Mammabandet

Tredje dagen med Pergotime och jag mår riktigt bra. Jag är glad, känner inte av oro eller liknande och magen känns bra. Det enda jag känner av är huvudvärk och att temperaturregleringen inte är riktigt hundra. Det är inte alls som det har varit tidigare, men jag fick några små värmevallningar igårkväll och jag vaknade inatt av att jag var kokhet. F sa det även igår när han kom och la sig i sängen. Han trodde stenhårt på att jag hade feber så jag fick överbevisa honom genom att stoppa tempen i munnen. Va blir du SÅ varm av hormontabletterna?!
Jag säger ju det..

Två dagar kvar av behandlingen. Två dagar kvar till VUL. På torsdag morgon vet jag ifall denna dosen är tillräcklig. Åh vad jag hoppas att det ska vara ett fint ägg! Okej, två kan det få finnas. Men inte mer! Jag vill inte få svar att jag är överstimulerad och att det ska avbrytas.

Nu vill vi känna att vi har hittat rätta dosen och att vi sedan kan köra på den ett par gånger i hopp om att det kan ta sig! Hittills så har det hela tiden knasat sig på något sätt. För lite, på tok för mycket, cystor som stör eller avbrutna försök. Nu hoppas vi jättemycket på att vi får raka positiva besked rakt igenom! Man kan ju önska i vilket fall :)

Vi pratade väldigt fint om våra barnförsök igår när vi låg tätt omslutna varann i soffan. Han låg i min famn och jag kliade honom i huvudet, något som han älskar innerligt högt. Han låg där och blev ompysslad av sin blivande fru och tyckte att livet var helt underbart. Vi kom in på bebisprat och dagdrömde oss bort med hur det kommer att bli i vår familj och så. Vi pratade om förlossningen och jag skojjade om att tänk vad skönt ni har det ni killar, ni slipper äta hormoner, slipper må dåligt pga det och slipper föda fram bebisen. Ni har det bra ni!
Till svar fick jag att ja men vänd på det. Tänk vad mycket härligt ni får! Ni får bära bebisen i nio månader, dem banden som blir mellan mamman och bebisen kommer vi pappor aldrig att uppnå. Ni har alltid en närmare koppling. Ni känner bebisen i magen, har den alltid med er, vi ser bara att den växer och får liksom stå lite utanför. Sedan när bebisen fötts läggs den på er mage. Det får inte vi. Du och bebisen kommer alltid ha ett starkare band. Som kille kommer man i andra hand. Hela den första tiden är det mamman som är viktigast för bebisen, det är ju hon som har brösten med sig.

Jag förstår hur han menar men samtidigt så är pappan lika mycket involverad och stöttar, tar hand om och finns där! Jag håller med honom i det att mamman får ett starkare band till bebisen. Jag kan bara se till mejsjälv och vad jag tror kommer hända.. om jag blir gravid så är jag helt övertygad om att jag binder ett band fortare än F. Det säger sig självt. Jag har ett levande foster i mej medans han står bredvid och ser när magen växer. Han känner hur den sparkar men jag känner inifrån. Den finns i min kropp. Den reagerar utifrån det sätt jag lever och vi lever båda två i samma kropp.
Sedan när den fötts och jag får upp den på mitt bröst så.. det går inte att försöka sätta sig in i den känslan när man inte har varit där. Jag kan bara ana vilken känslostorm det kommer bli! All denna väntan, all denna smärta, allt detta kämpande, all ångest om kvällarna, humörsvängningarna, hormontabletter, sprutor, ALLT till ett sånt värde! Tack vare det så finns det en liten kotte på mitt bröst.

Det är min allra högsta önskan! 

Jag hoppas att jag får uppleva det en dag. Då som först blir jag hel!