Låt skiten stå.

Jag läser flertalet andra bloggar om par i samma sits. Vissa dagar lusläser jag. Andra så förbjuder jag mejsjälv. (även min sambo förbjuder mej) Det går i vågor det där. Helt beroende på dagsformen. Jag hör/ser ju hur egoistisk jag låter nu när jag skriver ner det. Men de dagar jag inte är på topp mår jag bara sämre av att höra hur andra lyckas (jo jag kan känna glädje för er andra som kämpar och lyckas, döm mej inte nu) när jag inte redigt har koll på mina egna känslor kring oss själva så blir det hela mycket jobbigare att ta in och jag mår bara dåligt av det.

Det blev konstigt vid ett tillfälle förra veckan på en sån här romantisk sex-dag. Denna pressen, denna oro, denna väntan, denna ovisshet..
Det sätter käppar i hjulet och man får helt enkelt tankefnatt. Prestationsångest för den manliga och vi-måste från båda gör att det inte alltid fungerar som man tycker att det borde göra.

Men som vi sa: Vi är helt nya på det här. Vi har aldrig varit med om detta någon av oss, att det ska vara fnurra på tråden och att man försöker via medicinsk hjälp. Att man måste tänka på en massa saker och inte bara pöka på som helt normala människor som försöker få en liten knoddis. De normala människorna som vet exakt att på dag 14 är det ägglossning och på dag 28 testar man ifall inte mensen kommit. Och så vart det ett plus och gud så lätt det blev.

Jag avskyr att vi ska behöva gå den långa resan. Jag kan bli så arg på mejsjälv när jag kommer in på det tankespåret. Varför jag? Varför vi? Varför någon!! Det är ju "världens lättaste sak" som många i bekantskapskretsen lätt spottar ur sig. Vi delade tandborste och så vips = kids! Ha ha ha..

Jävligt kul.

Jag låser in mej på fel spår och kan inte ta mej ur det själv. Oftast kommer det på kvällen när vi ska sova. Vi är så olika, han somnar så fort han lägger huvudet på kudden medans jag kan ligga och fundera, vrida och vända på mej till Fan själv avlöser. Fast han brukar inte göra det. Det slutar ofta med att jag börjar lipa när han snarkar. Han vaknar, håller om mej och tröstar mej. Säger "rätt" saker och får mej att komma på rätt köl igen. Fan så svårt det ska vara att bara släppa det själv. Sov nu!

Jag blir så arg på att det är fel på mej. Jag är en självkritisk person och jag har vid ett tillfälle blivit knäpp av det och sagt till honom att han borde lämna mej och skaffa sig en RIKTIG KVINNA som kan ge honom ett barn. En som inte har problematik i kissemurransystemet. Sjukt elakt. Sjukt svinigt. Och jag förstår att han blev förbannad och ledsen. 

Det är klart att vi ska fixa det här.

Men som sagt, vi är bara i början av detta. Vi är helt nybörjare. Vi vet inte vad vi har att förvänta oss på olika medicinska resultat. Hur man bör tänka, agera, känna. Vi är inga proffs på barnlöshet. Och det vill jag inte bli heller. Min fina sambo säger att det spelar ingen roll om det skulle ta ett halvår, ett år, två år. Bara det kommer en liten bebis en vacker dag.

Men det är ju det som är så förbannat svårt. ATT INTE VETA. Att inte veta OM det fungerar. Och NÄR det fungerar. Kommer vi få gå den långa vägen som man läser i andras bloggar. Den med ett stort antal IVF-försök. En massa misslyckanden. En massa sorg. Efter flera års försök ändå stå och stampa på ruta ett. Medans alla andra får sitt tredje, fjärde barn.

Jag är förundrad över hur man orkar.

 

 

Oj, det blev många rader och en himla massa svammel här. Egentligen borde jag radera varenda mening. Men nä, det här är jag. Jag har mina upp-dagar och jag har mina ned-dagar. Det är min blogg och det kanske finns en mening med att låta skiten stå kvar. Kanske uppskattar jag mitt svammel vid ett senare tillfälle. 

Låt skiten stå..