Vecka 12 ( 11+0 )

Idag går vi in i vecka 12, bebisen och jag. 11+0 med andra ord. Enligt den lille smale stackaren som snurrar runt här på datorn så är det 203 dagar kvar till BF. Jag håller tummarna stenhårt för att hon..han..den mår bra på måndag ( ser ut som att han har en dundersnase på bilden.. hihi ) så att jag kan slappna av och njuta till fullo.

Inatt vet jag inte vad det var med mej. Jag vaknade många gånger och hittade inget skön sovläge. Dels var det asballavarmt i sovrummet. Jag var varm! Mycket ovanligt för att vara mej. F är alltid kokhet och jag brukar frysa som en gnu och sover med duntäcke året om. Helst med dubbla filtar över om vintern. + Raggsockar.
Men inatt varierade jag mellan att sova med täcke och att slänga av mej det. På, av, på, av... lite som när jag åt Pergotime och hade kärringvallningar. Lovley. Så ville jag såklart ligga sked med F, men kokade och fick panik efter 1 minut, vände på mej, nej det var inte skönt, tillbaka mot F, lyfta över hans arm igen så han höll om mej och sedan samma visa sisådär 25 gånger.
F såg lite schleten ut när han åkte imorse ;)

De missade sovtimmarna gjorde att jag var som en zoombie imorse, jag gick enbart upp för att ta mej lite frukost och kröp fort ner igen. Vaknade för en halvtimme sedan. 12:30. Hoppla. Har precis fått i mej ett lass med plättar och duschat, snart bär det av till jobbet för att starta denna jobbarhelg. Sista dagarna innan semestern börjar! På måndag åker vi! Först har vi ultraljudet klockan 9:30 och sedan ska jag iväg och fixa nagelförlängning mitt på dagen så framåt eftermiddagen bräsar vi iväg mot Norge! Underbart land!
Åh vad vi ser fram emot denna resa! Att vi kommer ha våra familjer närvarande på vår stora fina dag!

Ha en fin fredag hörrni!

Kram på er

Jag väcker halva kåken när jag springer uppför trappan!

Behov av att äta smörgås på natten för att dämpa illamående + mörkrädsla = ingen bra kombination!

Novellfilm och magbekymmer

Sitter i köket med minilaptopen och har kikat på novellfilmen Liv, lust och längtan som finns på Svt play. Den var rörande och så igenkännande. Vi har inte behövt gå vidare till IVF så jag kan inte säga att jag känner igen mej till 100 procent men just längtan, räknande av dagar, väntan, hoppet, ångesten, oron, ilskan, avundsjukan...
Bara det att veta att vi kanske kommer få gå den vägen har varit supertuff. Att vi nu har lyckats med hjälp av "bara" tabletter och spruta är en otrolig seger. Inte bara för att det ligger ett foster i min mage utan även att vi kan lyckas på "egen hand". Inte behöva gå igenom den otroligt tuffa resan vad IVF innebär.
Tårarna rann nerför mina kinder av två skäl under filmens gång. Av igenkännande och av tacksamhet!

Bra film som jag tycker skulle ses av alla. Alla!

Idag är jag ledig och jag har nyligen ätit min andra frukost. Den första åt jag tidigt imorse då jag vaknade av sprängfull blåsa och ond mage. Min barnmorska blev lite orolig när jag berättade att jag är laktosintollerant och att jag inte får i mej mjölk förutom det lilla i maten. Hon propsade på att jag skulle dricka 1 glas mjölk om dagen eller äta fil eller yoghurt. Fil går bara inte, sur skit. Men däremot har jag faktiskt om inte varje så iallafall varannan dag druckit mjölk eller ätit yoghurt. Finns massor med laktosvarianter så det är ju egentligen bara en vanesak att börja köpa hem det.

Nog om det.

Annars?

Jo! Jag har fått igång bajseriet. JIPPI! Hade ett uppehåll på 5-6 dagar i samband med förra helgen. Magen har varit ett bekymmer för mej i många, många år. Inte nog med laktosen, läkarna hittade ingenting via uteslutningsundersökningarna utan gav mej helt enkelt svaret att jag har troligtvis IBS. Också liksom. Pco-s, laktos och IBS. Jävla mage te att bråka.
Det har gått i vågor, skov kan man säga. Vissa perioder kan jag knappt äta något utan att få ont för att efter ett tag kunna tåla lite, lite, lite mjölk. Bekymmerna visar sig i magkramper och antingen diarré eller förstoppning.

Å så lyckades vi bli gravida.

Häromdagen, efter 5-6 dagars uppehåll, fick jag nog och åkte och köpte en påse med plommon och kiwi. Det har jag ätit nu i tre dagar och johomenvisst! Nu ligger det som mitt kvällsgott! Gött!

Räknar ner

Startade dagen med att svälja Postafen och tänka sig det gjorde susen. Morgonillamåendet la sig efter en stund och jag har mått prima ballerina! Fullt ös på jobbet idag, semesterperiod ett och även att det är en del vana vikarier så blir det alltid lite rörigt. Så jag har varit i gasen hela dagen känns det som, sprungit överallt och ingenstans och när jag kom hem hade jag fortfarande massa energi i kroppen så jag har precis bakat Kärleksmums/Snoddas/Mockarutor you name it. Mm.. luktar ljuvligt. Så fort de har svalnat ska de in i frysen, allt för att jag inte ska gotta i mej alla på en gång. F är absolut ingen fikamänniska så alla är till mej och kidsen :)

Fan. Jag visste det. Jag skulle inte ha slagit ner röven på stolen. Nu kom tröttheten med dunder och brak. Det är verkligen så att är man bara i gasen så funkar det - ös på bare. Sen när man slappnar av så är det som om någon har klubbat en med ett veträ i skallen..

10+5 idag.
4 dagar kvar till semestern börjar.
5 dagar kvar till ultraljudet.
5 dagar kvar tills vi åker till Norge.
10 dagar kvar till vårt bröllop!

Det här med lukter

10+4
Igår la jag till en babyticker här på bloggen. Direkt efteråt fick jag världens ångest. Tänk om det inte ser bra ut på måndag. Tänk om jag är så naiv som tror på detta. Hur pinsamt kommer det inte då vara att ta bort tickern vid ett ev misslyckande.

Sluta nu, säger jag till mejsjälv. Ett par gånger om dagen typ. Varför skulle inte vi få chansen att få en kotte? Varför skulle inte jag få kunna föda ett barn? Alla andra får ju, vad skiljer jag mej från dem? Njut nu kvinna!
Nä, fullt ut kan jag inte njuta, men jag lovar nästan på hedersord att jag ska njuta så mycket det bara går på måndag om när det visar sig att kotten mår bra!

Eftersom jag jobbar på ett Särskilt boende får jag då och då illamåendeattacker. Det finns ganska många moment där jag reagerar starkare än innan. Tidigare har det varit en baggis att byta någons inkontinensskydd eller att göra nedre tvätt, nu är det så jag vänder i dörren om jag känner vissa lukter.
Jag har alltid varit väldigt intresserad av sår och såromläggningar och har varit den som helst tar på mej dem uppgifterna på jobbet. Bensår har inte rört mej i ryggen. Tills nu. Jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att kräkas rakt ut och det är flera gånger jag har fått be någon utav mina arbetskamrater att ta det istället.

Nu blir det sovtajm en timme innan F kommer hem.

Det ger inte med sig

Ush idag är det ingen vidare dag. Att det kan pendla så olika?! Vissa dagar känns det rätt okej, jovisst illamåendet kommer smygande någongång under dagen. Det går inte att missa, men det är inte på jättepåtagligt vissa dagar.

I helgen har vi varit på Öland och firat midsommar med min mamma och hennes karl. Mycket trevligt. Det var nog den första midsommar som jag har varit nykter på jag vet inte hur många år. Men jag är gärna nykter bara jag får vara gravid och få en bebis :)
Illamåendet kom och gick där nere, men inte så att jag fick knapra i mej Postafen. Det räckte med Sea-banden. Jag har haft dem på mej konstant, dygnet runt, sedan flera veckor tillbaka. Men igår när vi kom hem tyckte jag att de satt åt lite och tog av mej dem. Jag sov inte med dem inatt och det bet mej i röven kan jag säga! Jäklar vad jag har varit illamående inatt och imorse. Ja fortfarande. De åkte på fortare än kvickt och jag har en Postafen i magen. Vid 1 vaknade jag och ville kräkas så illa var det. Det är riktigt konstigt att det kan variera så pass mycket från dag till dag! Gick ner till köket och gjorde mej en smörgås, tände ljus och fokuserade på att inte kräkas över duken. Somnade om efter att ha legat och knölat i sängen någon timme. Vaknar nästa gång innan sex och upplever samma sak igen. Bara att knata ner och göra samma procedur som inatt.

Det känns som att någon står och försöker strypa mej. Det sitter i halsen. Nu när jag ordnade lite i köket och öppnade skåpet med soppåsen i fick jag igen den med en smäll igen. Fy fan! Så har jag inte upplevt det på flera dagar. Snacka om att det går i vågor.

Tur det finns Sea-band och Postafen. Nu ska jag lägga mej i soffan och slötitta på lite Friends. Om det är något ljud som denna kotte kommer känna igen när den är född så är det truddelutten till Friends! Jag och F klappar alltid i takt på ett ställe i melodin och vi skrattar alltid åt att jag har sån oerhört taskig taktkänsla. Antingen slår jag en gång för mycket eller i helt fel fart. De gångerna som jag har suttit ensam klappar jag på magen. Kotten, jag och Friends - it´s the shit! :)

Jag vill inte må så här under bröllopet!!

Detta illamående. Nattetid!

Vecka 11 (10+0)

Tio fulla veckor, elfte veckan på gång. De senaste veckorna tycker jag att det har rullat på, det var värre mellan veckorna 5-7, det gick så segt så segt. Nu är det "bara" två veckor kvar till den magiska gränsen kommer. Det går inte ropa hej än, nej nej, det är mycket som fortfarande kan hända, men mina symtom finns kvar och även att jag börjar bli jävligt trött på att må illa så känns det skönt att kroppen ändå hänger med och även förhoppningsvis kotten!

Åh vad jag längtar till magen börjar puta. På riktigt. Nu när magen svullnar på eftermiddagen/kvällen beror det bara på gaser och sega tarmar, men jag smeker ändå magen och låtsas att det är kotten ;)

HA EN SUPERHÄRLIG MIDSOMMAR!

Glöm inte paraply ;)

Tankarna flyr

9+5
Om man inte skulle försöka leta reda på en ultraljudsmaskin!? Mina tankar springer iväg och jag känner att jag behöver få veta att allt är bra med kotten! Om 12 dagar får vi veta. 12 långa dagar!

I skrivande stund sitter jag och kikar på barneteve med kidsen. Bonusdottern ligger halvt om halvt på mej så det är lite svårt att skriva med en hand.

Vi tar mer en annan gång..

Bröllop och bakning

18 dagar kvar till jag är Fru H. Känslan är fantastisk och vi har väl förberett det mesta som går att förbereda såhär långt. Eftersom bröllopet blir i Norge så får vi ta en del när vi kommer upp. Många praktiska detaljer med mera. Det som fattas i klädväg är skjortor och slipsar till grabbarna.

Just nu väntar jag på att mannen ska komma hem på middag. Jag började dagen med att köra igång ett storbak. Jag ringde till hans jobb.tel och frågade om han inte var sugen på lite Tacopaj och det var han såklart. I eftermiddag kommer en vän hit på lite fika, för en kladdis kommer såklart också bli bakad! Älskar kladdkaka, grädde och jordgubbar! Sommarkänsla!!

Regn

9+3
Ena stunden känner jag av illamående för att i nästa komma på mej själv att inte ha känt av det på ett par timmar. Direkt infinner sig oron i magen. Jaha, nu la det av. Nu slutade det slå. Nu väntar vi snart på missfall.

Sen kommer det tillbaka och jag blir lyckligare än lyckligast.

Antar att det kommer i vågor och att detta inte är den sista oron jag känner ;)

Tröttheten sitter där den sitter, tuttarna är svullna och ömma. Vissa dagar lite mindre för att i nästa inte kunna ta på dem utan att aj:a och oj:a mej. Vaknar på nätterna och kissar och magen lever sitt lilla knasiga liv. Med andra ord: det är rätt som vanligt. Eller vanligt!? Jag har väl aldrig känt så här innan. Detta är första gången jag är gravid!

F frågar hur bebisen mår och jag vet inte vad jag ska svara. Jag hoppas den lever blir det många gånger och jag redigt känner hur pessimistisk jag är. Men någonstans så finns alltid den sidan av mej. Sidan där jag hellre ser helvetet innan det kommer. Hellre "förberedd" och ha en känsla av att det misslyckas än att gå all in och svälja allt med hull och hår och sedan stå där med skägget i brevlådan och gapa. Det är en egenskap som jag har haft genom alla tider. Shit nu låter det ju som om jag går runt med ett regnmoln över huvudet. Det är fel hörrni. Jag är solen själv! Men inombords så kan det ( för ofta ) regna. Håll skenet, heter det ju så fint.

Det är klart att jag hoppas att det ska gå vägen! Det är klart att jag är megalycklig och göra glädjeskutt hela dagarna! Vi har ju lyckats med det som jag ALDRIG trodde skulle kunna ske!

På tal om regn, attans vad det regnar ute just. Riktigt osis eftersom vi ska vara på bonustjejens dagis om en halvtimme och ha midsommarfirande. Barnen, föräldrarna och bihangen ;)

Orolig

Imorgon går vi in i vecka 10 bebisen och jag. 9 fulla veckor är då gjorda. Även att det går otroligt segt när man räknar varje dag för sig så känns det ändå som att jag nyss var i vecka 5+någonting. Veckorna rullar på trots allt.

Idag när jag vaknade mådde jag lite illa men inte så att jag var tvungen att ta en Postafen. Tycker att mina tuttar är mindre ömma och även att jag är trött så känns det konstigt. Symtomen har minskat lite och jag läser att det är väldigt vanligt. Men nog gnager oron innanför revbenen på mej.

Hoppas du lille kotte mår bra där inne. F och jag klappar på magen flera gånger om dagen och känslan av att det, förhoppningsvis, kommer en liten bebis nästa år är fantastisk!

Jag måste försöka släppa oron som jag har. Vi väntar ju för sjuttan barn!

Inskrivningen

Nu är vi inskrivna på mödravården. Fräsigt. F och jag var i god tid och satt i väntrummet medan det kom och gick kvinnor och män. Den ena var tidigt gravid (antar att det var dags för hälsosamtal) nästkommande med olika stora kulor och sedan en nybliven mamma med bebis i bilstol. Tänk vilken fin väg vi också har framför oss. Om ett par månader är det jag som har en sådan kula på magen :)

Inskrivningen gick bra, vi fick mycket information och svar på våra frågor. Vi pratade lite hur vår familjesituation ser ut ( med tanke på tidigare barn ) och det togs lite prover på mej.

Hb 123.
P-glukos 5,3
Blodtryck 120/60
BMI 23,5
Urinprov ua

Allt såg tipptopp ut och det var förvånande att jag inte har gått upp något i vikt än med tanke på att jag bara levde på rostade mackor i 1-2 veckor.
Eftersom jag är laktosintollerant och nästintill inte ens dricker någon mjölk ville hon att jag skulle börja med det. Bebisen får i sig sin del men det blir på min bekostnad. Den enda mjölken jag får i mej är om jag äter jordgubbar någon gång eller om jag har det i maten, att ta ett glas laktosmjölk till smörgåsen har väl aldrig hänt. Men hädanefter får det bli andra bullar på den fronten. Det är bara att nicka och se glad ut.

Vi fick tider för NUPP-test, det stora ultraljudet och första besöket. Känns helt overkligt att det faktiskt finnns en planering och ännu mer overkligt att det faktiskt ligger en liten kotte i magen. Oförståeligt. Det går inte in. 

Å hur har du tänkt att den ska komma ut då?!

Tjipp tjipp, så vad det måndag igen. Men ingen seg arbetsmåndag utan en slapp och slö ledighetsmåndag. Jag har ju helg idag och imorrn för tusan :) Jag har tagit timmarna som de kommit och legat på sofflocket och kikat på Friends.
Vid två tillfällen, senast idag, har jag fått upp som kräks (ursäkta!) i halsen. Fy för i faan så vidrigt. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Kräkas.
Idag är det 8+3 och jag läser att Liten är stor som ett krusbär ungefär och livmodern har vuxit från päron-storlek till grapefrukt-storlek. Svansen är borta och så häftiga saker som att smaklökarna på tungan utvecklas nu. Fränt.

På arbetspass använder jag bh (för att inte låta nipplesen synas ;) men så fort jag kommer hem slänger jag på mej sport-bh. Det senare alternativet är betydligt mycket skönare att gå i. Jag somnade i soffan igår kväll, nähä, och när jag vaknade upptäckte jag att jag hade legat konstig på ena tutten, det gjorde riktigt ont och jag inser nu att jag kan inte gå omkring i bh:ar som är på snäppet till för små - här måste inhandlas större patthållare. F sa igår när vi skulle sova att de har blivit betydligt mer fylligare nu. Jag kan bara tänka mej hur de kommer se ut när mjölken runnit till - hej Dolly Patton!

Jag känner mej inte alls lika hormonstinn och sur längre, det var bedrövligt på den punkten för någon vecka sedan eller två. Ush, jag hade helst velat bo ensam då och inte behöva sova bredvid min man. Hur jag ens kan tänka mej den tanken är helt obegripligt för mej! Jag vill absolut inte vara utan min mans närhet! Men som sagt, nu har de obehagliga känslorna vänt och JAG har kommit tillbaka. Antar att dessa dippar kommer lite då och då under hela graviditeten, att man är som en känslobomb många gånger.
F smekte min mage vid läggdags och vi låg och fantiserade om framtiden. Hur vi ska göra rent praktiskt med vissa saker, planer med barnrummet, hur det känns och lite om förlossningen. Jag håller ju stenhårt på att här ska det inte födas något barn ur min vulva. Inte heller ska jag snittas opp. Bebisen kommer bara finnas hos oss en vacker dag. Inte ska jag ligga i 24 timmar och plågas av obeskrivlig smärta och få mitt heligaste oppsprätt av ett bebishuvud. Nej nej.

Undrar hur länge jag kan lura mej själv ;)

Förbereder för nattens illamående :)

Vecka 9 ( 8+0)

Jajamen, ny vecka och allt. Jag har inhandlat grejer för magen så nu verkar det som att det sätter igång det gamla systemet..
Men det är svårt att få ner skiten när man mår illa..

Idag går jag på helgpassen och det ser jag verkligen inte fram emot, jag hade hellre legat hemma nerbäddad under täcket och tittat på Friends! Att jag köpte hela boxern är nog det bästa köpet..

20% av tiden done! Längtar till så mycket nu. Inskrivningen på tisdag, bröllopsplanerna, bröllopet om 1 månad, att magen börjar puta, få köpa första bebisplagget ( har redan sett ut vilket! ) med mera..

Framtiden är lovely! Vilket år detta blir!!

Keep on fighting Kotten.

7+5
Ni som läser får inte tro att jag bara går in här för att printa ner och gnälla över symtom, det är inte min mening. Sanningen är att jag har som plan att även 2012 få min blogg till en bok, som 2011. Jag skriver för min egna skull och jo för att dela med mej såklart, men jag menar inte att sitta här och tycka synd om mej nu när jag äntligen är gravid - det jag vill är bara att få det nerskrivet så jag har det att gå tillbaka till. Något att minnas tillbaka i framtiden. Hur mådde jag egentligen under de tre första månaderna? När började det ena eller det andra?

Hoppa över mina "gnälliga" inlägg och blunda för dem ifall ni ser det utifrån andra ögon.

Nu börjar det närma sig slutet på vecka sju. Jag är inne på åttonde graviditetsveckan och på fredag går jag in i vecka nio. Det är galet snurrigt att ha koll, tur jag har min app att titta i. Om fyra veckor ( räknar jag rätt då?) har vi gått 12 hela veckor och vi kan äntligen berätta den glada och härliga nyheten. Det roliga är att jag kommer vara i 12+1 på vår bröllopsdag och det hade varit en kul grej att berätta för alla under middagen, men jag tror att det kommer komma fram redan några dagar innan. Vi kommer att gifta oss i min mans hemland - Norge - och hela min familj kommer att närvara. Lovely! <3

Illamåendet består, det kommer då och då och under hela dygnet. Jag mår illa om jag inte äter och jag mår illa när jag har ätit. Idag åt jag middag för första gången på en vecka. Tidigare har jag levt på rostat bröd dagarna igenom. Banan fungerar också. Jag rapar, fiser och magen är inte i balans. Nämenvadsägerdu?
Tuttarna känns större och spänner.
Å så denna dundertrötthet. Jag förstår inte. Hur mycket jag än vilar och sover så är jag ändå sketslut. Jag sover middag och det är som att trycka på en strömbrytare när klockan slår 21:00 - då är jag döfärdig.

Men som sagt, jag gnäller inte. Inte högt iallafall. Nog för att det är bedrövligt äckligt att vara illamående och inte vilja äta så ser jag glimten i tillvaron. Jag läste någonstans att är man illamående så har man starkt graviditetshormons-påslag vilket stärker graviditeten och missfallsrisken minskas. Det är skönt att veta mitt i allt.

Hoppas du lilla kotte stannar där du är.

Nattmacka och bajsbehov

7+4
Vissa nätter behöver jag inte kissa nattetid medan vissa vaknar jag och har ont av fylld blåsa. Inatt var en sådan natt, jag vaknade strax efter 04 och när jag satt där i mörkret kände jag hur illamåendet slog till med dunder och brak, jag var säker på att jag skulle behöva slänga runt arslet och kräkas i toan. Men jag tog mej tillbaka till sängen.
Det gav sig inte utan jag väckte försiktigt F för att snällt be honom om en smörgås. Han knatade ner till undervåningen och kom upp med smörgås och festis. Så svårt att få ner men samtidigt så behövligt!
Jag kunde somna om och vaknade åter med ett Illamående Allan. Lovely!

Sea-banden är på. Eller jag t.o.m sover ju med dem! Snart ska jag bege mej till tvättstugan, sista gången den bokas på morgontid! :)

Idag måste jag åka till Apoteket, denna mage är lite skev. Jac har i ca en-två veckor varit på håret till förstoppad. Inget vidare. Jag brukar ha problem med just detta lite då och då. När jag köpte Sea-banden frågade jag om jag kunde köra med Moxalole som jag gjort tidigare, men damen ville packa på mej Laktulos istället. Som Uska vet jag vilket segt helvete det är men jag lät mej övertalas och fick förklarat för mej att pulver var inte att rekommendera utan läkarens ord.
Jag tog en liten flaska och jo halva har jag fått ner men det är på det berömda F-håret att jag inte spyr ner hela diskbänken! Jag klöks och kämpar men nu går det inte mer, det är stopp! En arb.kamrat tipsade om Laktipex, det är samma som Laktulos fast i pulverform så idag ska jag åka ner igen och få tag i det!

Jag måste bajsa!

Hur ska vi göra?

7+3.
Det är inte så mycket som skiljer sig från tidigare dagar, illamåendet finns där, mensvärksliknade känningar i magen och otroligt ömma tuttar. Som vanligt. Jag använder mina Sea-band, jag till och med sover med dem och jag knaprar Postafen de dagar då jag känner att de behövs. Småäter jag så håller jag illamåendet någotsånär i skick, fan jag kommer rulla fram redan om några veckor ;)

Nästa vecka har vi inskrivningstid. När jag var på hälsosamtalet frågade barnmorskan om vi vill göra KUB/NUPP-test. Jag var ordentligt velig så hon bokade in en tid så vi har en ifall vi vill. Jag pratade med F och förklarade att det kanske inte ger ett bra svar och vi diskuterade hur man kan komma att reagera vid ett sådant svar. Hur tar man ställning då? KUB/NUPP är inte 100 % utan en sannolikhet, om det skulle visa ett sämre svar så får man göra ett fostervattensprov och då får man ett säkert svar på om det har en avvikelse eller inte.

Det är klart att varken jag eller F vill göra abort, detta barn är så otroligt efterlängtat och redan älskat, men hur vet man hur man reagerar vid ett eventuellt negativt svar?!
Om vi får ett sämre KUB-svar och genom fostervattensprovet får reda på att den har en kraftig avvikelse - vad gör vi då? Hur ställer vi oss till det? Tar man bort ett barn som man har kämpat med att få? Samtidigt så vill man barnets bästa, det ska få ett så bra liv som möjligt! Och vi lyckades bli gravida rätt så smidigt ändå, trots allt.

Fan, det är så sjukt svårt, jag är otroligt velig och jag vet verkligen inte om jag vill göra det eller inte. Kunde hon bara inte struntat i att ta upp det eller sagt att de har som bestämmelse att enbart kvinnor i riskzonen får göra det. Då hade jag inte låtit denna fjäder växa till en hel hönsgård i min hjärna..

Jag ska bli mamma för sjuttan

Jag har gått på moln sedan igårkväll. Rosa moln. Det finns inga bekymmer i världen just nu. Vi HAR en blivande kotte i magen! Jag frågade min läkare idag hur det såg ut på missfallsfronten och hon berättade för oss att i början ligger det på 25-30 % men har man sett ett tickande hjärta så sjunker det till 5 %. Det är många, många embryon som inte ens växer till sig och utvecklar hjärtat utan har man nått såhär långt så brukar det gå bra, sa hon. Visst kan det fortfarande gå illa, det kan ju stanna av, men hon lugnade oss rejält.

Andas in. Andas ut. Skönt! Än ska vi inte ropa hej och skutta över ån men det är riktigt härligt att ha sett den lille krabaten ( två gånger ;) ) och veta att det faktiskt finns en liten skrutt där inne. Galet och helt ofattbart!

Illamåendet fortsätter och jag känner många gånger att jag skulle vilja kräkas just för att bli av med den stramande känslan i halsen. Men småäter jag och liksom underhåller blodsockret så känns det som att går att hålla det i balans. Någorlunda iallafall.
Jag har mensvärksliknande känningar i magen och mina tuttar ömmar ordentligt fortfarande. Även att jag inte gillar illamåendet så känns det ändå så betryggande att jag känner dessa symtom. Att det beror på det finaste man kan tänka sig - att jag ska bli mamma! ♥

Vul 2

Idag var det då dags för Vul på mitt sjukhus med min egna läkare. Nervositeten fanns inte i väntrummet utan enbart spänning - vi skulle ju snart få se lille kotten igen!

Lyx att få göra det två gånger och jag tackar Bitterfitta-tanten som nekade mej vul så att jag fick ringa till den privata kliniken. Thank you!

F var med och han stod återigen bakom mej och höll mej i handen. Vi tittade på varandra och log när vi fick se den lille på skärmen. LYCKA!! Den är kvar ;)
Läkaren räknade ut att jag är på 7+0 och visade det fint tickande hjärtat! Den hade vuxit på sig lite och var 8,3 mm idag. Men det är ändå lite lurigt för i någon vinkel kunde hon mäta 10 mm. Hur som helst är den pytte och den mår alldeles utmärkt!

BF är den 21 januari. Fräsigt eftersom vi firar 3-årsdag den 22 jan :) Vilken present!

Nu ska jag lägga mej och vila en stund. Detta illamående alltså..