses den rastlösheten.. det skulle äta upp mig..

Men samtidigt.. jag känner i kroppen hur det påverkar mig och hur den har reagerat av denna arbetsdagen och hur ont jag har + sammandragningarna som nu är onda.. då får jag nog ta och lyssna på kroppen. Det är ju faktiskt den och bebisens välmående som är viktigast! Jag vill inte riskera något pga. av man är dum och kör rätt in i kaklet av ren envishet.

En dag i taget som sagt..

Semestern slut - dags att börja jobba igen

Äter nu lilla frukosten hemma, vatten och macka/knäckebröd. Den rätta frukosten blir på jobbet klockan 08:30. Idag är det alltså dags att återgå till jobbet efter 5 ½ veckors sommarledighet. Så många veckor utan planeringshjärna - hjälp hur skall detta gå? :)
Känns skönt att återgå till arbetsuppgifterna, strukturera och organisera operationsplaneringen igen. Det är himla kul och stimulerande arbete.

Nu kör vi! Vecka 33 idag också by the way!

80 %

80 %
56 dagar till BF ( + säkert 14 dagar till)
224 dagar av 280 gjorda
31+6

Nu har det verkligen gått upp för mig att jag är gravid och ska genomgå en förlossning inom 2 månader! Ha ha! Att vi kommer få se vem det är som har bott inuti min mage så länge. Längtar så till förlossningen drar igång å man får gå den där korridoren fram mot hissen som tar en till plan 5 - Förlossning/BB!

Magisk känsla! Tänk att vi / jag skall få uppleva detta en gång till! Jag ryser!

Graviddrömmar

Ja jisses, ibland önskar man att man kunde gå in i ens hjärna och liksom se hur kopplingarna å tankar å drömmar bildas och varför. Flera gånger under graviditeten har jag drömt lustiga saker men det mest märkliga är att jag har börjat prata i sömnen, detta gör jag aldrig annars enligt min man.

En natt hade jag vänt mig mot honom och sagt: "Du får 42 poäng, jag röstar ut dig!"
En annan: "Ät inte njursten, det är inte bra för dig"

Och inatt eller sent igårkväll vände jag mig mot honom och sa: "Carpe Diem". Han svarade då med frågan "Va, vad pratar du om?" Då börjar jag skratta och vaknar och minns halvtomhalvt något om just Carpe Diem men kunde inte koppla eller förklara vad jag hade drömt om. Jag minns att jag sa det men vet inte varför eller att det var medvetet.. så knäppt. Vart kommer sånt ifrån?

Norska genen

Den fina filten stickade bestemor till sonen när han hade fötts. Jag älskar den innerligt. Vi fick även 2 uppsättningar av stickade kläder i mariusmönster! Så urgulliga och värdefulla att ha/få. Det första fick han när han var nyfödd, det bestod av en body, byxor, mössa och strumpor. Det andra fick han när han var året, tröja, byxor, mössa och vantar. Så fina!
Filten ligger mig närmast i hjärtat och det känns jättekul att kunna använda alla de där plaggen och filten en gång till. Min fina svigermor lämnade oss alldeles för tidigt på grund av cancer. Hon insjuknade när Truls var 9 månader gammal och kämpade tappert i 3 år. Hon pratade flera gånger om att vi borde försöka få en liten till men mannen var bestämd om att det inte skulle bli så.
Hon fick aldrig veta att vi hade ändrat oss, eller att Frank hade ändrat sig rättare sagt, och att vi nu väntar en liten till som hon så varmt pratade om. Hon hade blivit så glad!

Frank åkte upp till Norge och hennes grav i våras och tände ett ljus och berättade för henne att vi väntar en liten till. Jag kan se för mig den lyckan hon hade fått i ögonen av de orden om hon hade levt.

Gerd - jag skall stolt visa upp din filt för alla.

Magen vecka 32

 

Sängmobil

Det är hisskeligt många år sedan jag virkade, typ i högstadiet, men med hjälp ifrån filmer på Youtube och bra bloggar har jag lyckats finurla ut hur man gör de olika maskorna och skapat en sängmobil till bebisen!
Jag beställde ett bygga-ihop-set häromdagen och har alltså virkat moln, droppar och ballongen. Trästommen och de små vita och grå bollarna är köpta, likaså plingorna. Den blev ju jättesöt. Tänk att vår bebis skall ha den ovanför sig i spjälsängen. Ligga där och titta.

Det är ju så mycket roligare att ha gjort den själv mot att köpa nån ful skrikig färgstark sak. Nog för att bebisarna gillar färg och det är bra för deras stimulering men den måste ju faktiskt passa in i vår inredning ;)

Bebiskläder

Titta! Där hänger lillebrors garderob! Torkning pågår! Mycket smått å gott i den samlingen. En del nyköpt, en del från Truls och en hel del nysytt (det mesta i mittendelen). Allt i 50-56 cl.

Barnmorskebesök

Barnmorsebesök idag. Vi traskade in hela familjen Tajkon på Familjecentralen, 2 vuxna å 3 barn.Spänd till max över vad mitt hb skulle ligga på, jag har verkligen kämpat med att ta dem varannan kväll.

Dippen från 105 tills idag 3 veckor senare = 119! Heja!

 

Då kan jag faktiskt stå ut med problemen som följer av Niferexen. Hjärtljuden låg på 144. Bltr 115/60 och SF-måttet glömde jag fråga vad det var.. men hon sa ingenting om det så det borde varit okej.

Barnen tyckte att det var väldigt häftigt att få höra hjärtljuden. De gick sedan ut till väntrummet så att vi kunde prata ostört jag, mannen och barnmorskan. Allt vill man ju inte att de ska höra..

 

Sist låg han med rumpan neråt men idag låg han med huvudet först. Jag minns att när sonen vände på sig i slutet var det som att hela magen möblerades om, det gick inte att ta miste på! Denna vändning har jag inte alls märkt av, jag räknade iskallt med att han låg kvar i rumpläget.

+11 kilo sedan graviditetstarten. Helt okej ändå.

 

Mina sammandragningar tycket hon inte var alarmerande, däremot Vena Cava-syndromet såg hon som ett orosmoment och ville boka in mig för ett läkarbesök. Jag vill dock fortsätta att jobba och känna efter så att jag kan ha det som "bevis" på om det isåfall ger ökade besvär av jobbet. Jag vill verkligen jobba så länge jag kan (t.o.m 2 veckor före BF) men kan väl någonstans känna att det kommer bli tufft pga yrsel och svimningsattackerna som jag får pga Vena Cava. Jag berättade om incidenten i helgen när jag körde bil och det tillsammans med att jag måste lägga mig och vila ett par timmar om dagen gjorde att hon misstänkte en sjukskrivning framöver... ja ja.. den tiden den sorgen..

Vecka 32

 

Vecka 32. 31+0. Bebisen mäter nu ca 39 cm och väger ca 1,7-1,9 kg. 77,9 % av tiden har gått, 218 dagar av 280. 62 dagar kvar till BF.

Veckorna rullar på bra även fast man tycker det går sakta... är helt tokigt bebissjuk nu! Tittar på massa bebisbilder, läser om förlossningar och tittar på Youtube-klipp. Frank är likadan, vi tipsar och visar varandra om olika bilder/filmer.
Bebis, bebis, bebis, bakas färdigt snart och kom ut till oss så vi får se vem du är!

Jag har börjat att känna av fogar och bäcken, känns mestadels höger bak samt hur skall det förklaras.. som ett bälte från pullan å så bak runt hela rumpan, tänk området där man har bindan fast det fortsätter lite bredare också. Det kommer på kvällarna efter dagens aktiviteter. Jag rör mig inte jättemycket på grund av de täta sammandragningarna. Vi går då och då en runda på 1 km här i samhället och under den promenaden har jag en enda stor sammandragning kan man säga. Det är så obehagligt. Får stanna och hämta andan.

Yrseln och illamåendet kommer och går. Det är otäckt att ligga på höger sida/rygg.
Vågar knappt att åka bil själv längre. Igår åkte vi en runda och jag halvlåg i sätet medan Frank körde och det fungerade bättre.

Min stackars navel gör bara ondare och ondare, det har dessutom ökat i storlek och jag har försökt att tejpa det för att ge lite avlastning.

Har tid hos min barnmorska imorgon igen. Sist hade mitt Hb sjunkit så pass att jag fick stränga order att sluta med Hemofer och börja med Niferex. Första veckan fick jag diarré efter att ha tagit dem varje kväll. Nu sista två veckorna har jag tagit dem varannan kväll och har nu istället fått slagits med förstoppning. Har jag sagt att jag avskyr järntabletter!?
Jag käkar kiwi och har granulat på yoghurt vilket hjälper till bra.
Hoppas innerligt att mitt hb har ökat på bra nu så det åtminstone hjälper för annars skiter jag i tabletterna direkt.

Förberedelserna inför lillebrors ankomst är under kontroll. Vi saknar en madrass till vaggan annars är i stort sett allt köpt/ordnat. Allt är bara inställt i hans lilla rum så det skall boas och plockas i ordning längre fram sedan.

Syskonen är jättelängtiga! Sonen pussar å kramar å pussar å kramar å pratar å gosar å klappar på magen dagarna i ända. Han längtar nog mest av alla :)

Redan så älskad lillebror/son!

Bolmsö

Idag tog vi oss en runda med bilen till Bolmsö. Åkte oranga färjan över till halvön och satt och njöt i skuggan medan barnen kastade sten. Fikade lite och fantiserade om att nästa sommar kommer en liten kille fara omkring på stranden också.

Vena Cava

 

Yrsel, svimningskänslor och illamående har jag känt till och från under hela graviditeten. Flertalet gånger har jag varit nära att tuppa av, både hemma och på jobbet.
Sammandragningarna är ständigt återkommande. De gånger jag går promenade har jag sammandragningar i stort sett hela tiden. Så oerhört påfrestande, måste andas annorlunda och stanna upp för att hämta hem andan.

Jag försöker att mestadels ligga på vänster sida på grund av just Vena Cava. Men i korta stunder under natten måste jag ligga på rygg/höger sida för att avlasta och ändra läge. Känner direkt av symtomen så vänder tillbaka på en gång.

Sonen har flertalet gånger hjälpt mig med att hämta festis från kylen de gånger jag har ropat på honom och jag har lagt mig ner för att det är nära en svimningsattack.

Igår skedde en mycket otäck händelse. När jag och bonusdottern åkte till Ullared hade jag förberett mig med vatten, macka och sockerrik dryck i bilen. När vi hade ca 2 mil kvar (ca 1 h bilresa totalt) började jag att känna mig illamående så jag drack vatten i omgångar.
När det var ca 1 mil kvar ökade illamåendet snabbt, jag började även känna mig yr. Så försvann plötsligt radion mer och mer, precis som om någon stod och höll för öronen på mig. Jag saktade ner och letade febrilt efter en parkeringsficka längs vägen. Bilen bakom låg inte jättenära mig och jag märkte att den hade reagerat på min fartnedsänkning. Framför var det tomt på bilar.
Plötsligt blev synfältet ljusare och ljusare, jag mådde ännu mer illa, ljuset gick åt det gula hållet. Jag såg fortfarande vägen men det var liksom en väldigt märklig synbild, det disades ut mer och mer. Här blev jag väldigt rädd och inom loppet av bara några sekunder blev det starkare gult och jag tänkte att jag måste stanna. NU! Trycket in varningsblinkersen och bromsade in till kanten, det fanns ingen lucka men det var liksom nödläge att bara stanna där och då. Synfältet var nu i stort sett borta! Såg i stort sett bara de vita strecken i asfalten när jag klev ur bilen, då visste jag ändå att jag höll mig på rätt del av körbanan.

Jag tog mig ut genom dörren och började få lite mer synfält tillbaka så jag kunde registrera att vägen var fri och att bakomkörande bilen körde om. Jag höll mig intill bilen och satte mig ner på huk vid förardörren med huvudet ner mellan benen.
Kraftigt yr! Kikade bakåt och såg att det närmade sig flera bilar. Vi stod på en raksträcka så jag ville flytta mig bakom för att inte stå på ett farligt ställe.

Vinglade till ordentligt och tog tag i bilen igen. Tog mig bak och satte mig ned i samma position igen. Bad bonusdottern att hämta dricka och mackan vilket hon gjorde. Bilarna saktade ner men det kändes läskigt att de var så pass nära och att jag satt så oskyddat.
Festisen drack jag upp på en gång och hade nu fått tillbaka synfältet och hörseln helt men kände mig fortfarande illamående och yr.

Det kom säkert 10-12 bilar i vår färdriktning som saktade ner och sedan körde förbi.
Försökte snart att resa mig upp och ta mig tillbaka in i bilen. Åt upp mackan och drack ännu mera. Riktigt rädd blev jag! Vad fan hände!? Lossade lite på mina byxor och lutade sätet så jag halvlåg ner för att inte få så mycket belastning på Vena Cava som jag misstänkte var orsaken. Mådde snart bättre så vi körde vidare, lagom skakis!
Shoppingen gick bra, tog ca 2 ½ h så var vi klara. Hemresan gick också bra, halvliggandes och mycket festis, Men riktigt rädd! Berättade för Frank när vi kom hem som också blev väldigt skärrad. Tänker på vad som hade kunnat hända!

Så blev jag till-boken

Denna bok köpte jag till bonusbarnen när jag var gravid med sonen. De var då 5 och 7 år gamla. En mycket pedagogisk bok. Den har varit på rymmen ett bra tag men idag när bonusdottern storrensade i sitt rum hittade hon den. Jag har nu läst den för blivande storebror, han har ju haft tusen frågor om det ena så jag blev jätteglad när boken äntligen kom fram.

Förklarade för sonen att trots att mamma och pappa ville så kom det inget bra ägg i mammas mage så därför fick vi åka till doktorn så han/hon kunde hjälpa mamma att få bra ägg. Han satt storögt och lyssnade noga och sa: "Vad bra att doktorn kunde laga dig mamma, annars hade jag inte kommit och jag hade heller inte fått någon lillebror"

Fina fina älskade son 5 ½ år. Älskade Truls.

Ullaredstripp

Idag har jag och bonusdottern varit i Ullared och shoppat till bebisen. Vi hade sedan en lång tid tillbaka bestämt att vi skall åka ensamma bara hon och jag. Det blev en jättemysig dag.
Vi spenderade nog mest tid på bebisavdelningen och uppe på barnklädesavdelningen. Vi hittade en massa bra saker och en del som vi kanske inte behöver men som vi ville ha. Som alltid.

Det blev bland annat badbalja, sängkläder till vagga/vagn/spjälsäng. Små kläder, ytterkläder, filtar, leksaker, mössor, vantar m.m.
Siri hittade massa fint till sitt rum som hon skall inreda. Kommer bli jättefint!

Navelbråck

Bilden togs på vår graviditetsfotografering i december 2012. Händerna är bonusbarnens, 5 och 7 år gamla vid tillfället.

Naveln putade ut redan under den graviditeten, minns just det onda området på ca 5-6 cm i diameter. Efter graviditeten såg den helt normal ut igen.

Den kom tillbaka rätt snabbt i denna graviditet och fick tidigt konstaterat på jobbet att det rör sig om ett navelbråck. Har haft samma onda runtom och direkt på naveln i flera månader och tycker att det ökar, både i smärta och i storlek. Bråcket har liksom blivit bredare och lite högre. Fult som sjutton när det står rätt ut som en näsa, syns igenom kläderna.
Läst en del om navelbråck och det är inte mycket som man kan göra åt det i dagsläget, jo minska på buktrycket inifrån... Jomentjohej! Annars är det bara att vänta ut tiden och hoppas på att det återgår till så normalt det kan bli efter graviditetens slut. Minst 6 månader efter förlossningen behöver gå innan man gör en eventuell operation.  

1 augusti

Ny månad. Sista somarmånaden. 1 och ½ semestervecka kvar. Hoppas verkligen att tempen går ner nu framöver - det är inte alls njutbart.

Jag lovar en nakendans!

Den här sommarhettan är just nu vidrig! Nu räcker det! Ge mig 20 grader max å molnigt! Nä ge mig spöregn i flera dagar i sträck, jag kommer dansa naken ute på gatan i lycka, jag lovar! Jag mår inget vidare alls i detta varma väder! Sover med fläkten på om nätterna. Maggan är ett måste men det blir varmt och trångt. Vatten bäljar jag i mig men det kommer ändå illamåendesattacker och yrsel i omgångar. Å orkeslösheten! Å sammandragningar!

Gnäll gnäll.. men denna värme är fan inte skön alls längre.

Förlossningsbrev

Idag har jag/vi skrivit förlossningsbrevet:

 

 

Förlossningsbrev

Vi väntar vårt andra gemensamma barn, en pojke. Frank har sedan tidigare 2 barn på 11 och 13 år och vår gemensamma son är 5 år. Förra förlossningen ägde rum på Värnamo Sjukhus. Det var en mycket positiv upplevelse. Jag använde mig av värmedyna, lustgas och epidural. Frank som har sjukhusfobi och ogillar blod och otrygga sjukhusmiljöer kände sig sedd och hörd och fick vara med och hjälpa till med att styra lustgasinställningar med mera för att känna sig trygg och delaktig. Jag födde sonen liggandes på vänster sida.

Denna förlossning:

·    Jag har haft konstaterad GBS i urinen under graviditeten och är lovad antibiotika under förlossningen. Det är ett orosmoment för mig att det inte skall hinnas med eller kommas ihåg så jag noterar det även här.

·    Jag är en person som har svårt att släppa kontrollen till någon annan och önskar därför att barnmorskan är lyhörd för detta och informerar mig kontinuerligt om vad som skall hända/vilket skede jag befinner mig i/vad jag kan förvänta mig och liknande. Detta skapar stor trygghet för mig. Om jag inte är kapabel till att ta beslut själv vill jag att ni delger Frank om planer eller undersökningar så att han kan nå mig och/eller ta beslut åt mig.

·    Jag vill gärna prova icke-medicinska smärtlindringsmetoder så länge det går, såsom akupunktur, massage, andning/avslappning och värmedyna. När jag känner att det inte är tillräckligt vill jag gärna ha lustgas och ev. epidural. Obs informera mig om när det är sista chansen att få epidural.

Krystningsstadiet:

Jag är precis som förra gången väldigt rädd för krystandet. Jag är såklart rädd för att spricka och få skador och önskar starkt att även denna gång få använda min medhavda olja som smörjs in i mellangården i det skedet. Likaså varma handdukar. Samt tydlig och bra information!

När bebisen är född:

·    Om inga komplikationer tillstöter som gör att bebisen måste tas till annat rum snabbt önskar vi sen avnavling/klampning på minst 3-5 minuter.

 

·    Tänk på Franks blodrädsla och torka gärna av bebisen så mycket det går innan navelsträngen skall klippas. Frank klipper navelsträngen och om det finns möjlighet är vi tacksamma om någon kan ta en bild med vår kamera då han klipper den.

·    Därefter önskar vi att Frank får lyfta upp bebisen till mitt bröst.

 

·    Vi önskar att få vara ensamma en stund med vårt barn innan vägning och mätning m.m.

·    Eftersom jag har gjort en bröstoperation (bröstlyft samt implantat i januari 2016) är jag orolig att jag kommer ha svårighet med att amma. Jag vill i all möjligaste mån amma detta barn och kommer känna stor besvikelse om det inte går pga. operationen eller andra orsaker. Önskar därför stöd och hjälp i att komma igång och underlätta för amningen från personalen både på förlossningen samt på BB utan att behöva känna mig utkörd från sjukhuset utan god trygghet i amningsdelen.

Vi hoppas att denna förlossning skall bli så positiv och fantastisk som den förra och ser verkligen fram emot att få uppleva detta igen.