Jag har gått på moln sedan igårkväll. Rosa moln. Det finns inga bekymmer i världen just nu. Vi HAR en blivande kotte i magen! Jag frågade min läkare idag hur det såg ut på missfallsfronten och hon berättade för oss att i början ligger det på 25-30 % men har man sett ett tickande hjärta så sjunker det till 5 %. Det är många, många embryon som inte ens växer till sig och utvecklar hjärtat utan har man nått såhär långt så brukar det gå bra, sa hon. Visst kan det fortfarande gå illa, det kan ju stanna av, men hon lugnade oss rejält.
Andas in. Andas ut. Skönt! Än ska vi inte ropa hej och skutta över ån men det är riktigt härligt att ha sett den lille krabaten ( två gånger ;) ) och veta att det faktiskt finns en liten skrutt där inne. Galet och helt ofattbart!
Illamåendet fortsätter och jag känner många gånger att jag skulle vilja kräkas just för att bli av med den stramande känslan i halsen. Men småäter jag och liksom underhåller blodsockret så känns det som att går att hålla det i balans. Någorlunda iallafall.
Jag har mensvärksliknande känningar i magen och mina tuttar ömmar ordentligt fortfarande. Även att jag inte gillar illamåendet så känns det ändå så betryggande att jag känner dessa symtom. Att det beror på det finaste man kan tänka sig - att jag ska bli mamma! ♥
Vi har också en tid bokad för kubtest. Vi väljer att göra det, för att man ska kunna vara väl förberedd om det skulle visa sig att något är fel. Vi skulle inte ta bort ett barn med downs syndrom tex, men det kan ju vara skönt att veta tidigt om så skulle vara fallet, så man har lång tid att förbereda sig innan bebisen kommer. Skulle det vara allvarligare fel är det ju också "skönt" att få veta det tidigt, än senare. Kram till dig!
SvaraRadera