En dålig gårdag!

Det känns skönt att ha låst bloggen igen. Jag har varit så velig. Fram och tillbaka. Ska jag eller ska jag inte.
Igår blev det en jobbig kväll. Det pep till i telefonen och det slutade med att jag grät. Ja, ytterligare en vän är gravid.

Jag är glad för deras skull! Jag missunnar dom inte det.

Det är bara det att jag känner mej ännu mer misslyckad nu när de väntar deras andra barn.
Jag blev jätteledsen igår, drog mej undan, kurade ihop mej i soffan och glodde på tvn. Program spelade ingen roll. Jag tittade inte. Sambon höll på med sina saker i lägenheten, packade inför morgondagens resa och såg väl att jag inte mådde bra, men han och jag har pratat om detta så många gånger och han tar min tysthet som att jag vill vara ifred. Han vill inte tjata eller vara för på.

Jag har sagt att när jag mår dåligt och drar mej undan så vill jag just vara ifred.

Men.

Vi borde ju inte vara kvinnor om vi inte menade en annan sak gentemot det vi egentligen menar...

I det läget ville jag bara att han skulle komma och krama om mej hårt, torka bort mina tårar och viska hur mycket han älskar mej. Och att vi en dag kommer lyckas!

Å jodå, när han hade packat klart kom han till soffan och satte sig bredvid mej. La handen på mina ben och frågade hur jag mådde. Om jag var ledsen.

Vad svarade jag?

Nejdå, allt är lugnt. Och så ett fejkat smile på det.

Han sa inget mer. Satt kvar en stund och gick sedan igen. Tårarna rann nedanför mina kinder och så malde mina tankar. Startskottet för nedåtgående spiral hade börjat.

 När klockan var halv 8 borstade jag tänderna och gick och la mej. Sa inte ett ord till honom. Tårarna rann. Jag låg kvar i sängen ända till han kom och lade sig för natten, halv elva skulle jag tro att den var. Under den tiden hade jag haft en ordentlig pessimistisk stund och ville bara rycka tag i honom och fråga vad faan det var med honom när han lade sig blickstilla på sin sida av sängen för att sedan vända sig om bort från mej.

Men han behövde sova, med tanke på den långa bilresan han hade framför sig. 

Jag somnade mycket sent på natten. Med en blöt kudde.

På morgonen styrde han med sitt inför resan. Jag hörde hur han bökade i sovrummet efter kläder och div. saker. Jag låg stilla och låtsades sova. När han var klar för avfärd kom han in och smekte mitt ansikte. Satte sig helt stilla och sa ingenting. Efter en stund sa han att jag får ha en bra helg och jag önskade honom en likadan. Han suckade, reste sig upp och gick mot hallen. Jag hörde hur han tog på sig skorna och jackan.
Han ropade hejdå.

Tårarna forsade. Ska han bara gå nu? Ska vi vara ifrån varandra i två dagar och det avskedet ska bli såhär? Jag ropade och frågade om han skämtade med mej.

Han kom in och frågade vad det var med mej egentligen. Jag grät och han satte sig i sängen hos mej. Vi satt och pratade en stund för länge. Han skulle ju iväg. Men vi kände båda att vi var tvungna att reda ut detta innan han åkte. Vi kan inte vara osams eller ha fnurr på tråden i detta läget.

Jag grät och berättade att jag tycker det är skitjobbigt med denna resan. Att jag tycker det är sån stress och press från alla håll och kanter. På stan går det gravida lyckliga tjejer, på tv är det ägglossningsreklam med repliker som vrider kniven i hjärtat på mej och  överallt så har jag detta på näthinnan.

Han berättade att jag måste stänga ut allt. Lätt sagt - svårt gjort. Men om jag inte gör det så kommer jag inte kunna klara av detta. Han lever i en bubbla och stänger ute allt runtomkring, just för att fokusera på OSS. Det är VI som försöker skaffa oss ett barn. Det är OSS det handlar om. Ingen annan.

Jag måste försöka intala mej detta. Jag måste försöka stänga ute allt yttre.

Nu flera timmar senare känns allt bra igen. Jag har plockat bort mitt konto på familjeliv. Det gjorde mycket gott. Den där sajten kan ju sätta griller i skallen på mej. Totalt. Jag klarar inte att ha ett sånt konto. Jag läser mej störd på det.

Å så har jag nu låst min blogg. Jag kan skriva vad som helst och det är ingen som läser den. Skönt i hjärtat det också.

Nu är jag på benen igen och ser positivt på det hela. Imorgon ska jag och ta blodprov för att se om jag lyckades på ägglossning på våran första Pergotime-kur.

Vad jag tror? Svårt att säga. Jag har haft lite ont i vänstra ljumsken typ. Men om det var ägglossning kan jag inte säga. Dessutom så har jag lite ont till och från. Äh, jag har ju ingen aning.
Men min magkänsla säger att det inte lyckades med enkeldos. Vi får nog rådet om att dubbla dosen tills nästa gång.

Så blir det nog..