Regn

9+3
Ena stunden känner jag av illamående för att i nästa komma på mej själv att inte ha känt av det på ett par timmar. Direkt infinner sig oron i magen. Jaha, nu la det av. Nu slutade det slå. Nu väntar vi snart på missfall.

Sen kommer det tillbaka och jag blir lyckligare än lyckligast.

Antar att det kommer i vågor och att detta inte är den sista oron jag känner ;)

Tröttheten sitter där den sitter, tuttarna är svullna och ömma. Vissa dagar lite mindre för att i nästa inte kunna ta på dem utan att aj:a och oj:a mej. Vaknar på nätterna och kissar och magen lever sitt lilla knasiga liv. Med andra ord: det är rätt som vanligt. Eller vanligt!? Jag har väl aldrig känt så här innan. Detta är första gången jag är gravid!

F frågar hur bebisen mår och jag vet inte vad jag ska svara. Jag hoppas den lever blir det många gånger och jag redigt känner hur pessimistisk jag är. Men någonstans så finns alltid den sidan av mej. Sidan där jag hellre ser helvetet innan det kommer. Hellre "förberedd" och ha en känsla av att det misslyckas än att gå all in och svälja allt med hull och hår och sedan stå där med skägget i brevlådan och gapa. Det är en egenskap som jag har haft genom alla tider. Shit nu låter det ju som om jag går runt med ett regnmoln över huvudet. Det är fel hörrni. Jag är solen själv! Men inombords så kan det ( för ofta ) regna. Håll skenet, heter det ju så fint.

Det är klart att jag hoppas att det ska gå vägen! Det är klart att jag är megalycklig och göra glädjeskutt hela dagarna! Vi har ju lyckats med det som jag ALDRIG trodde skulle kunna ske!

På tal om regn, attans vad det regnar ute just. Riktigt osis eftersom vi ska vara på bonustjejens dagis om en halvtimme och ha midsommarfirande. Barnen, föräldrarna och bihangen ;)