Det var segt det här.

Nej inget telefonsamtal idag heller. Det är ju en vecka imöra, så nu borde de ju verkligen har fått svaret. Så segt kan det ju inte vara att få ett svar från det större sjukhuset.

Jag är idag på cd28. Testade med ett grav.test tidigare idag och nej, såklart. Men det trodde jag inte heller.. det var bara en kul grej. Hade jag varit NORMAL så hade jag haft ägglossning för ca 2 veckor sedan och idag hade det varit testdagen. Om inte mensen hade kommit.

Här i min onormala kropp existererar varken mens eller graviditet.
Imorrn borde det däringa telefonsamtalet komma. Sega sjukvård.

Jag tror på ingen ägglossning och dubbelkur av Pergotime.

Amen, ring nu då.

Så jag slipper gå och vänta. Jag avskyr att vänta. Ja men så chickt - välkommen till väntans tider - på obestämd tid!

* Positivt blodsvar, alltså ägglossning. Ta ett graviditetstest och se om vi lyckades pricka in dagarna.

eller

* Negativt blodsvar, ingen ägglossning. Dubbla dosen Pergotime och köra en sådan kur nästa mens.

Lägesrapportering

Jag blir så velig. Vill jag ha bloggen låst eller vill jag ha den öppen. Ska den vara öppen så vill jag inte att någon som jag känner ska läsa den? Men jag vill ju ha reflektioner från andra i samma sits.

Nu har jag iallafall flyttat den och bytt namn. Så om jag låser opp den så kanske inte de som jag känner lyckas hitta mej? Jag tror ju inte att den blir kopplad till det nya namnet... men man vet ju aldrig.. Internet är större än man tror..

Jag väntar på att läkaren ska ringa och meddela blodprovssvaret. Jag frågade i fredags hur lång tid det skulle ta och hon tippade på ett par dagar, så kanske ons - tors? Vore ju redigt fräsigt om det visar att jag har haft ägglossning. Jag tror ju inte det, men man kan ju hoppas liiiite..

Ikväll ska jag se på ett av de två kommande programserierna angående barnlöshet. Jag undrar hur jag kommer reagera. Ikväll ska det tydligen handla om ett par som genomgår IVF-behandlingar. Ush. Undrar om jag får med mej sambon att titta på det också. Skulle inte tro det. Men jag vill gärna se det. Frågan är om jag flippar ur av det och mår dåligt. Men, men.. jag vill se det.

Annars är läget lugnt. Två kompisar har meddelat att de är gravida. De har varsin kotte innan och väntar nu glatt syskon. Jag är glad för deras skull. Men vid den första nyheten så bölade jag rätt ut. Mådde apdåligt. Men jag missunnar dom det inte. Min sambo har återigen bankat in information om att jag inte kan gräva ner mej så fort någon annan lyckas. De har sin gång och vi har våran. Våran tur kommer, säger han.

Jag hoppas han har rätt.

En dröm.

Jag drömde inatt att jag tog ett graviditetstest, la det på handfatet, duschade och när jag sedan var klar och drog isär draperiet så lös det från stickan. Två streck. Jag var gravid.

Jag sprang naken ut i köket, slängde mej om halsen och tryckte upp den kissiga stickan i mannens ansikte. Han ruggade till av känslan men när han såg de två strecken förstod han direkt vad som var grejjen. Han skrattade till, kramade och pussade på mej och sa att han var jättejätteglad över resultatet.

Hoppas det kan falla i verklighet någongång..

Kwitta´la

Idag känns allt bra igen.

Ska snart iväg och ta det där blodprovet. Känns rätt meningslöst, men men..

En dålig gårdag!

Det känns skönt att ha låst bloggen igen. Jag har varit så velig. Fram och tillbaka. Ska jag eller ska jag inte.
Igår blev det en jobbig kväll. Det pep till i telefonen och det slutade med att jag grät. Ja, ytterligare en vän är gravid.

Jag är glad för deras skull! Jag missunnar dom inte det.

Det är bara det att jag känner mej ännu mer misslyckad nu när de väntar deras andra barn.
Jag blev jätteledsen igår, drog mej undan, kurade ihop mej i soffan och glodde på tvn. Program spelade ingen roll. Jag tittade inte. Sambon höll på med sina saker i lägenheten, packade inför morgondagens resa och såg väl att jag inte mådde bra, men han och jag har pratat om detta så många gånger och han tar min tysthet som att jag vill vara ifred. Han vill inte tjata eller vara för på.

Jag har sagt att när jag mår dåligt och drar mej undan så vill jag just vara ifred.

Men.

Vi borde ju inte vara kvinnor om vi inte menade en annan sak gentemot det vi egentligen menar...

I det läget ville jag bara att han skulle komma och krama om mej hårt, torka bort mina tårar och viska hur mycket han älskar mej. Och att vi en dag kommer lyckas!

Å jodå, när han hade packat klart kom han till soffan och satte sig bredvid mej. La handen på mina ben och frågade hur jag mådde. Om jag var ledsen.

Vad svarade jag?

Nejdå, allt är lugnt. Och så ett fejkat smile på det.

Han sa inget mer. Satt kvar en stund och gick sedan igen. Tårarna rann nedanför mina kinder och så malde mina tankar. Startskottet för nedåtgående spiral hade börjat.

 När klockan var halv 8 borstade jag tänderna och gick och la mej. Sa inte ett ord till honom. Tårarna rann. Jag låg kvar i sängen ända till han kom och lade sig för natten, halv elva skulle jag tro att den var. Under den tiden hade jag haft en ordentlig pessimistisk stund och ville bara rycka tag i honom och fråga vad faan det var med honom när han lade sig blickstilla på sin sida av sängen för att sedan vända sig om bort från mej.

Men han behövde sova, med tanke på den långa bilresan han hade framför sig. 

Jag somnade mycket sent på natten. Med en blöt kudde.

På morgonen styrde han med sitt inför resan. Jag hörde hur han bökade i sovrummet efter kläder och div. saker. Jag låg stilla och låtsades sova. När han var klar för avfärd kom han in och smekte mitt ansikte. Satte sig helt stilla och sa ingenting. Efter en stund sa han att jag får ha en bra helg och jag önskade honom en likadan. Han suckade, reste sig upp och gick mot hallen. Jag hörde hur han tog på sig skorna och jackan.
Han ropade hejdå.

Tårarna forsade. Ska han bara gå nu? Ska vi vara ifrån varandra i två dagar och det avskedet ska bli såhär? Jag ropade och frågade om han skämtade med mej.

Han kom in och frågade vad det var med mej egentligen. Jag grät och han satte sig i sängen hos mej. Vi satt och pratade en stund för länge. Han skulle ju iväg. Men vi kände båda att vi var tvungna att reda ut detta innan han åkte. Vi kan inte vara osams eller ha fnurr på tråden i detta läget.

Jag grät och berättade att jag tycker det är skitjobbigt med denna resan. Att jag tycker det är sån stress och press från alla håll och kanter. På stan går det gravida lyckliga tjejer, på tv är det ägglossningsreklam med repliker som vrider kniven i hjärtat på mej och  överallt så har jag detta på näthinnan.

Han berättade att jag måste stänga ut allt. Lätt sagt - svårt gjort. Men om jag inte gör det så kommer jag inte kunna klara av detta. Han lever i en bubbla och stänger ute allt runtomkring, just för att fokusera på OSS. Det är VI som försöker skaffa oss ett barn. Det är OSS det handlar om. Ingen annan.

Jag måste försöka intala mej detta. Jag måste försöka stänga ute allt yttre.

Nu flera timmar senare känns allt bra igen. Jag har plockat bort mitt konto på familjeliv. Det gjorde mycket gott. Den där sajten kan ju sätta griller i skallen på mej. Totalt. Jag klarar inte att ha ett sånt konto. Jag läser mej störd på det.

Å så har jag nu låst min blogg. Jag kan skriva vad som helst och det är ingen som läser den. Skönt i hjärtat det också.

Nu är jag på benen igen och ser positivt på det hela. Imorgon ska jag och ta blodprov för att se om jag lyckades på ägglossning på våran första Pergotime-kur.

Vad jag tror? Svårt att säga. Jag har haft lite ont i vänstra ljumsken typ. Men om det var ägglossning kan jag inte säga. Dessutom så har jag lite ont till och från. Äh, jag har ju ingen aning.
Men min magkänsla säger att det inte lyckades med enkeldos. Vi får nog rådet om att dubbla dosen tills nästa gång.

Så blir det nog..

Tack fina medkvinnor!

Tack för era fina kommentarer och varma ord som jag har fått!

Tack för era hållna tummar och era lycka till-hälsningar.

Fina medkvinnor!

Det finns en chans att jag återkommer en vacker dag. Men just nu måste jag bara ha detta för mejsjälv. Jag är anonym här, men jag känner ändå att det ligger en press och stress i att ha en öppen blogg. Det räcker med att jag har berättat för ett par vänner/arbetskamrater om vårat läge. Det ångrar jag idag. Det kommer ju en del frågor och hur det går och om vi har lyckats.

Även att det är goda tankar och omtänksamhet bakom deras frågor så känns det ändå svårt att ta emot dem. Vissa dagar känns allt bra och jag kan tänka i rätt banor. Men andra dagar känns allt bara skit och jag vill gömma mej under täcket.

Som sagt;

Tack för att ni har tagit er tid att hälsa på här. Tack!

Jag raderar konto och låser bloggen

Nu har jag tagit bort mitt konto på familjeliv. Den där sajten har en bra sak: Sex och sånt. Man kan ju garva halvt ihjäl sig.

Annars tycker jag bara att den medför ångest. Det ska vara si och så. Man ska må si och så. O gör du inte det så blir det ramaskri.

Ni hittar inte längre mej där. Och snart så kommer ni inte kunna hitta den här bloggen heller. Jag kan inte ha den öppen längre. Det gick ett tag, men nu vill jag bara låsa den igen och ha den för mejsjälv.

Denna resan gör mej toknojjig. Ångesten står mej upp i halsen. Överallt är det gravidmagar och överallt påminns man om vilken misslyckad kvinna man är. Se bara på den nya reklamen på tv:n om ägglossningsstickor.
Bruden som stoltserar med att: Det var så lätt för mej att bli gravid med min lilla flicka bla bla.. Clearblue, för dig som vill bli gravid på ett naturligt/normalt sätt.

Jag byter kanal och kräks lite på ena soffkudden.

För dej som är NORMAL.

Jag vill inte längre läsa om alla andra. Det är inget personligt, jag vill bara inte känna den pressen, stressen och paniken som den medför. Jaha, nu lyckades dom och dom. Och den fick sin tredje unge igår.

Men vi då?

Det jag och min sambo går igenom är vårat. Våra försök och vårat liv. Han har fått mej att inse att jag måste försöka lägga ner vad alla andra gör och vad alla andra tycker. Det här är våran resan. Skit i alla andra!

Så.

Bloggen ska låsas. Punkt slut.

Låt skiten stå.

Jag läser flertalet andra bloggar om par i samma sits. Vissa dagar lusläser jag. Andra så förbjuder jag mejsjälv. (även min sambo förbjuder mej) Det går i vågor det där. Helt beroende på dagsformen. Jag hör/ser ju hur egoistisk jag låter nu när jag skriver ner det. Men de dagar jag inte är på topp mår jag bara sämre av att höra hur andra lyckas (jo jag kan känna glädje för er andra som kämpar och lyckas, döm mej inte nu) när jag inte redigt har koll på mina egna känslor kring oss själva så blir det hela mycket jobbigare att ta in och jag mår bara dåligt av det.

Det blev konstigt vid ett tillfälle förra veckan på en sån här romantisk sex-dag. Denna pressen, denna oro, denna väntan, denna ovisshet..
Det sätter käppar i hjulet och man får helt enkelt tankefnatt. Prestationsångest för den manliga och vi-måste från båda gör att det inte alltid fungerar som man tycker att det borde göra.

Men som vi sa: Vi är helt nya på det här. Vi har aldrig varit med om detta någon av oss, att det ska vara fnurra på tråden och att man försöker via medicinsk hjälp. Att man måste tänka på en massa saker och inte bara pöka på som helt normala människor som försöker få en liten knoddis. De normala människorna som vet exakt att på dag 14 är det ägglossning och på dag 28 testar man ifall inte mensen kommit. Och så vart det ett plus och gud så lätt det blev.

Jag avskyr att vi ska behöva gå den långa resan. Jag kan bli så arg på mejsjälv när jag kommer in på det tankespåret. Varför jag? Varför vi? Varför någon!! Det är ju "världens lättaste sak" som många i bekantskapskretsen lätt spottar ur sig. Vi delade tandborste och så vips = kids! Ha ha ha..

Jävligt kul.

Jag låser in mej på fel spår och kan inte ta mej ur det själv. Oftast kommer det på kvällen när vi ska sova. Vi är så olika, han somnar så fort han lägger huvudet på kudden medans jag kan ligga och fundera, vrida och vända på mej till Fan själv avlöser. Fast han brukar inte göra det. Det slutar ofta med att jag börjar lipa när han snarkar. Han vaknar, håller om mej och tröstar mej. Säger "rätt" saker och får mej att komma på rätt köl igen. Fan så svårt det ska vara att bara släppa det själv. Sov nu!

Jag blir så arg på att det är fel på mej. Jag är en självkritisk person och jag har vid ett tillfälle blivit knäpp av det och sagt till honom att han borde lämna mej och skaffa sig en RIKTIG KVINNA som kan ge honom ett barn. En som inte har problematik i kissemurransystemet. Sjukt elakt. Sjukt svinigt. Och jag förstår att han blev förbannad och ledsen. 

Det är klart att vi ska fixa det här.

Men som sagt, vi är bara i början av detta. Vi är helt nybörjare. Vi vet inte vad vi har att förvänta oss på olika medicinska resultat. Hur man bör tänka, agera, känna. Vi är inga proffs på barnlöshet. Och det vill jag inte bli heller. Min fina sambo säger att det spelar ingen roll om det skulle ta ett halvår, ett år, två år. Bara det kommer en liten bebis en vacker dag.

Men det är ju det som är så förbannat svårt. ATT INTE VETA. Att inte veta OM det fungerar. Och NÄR det fungerar. Kommer vi få gå den långa vägen som man läser i andras bloggar. Den med ett stort antal IVF-försök. En massa misslyckanden. En massa sorg. Efter flera års försök ändå stå och stampa på ruta ett. Medans alla andra får sitt tredje, fjärde barn.

Jag är förundrad över hur man orkar.

 

 

Oj, det blev många rader och en himla massa svammel här. Egentligen borde jag radera varenda mening. Men nä, det här är jag. Jag har mina upp-dagar och jag har mina ned-dagar. Det är min blogg och det kanske finns en mening med att låta skiten stå kvar. Kanske uppskattar jag mitt svammel vid ett senare tillfälle. 

Låt skiten stå..

Hur ligger läget här då?

Ja det vete sjutton. Ena stunden tror jag att jag har haft ägglossning för att i nästa helt slå det ur huvudet och tänka att det är klart det inte ska fungera för oss. Klart min kropp inte kommer att fatta.

Jag har mina upp-dagar och jag har mina ned-dagar. Halleluja eller helvete. Min fina sambo finns där för mej när jag är ledsen och låter mej sova mot hans bröst så jag får känna och höra hans hjärtljud.

Just nu vill jag bara att det ska vara fredag så jag kan gå och ta det där blodprovet och få veta om jag har haft ägglossning eller inte.

Pök-schema

Alltså det här med ägglossningstest gör mej vindögd. Jag har vid tidigare månader testat lite på känn sådär och det visar alltid samma sak: starkt kontrollstreck och så ett svaaaagt streck bredvid. Jag har hört att det inte är optimalt att köra med den skiten när man har Pco-s. Att det ger missvisande resultat. Men borde det inte fungera nu när man äter Pergotime, OM man ägglossar vill säga? Hm..
Borde man inte få två fina streck då?

Antingen så fungerar det inte med ägglossningstesten eller så verkar inte medicinen ge några resultat på min kropp. Kanske för liten dos? Jag är idag på cykeldag 14 och har testat ett par dagar - samma resultat.
Även att jag vet att jag borde skita i dom så vill jag testa IFALL ATT det skulle vara så att det ger resultat OM jag ägglossar. Det vore fräsigt att bara se det på stickan menar jag.

Jaja. Mycket svammel hit och dit.
Huvudvärken kommer och går. Mina blodvallningar består. Kan inte säga att jag har som molande mensvärk, men det molar lite då och då i magen. På ena sidan liksom. Samma sida. Jag vete fan. Däremot tror jag att man kan bli helt puckad och störd av detta. Alla hela tiden gå omkring och "känna efter" och "leta symtom" på ägglossning. Hur fan ska jag veta det när jag aldrig har haft någon? Livmodertappssekret? KOM IGEN!?

Nä. Vi får sexa på ett par dagar till och sedan ta det där blodprovet nästa fredag. Utifrån det så vet vi ju hur denna månaden gick. Råkar det visa sig att jo, jag hade ägglossning så vore det ju himla gott om vi vet att vi höll oss till vårat pök-schema.

Wohoo.

Det är kul det här.. !

- Är du sugen?
- Njae.. kanske inte jätte. Är du?
- Njaaaee, men det vore bra va? Borde fylla på lite?
- Ja sant, vi borde..
- Nu får vi skärpa oss, om jag ger dej lite oralsex så kommer vi igång..*asgarv från båda*

Planerad sex. Fan vad man går igång på sånt! Ha ha..!

Simring står på inköpslistan

Dessa blodvallningar alltså! På dagarna sker det flera gånger i timmen. Och på nätterna vaknar jag flertalet gånger och sliter av täcket i ren panik. Jag måste införskaffa mej en simring för snart så halkar jag ur sängen!

Nu mår jag bättre

Natten tills igår släppte magsmärtan. Fasen vad ont jag har haft efter HSG-röntgen! Och så underbart när den släppte, jag riktigt kände hur magen slappnade av och jag kunde andas normalt. Så skönt. Frihet. Jag har knarkat Citodon i ett par dagar och varit i ett ganska flummigt tillstånd.
Idag känner jag lite molande värk emellanåt. Men det kan jag stå ut med.

Dessa Pergotimetabletter hörrni. Herregud vilka blodvallningar det ger mej! Jag kan sitta helt still och så bara från ingenstans så fluschade de till och jag blir kokhet. Slänger av mej täcke / kläder, öppnar fönster och får lite panik. Jag är i vanliga fall en person som fryser mest hela tiden. Men nu, jisses! KLIMAKTERIET!

Förutom det så mår jag inte så hemskt illa av dom, har en ständig huvudvärk och är rätt trött. Men annars inget.
Tänk om de inte fungerar på mej, det är kanske därför jag har en sån "lindrig" reaktion på dom?

Det märks om två veckor då jag ska ta ett blodprov för att se om ägglossningen lyckades kickas igång. Det vore coolt om den gjort det!

Lugnande besked

Svaret jag fick på KK var att man ibland kan få riktigt ont efteråt. Jag var rädd att det skulle ligga en massa vätska i buken och att det var därför jag hade ont. Men läkaren hittade inget lustigt. Ingen vätska eller att jag skulle vara överstimulerad av Pergotime.
Nog förstod han att jag hade ont, jag är ju svullen och jätteöm. Men menade på att han bara kan rekommendera värktabletter och att det skulle gå över om ett par dagar.

Skönt att få svar på det. Jag åkte hem och kröp ner i sängen. Vaknade för något timme sedan och tog ett par Citodon. De gör inte att smärtan försvinner, men de hjälper lite grann.

Livet på en pinne.

Vad nu då..?

När jag gick ifrån röntgen igår frågade de hur jag mådde och jag svarade att det spände ordentligt i magen, men de lugnade mej med att det är så det kan kännas efteråt.

Började jobba sedan på eftermiddagen och men det gick inte över. Istället blev det bara värre och värre. Hela magen är som en kramp. Jag knaprade lite piller och bet ihop. När jag kom hem vände jag upp och ner på medicinskåpet och hittade Citodon. Gick och la mej men har inte sovit alls bra inatt. Vaknade flera gånger och kunde inte somna om på grund av magsmärtan. Låg och räknade timmarna tills jag kunde ta nästa omgång Citodon och vid fem kravlade jag mej ur sängen och kunde äntligen ta dom. Men de har inte haft någon dundereffekt, det är synd att säga. När alarmet tjöt imorse vid halv sju höll jag på att börja lipa.

Å jo då, tårarna rann när jag bredde mina smörgåsar. Varför gör det så ont? Varför släpper det inte? Magen är svullen och det känns som en enda stor megakramp! Sambon tyckte att jag skulle stanna hemma, men nej då, iväg till jobbet, vilket jag snart ångrade..

Ringde upp KK och berättade läget och de ville att jag ska komma in igen för att se vad som är knas. Så nu har jag nyss kommit hem, jag ska ta mej en dusch och sedan åka iväg. Det blir nog bra..



Måste bara berätta:
Igårkväll när jag kom hem från jobbet möttes jag av en massa värmeljus i hela lägenheten, på vardagsrumsbordet stod mina favoritblommor, vita liljor, ett par godispåsar och ett fint brev från min älskade där han skrivit ner hur mycket han älskar mej med mera. Han kom och kramade om mej och viskade att han är otroligt stolt över mej att jag fixade undersökningen! Att det vi gör, eller som han sa, det du gör och kämpar med att gå igenom kommer ge oss sån underbar belöning till slut. Vår bebis!


Tårarna rann återigen på oss båda! Jag kan inte beskriva min lycka i kroppen just nu!

HSG-röntgen utförd!

Jag är hemma igen.

Jag har ringt min man på jobbet och berättat resultatet som jag fick. Jag grät. Han grät. Fy fan vad skönt att det är över och vad glad jag är!

Jag satt och vände hysteriskt blad i väntrummets tre år gamla Plazatidningar. Men jag minns inte vad det var på bilderna. Han som skulle sätta in katetern hade fullt schema så jag fick "våran" läkare istället. Denna underbara kvinna! Jag gillar henne starkt!
Medans hon fipplade med verktyg och kateterslang rann mina tårar ner för kinderna och in i öronen och jag hade god lust att slita ner och tugga sönder den där jävla fula fjärilen som hänger ovan gynstolen!
Speciellt när katetern smet ut från livmodertappen vid ett tillfälle så hon fick börja om.

Ännu mer tårar.

När den kommit på plats fick jag kasa mej över till en säng och blev körd till röntgen och där möttes jag av fyra helt underbara kvinnor som tog väl hand om mej. Ibland träffar man folk inom vården som verkligen ska jobba med det de gör! Som vet precis hur man ska hjälpa, lindra och ge patienterna trygghet.
Jag kände mej skapligt utelämnad när jag låg där på sängen och hade en kateter oppkörd i PullanGullan.
Det spände ordentligt och gjorde ont när de sprutade kontrastvätskan, men det gjorde ännu ondare att sätta in katetern. Hela alltet fick mej att ligga och böla. Hela upplevelsen. Rädslan inför svaret. Kommer det vara kört för oss? Är det totalt stopp i äggledarna? Kommer vi inte få vår efterlängtade bebis?

De tog fyra bilder och när det var klart visade läkaren mej två av dom som jag skulle kunna förstå bäst utifrån. Hon visade hur vätskan tog sig hela vägen ut till äggstockarna och ut i fria bukhålan.

Nu gjorde det inte ont längre, men jag grät ännu mer.

Jag grät hela vägen hem, under samtalen med kärleken och gråter fan fortfarande. Som jag har varit rädd och nervös inför detta! Som jag har funderat om nätterna.

Ytterligare ett delmål avklarat. Nu blir det att åka till jobbet och se glad ut. Ska ta med mej ett gäng tabl utifall att. Det spänner rätt bra. Men WOHOOOOOO!! Yes!!

Äh men jag tar hela alltet med ro jag

Idag är dagen D. Om ett par timmar ska jag vara på sjukhuset och jag kommer göra glädjehopp ända dit och gladerligen slänga opp bena och visa pullan för läkarna som ska terrorisera henne!

JAAAA!!

I två nätter nu har jag vaknat flertalet gånger, genomsvett, dels står det blodvallningar på biverkningarna och jo jag tackar, men också för att jag är så sjukt nervig över detta. Töntigt rädd. Jag känner inte för att tvinga mej igenom en lidelse. Man är ju rätt utelämnad när man ligger där med benen åt både Väster och Öster och de ska gräva och ha sig. Sist vi var hos läkaren hade ho med sig en till person som skulle lära sig och hon frågade om det gick bra att den personen också fick undersöka.

Ja men för faan kalla in hela personalstyrkan och ha studiebesök i min pulla, bara gör´t! Varsågoda! Glöm inte att ta med fika! 

Nä. Skärp dej nu. Det kommer gå fint. O gör det inte det så ska jag personligen slita tag i läkarens krage och hota om nyckel till skåpet med lugnande medicin! Det är då fan ingen som får ligga o rota mej i skrevet ostraffat!

Äggledarröntgen bokad

Jag har haft huvudvärk i flera dagar och idag mår jag illa, har ömma partier i buken och är sjukt trött. Tabletterna gör sitt jobb med andra ord. Fint. Två kvar.

Hade telefonkontakt med röntgen igår och jag berättade att jag hade miniminimens och att den med stor säkerhet skulle vara slut inom närmsta dagarna. Så på torsdag ska jag dit och bresa opp bena! Klockan 13 ska jag vara på KK och få kateterslangen oppkörd i kissemurran och 13:30 ska jag vara på plats nere på röntgen. De kör ner mej i en säng. Tjohoo..
Jag hoppas jag mår bra efteråt för jag ska börja jobba sedan kl 16.

Jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Jag är asballarädd!

Från och med nu har jag lovat mej att inte läsa mer skit på nätet om den där jävla undersökningen, jag ska inte heller besöka Familjeliv och läsa om allas FY-FAN-DET-VAR-DET-VÄRSTA-JAG-HAR-VARIT-MED-OM-berättelser..

På torsdag blir det åka av. Gilla läget, bruden!

Att göra sig beredd

Dags att uppdatera lite.

Tog min andra Pergotimetablett imorse. Härligt att äntligen ha startat med dem. Mår som jag har mått tidigare, inga som helst problem. Har visserligen mensvärk i mage och rygg, men inte så jag lider.
Tre tabletter kvar, tre dagar. Sedan blir det att vänta några dagar och sedan pöka varannan dag under 1 veckas tid ungefär. Jag redigt känner ju hur jag går i gång på hela alltet, måste, måste ligga! Ha ha..

Annars väntar jag på telefonsamtalet från röntgen som den där damen lovade mej i fredags. Hon skulle höra av sig om det gick att ta röntgen på dag 11. Men som det känns nu så har jag ingen megamens så den kanske kan vara slut lite tidigare.. vem fan vet. Inte jag. Men det vore gött o få den där äggledarröntgen gjord snart så man slapp gå och fundera och oroa sig för den. Jag bävar inför hela undersökningen.

Jag och sambon har återigen pratat om den. Jag vet ju om hans sjukhusskräck. Stackarn. Han berättade att han satt som på nålar och våndades dom gångerna som vi har varit och bara pratat med läkare och gynekologer. Han gick ju ut när jag undersöktes, så han har inga men av det.. ha ha.. men han mår bara dåligt av hela alltet och det har jag full förståelse för. Jag vill inte att han ska må dåligt, jag vill bara ha hans trygghet hos mej. Hans närvaro. Men han vet inte om han pallar det säger han. Hela miljön, kateterslang oppkörd i kissemurran, nerpackad och skjutsad i säng, sjukhuskorridorer, folk i vita rockar, hjälplösheten, maktlösheten...

Enligt honom så slår han det från sig och skjuter på det in i det sista och säger att han inte ska följa med. Men han kan följa med berättade han. Han tar ledigt från jobbet och skjutsar upp mej och kör mej hem igen, men han vill inte vara med i rummet och se mej må dåligt.

Jag köper det. Alltså såhär. Jag vet om hans situation. Han vet om min situation. Ingen av oss vill vara egoistisk. Jag hade velat säga till honom att "NU FÖLJER DU MED FÖR JAG MÅR DÅLIGT AV DETTA" men jag kan inte. Även att jag vill ha honom bredvid mej, sittandes på en stol och hålla mej i handen så blir jag arg på mejsjälv när jag tänker på det. Jag ska väl för fan klara mej själv. Inte ligga där som en lipande unge och skrika efter ett klistermärke med rullande ögon.

Han ska inte behöva följa med mej. Jag ska fixa detta själv. Måste bara tala om för honom att det är okej så vi bestämmer det. Just nu är allt obestämt och vi halar på det. Vet jag om att jag blir själv så kommer jag kunna ställa in mej på det och vara beredd. Istället för att gå och hoppas på att han ska bestämma sig för att följa med och bli ledsen när han kvällen före säger att han inte kan följa med.

Det räcker att en lider. Jag fixar det här. Ja för fan!

Men jag ska då ha en jävla massa blommor, godis och jag-älskar-dej-kort när det är över, det ska han veta! Ha ha!

Välkommen Tant Röd

Idag kom mensen. Som jag sa. Det är inte mycket så jag kan säkert få räkna morgondagen som mensdag 1.

Men så gött! Mensen är här och det menas att snart får jag börja med nästa tabl. Pergotime. Vissa äter den mellan mensdag 5-9, men jag fick rådet att ta den mellan 3-7. Sak samma säkerligen.

Jag mår så bra! Jag är så tacksam för mitt liv och min tillvaro. Jag är mer tillfreds. Samtalen kring detta med mannen är så goda och det redigt pirrar i min kropp av våran påbörjade resa. Jag älskar honom så otroligt mycket och det är en fantastisk resa vi ska göra tillsammans. Det kommer bli tufft och med stor säkerhet många tårar och hopplöshetskänslor, men hela alltet. Det känns så gott. Vi har bestämt att vi vill detta. Blir det en kotte av detta så är den så önskad och så "planerad". Ingen hoppsan hejsan oj vi är med barn - hur ska vi göra.

Vi vill försöka skaffa en kotte nu. Och vi går all in. Nä, jag kan inte beskriva den känslan jag har i magen!

Detta är mitt livs önskan!

Ringde till röntgen förut för att boka in en tid till äggledarröntgen. Man har bara 10 dagar på sig från första mensdagen att utföra undersökningen på och eftersom jag har mens i 7-8 dagar så blir det liiite tajt då dag 9 och 10 infaller på en helg. Hon skulle höra om det kunde vara godkänt med måndagen efter, alltså på dag 11 och skulle återkomma på måndag. Hua..

Fit for fight för faan!

Många av de personer som har PCOS är överviktiga och enligt rekommendationer bör att man gå ner i vikt för att på så sätt få jämnare hormonnivå.

Jag tillhör inte den gruppen, jag är 170 cm lång och väger 68,5 kg. Mitt BMI ligger på 23, nånting. Alltså normalviktig. Men jag har ändå planen att försöka gå ner ett par kilo. Det kan ju inte skada och dessutom så vore det gott att nå en vikt som man känner sig bekväm med. 65 kg skulle jag vilja hamna på. Det är mitt mål!

Före semestern låg jag på 69-70 kg. Jag har pendlat mellan 68-71 kg i flera år. När jag vägde mej efter semestern så visade den 68,5 kg. Snacka om peppstart! Annars brukar man ju alltid öka som bara den under de där lediga veckorna när man gluffsar i sig tonvis med glass och grillmat! För o inte tala om alkohol.

Jag har nu i två veckor börjat köra raska promenader, jogging och gym. Kroppen får jobba men så gott det är! Och det är så roligt. Jag har en helt annan gladhet i mej och hela jag känner pepp. Inför allt.
Jag mår så bra just nu och har gjort i en veckas tid skulle jag tro. Visserligen är jag mer trött, tror det beror på Proveran. Och har en del huvudvärk. Men annars,  

fit for fight för faan!