När jag gick ifrån röntgen igår frågade de hur jag mådde och jag svarade att det spände ordentligt i magen, men de lugnade mej med att det är så det kan kännas efteråt.
Började jobba sedan på eftermiddagen och men det gick inte över. Istället blev det bara värre och värre. Hela magen är som en kramp. Jag knaprade lite piller och bet ihop. När jag kom hem vände jag upp och ner på medicinskåpet och hittade Citodon. Gick och la mej men har inte sovit alls bra inatt. Vaknade flera gånger och kunde inte somna om på grund av magsmärtan. Låg och räknade timmarna tills jag kunde ta nästa omgång Citodon och vid fem kravlade jag mej ur sängen och kunde äntligen ta dom. Men de har inte haft någon dundereffekt, det är synd att säga. När alarmet tjöt imorse vid halv sju höll jag på att börja lipa.
Å jo då, tårarna rann när jag bredde mina smörgåsar. Varför gör det så ont? Varför släpper det inte? Magen är svullen och det känns som en enda stor megakramp! Sambon tyckte att jag skulle stanna hemma, men nej då, iväg till jobbet, vilket jag snart ångrade..
Ringde upp KK och berättade läget och de ville att jag ska komma in igen för att se vad som är knas. Så nu har jag nyss kommit hem, jag ska ta mej en dusch och sedan åka iväg. Det blir nog bra..
Måste bara berätta:
Igårkväll när jag kom hem från jobbet möttes jag av en massa värmeljus i hela lägenheten, på vardagsrumsbordet stod mina favoritblommor, vita liljor, ett par godispåsar och ett fint brev från min älskade där han skrivit ner hur mycket han älskar mej med mera. Han kom och kramade om mej och viskade att han är otroligt stolt över mej att jag fixade undersökningen! Att det vi gör, eller som han sa, det du gör och kämpar med att gå igenom kommer ge oss sån underbar belöning till slut. Vår bebis!
Tårarna rann återigen på oss båda! Jag kan inte beskriva min lycka i kroppen just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar