Lunch med en fin vän

Lunchade med en fin vän idag. Vi har inte träffats på jättelänge utan bara pratat i telefon. Hon har velat träffas ett tag nu men det har hela tiden krockat med varsina jobbarhelger, kidshelg-utflykter med mera. Hon har velat träffas för att berätta en sak för mej men när det drog ut på tiden meddelade hon det via sms.

Hon är gravid.

Jag är jätteglad för hennes skull. Men när jag fick reda på det kände jag direkt att jag kan inte träffa henne på den då planerade helgen. Jag är inte nog stark. Så jag hittade på en ursäkt.

Igår smsade hon igen angående en lunch idag och jag tackade ja. Det var riktigt härligt att se henne igen, alltid samma leende och härliga skratt. Och så magen - så otroligt vacker hon var! Bara rund om magen, inte ett gram extra på resterande kroppsdelar. V a c k e r. Jag mådde bra under de fem timmarna som vi hängde i affärer, lunchade och fikade. Det gick hur bra som helst. Även i bilen på hemvägen gick det bra. Jag tog det bra. Jag förvarnade min man att jag kanske ringer när jag åker hem (jag grät förra gången jag träffade en gravid vän) men jag behövde inte det. Jag klarade mej fint och jag är väldigt glad för min väns skull att det kommer en bebis om ett par veckor!

Men nu.

Den senaste två timmarna har jag fart omkring här hemma och varit rastlös, ångestfylld och inombordsledsen. Visar ingenting för min man men det märks så väl. Jag drar mej undan, säger ingenting och min rastlösa kropp visar att det tog. Jag kan inte stålsätta mej längre. Nu kommer känslorna. Alla på en och samma gång.

Helst vill jag bara ta kvällen.