Att göra sig beredd

Dags att uppdatera lite.

Tog min andra Pergotimetablett imorse. Härligt att äntligen ha startat med dem. Mår som jag har mått tidigare, inga som helst problem. Har visserligen mensvärk i mage och rygg, men inte så jag lider.
Tre tabletter kvar, tre dagar. Sedan blir det att vänta några dagar och sedan pöka varannan dag under 1 veckas tid ungefär. Jag redigt känner ju hur jag går i gång på hela alltet, måste, måste ligga! Ha ha..

Annars väntar jag på telefonsamtalet från röntgen som den där damen lovade mej i fredags. Hon skulle höra av sig om det gick att ta röntgen på dag 11. Men som det känns nu så har jag ingen megamens så den kanske kan vara slut lite tidigare.. vem fan vet. Inte jag. Men det vore gött o få den där äggledarröntgen gjord snart så man slapp gå och fundera och oroa sig för den. Jag bävar inför hela undersökningen.

Jag och sambon har återigen pratat om den. Jag vet ju om hans sjukhusskräck. Stackarn. Han berättade att han satt som på nålar och våndades dom gångerna som vi har varit och bara pratat med läkare och gynekologer. Han gick ju ut när jag undersöktes, så han har inga men av det.. ha ha.. men han mår bara dåligt av hela alltet och det har jag full förståelse för. Jag vill inte att han ska må dåligt, jag vill bara ha hans trygghet hos mej. Hans närvaro. Men han vet inte om han pallar det säger han. Hela miljön, kateterslang oppkörd i kissemurran, nerpackad och skjutsad i säng, sjukhuskorridorer, folk i vita rockar, hjälplösheten, maktlösheten...

Enligt honom så slår han det från sig och skjuter på det in i det sista och säger att han inte ska följa med. Men han kan följa med berättade han. Han tar ledigt från jobbet och skjutsar upp mej och kör mej hem igen, men han vill inte vara med i rummet och se mej må dåligt.

Jag köper det. Alltså såhär. Jag vet om hans situation. Han vet om min situation. Ingen av oss vill vara egoistisk. Jag hade velat säga till honom att "NU FÖLJER DU MED FÖR JAG MÅR DÅLIGT AV DETTA" men jag kan inte. Även att jag vill ha honom bredvid mej, sittandes på en stol och hålla mej i handen så blir jag arg på mejsjälv när jag tänker på det. Jag ska väl för fan klara mej själv. Inte ligga där som en lipande unge och skrika efter ett klistermärke med rullande ögon.

Han ska inte behöva följa med mej. Jag ska fixa detta själv. Måste bara tala om för honom att det är okej så vi bestämmer det. Just nu är allt obestämt och vi halar på det. Vet jag om att jag blir själv så kommer jag kunna ställa in mej på det och vara beredd. Istället för att gå och hoppas på att han ska bestämma sig för att följa med och bli ledsen när han kvällen före säger att han inte kan följa med.

Det räcker att en lider. Jag fixar det här. Ja för fan!

Men jag ska då ha en jävla massa blommor, godis och jag-älskar-dej-kort när det är över, det ska han veta! Ha ha!