Jag är hemma igen.
Jag har ringt min man på jobbet och berättat resultatet som jag fick. Jag grät. Han grät. Fy fan vad skönt att det är över och vad glad jag är!
Jag satt och vände hysteriskt blad i väntrummets tre år gamla Plazatidningar. Men jag minns inte vad det var på bilderna. Han som skulle sätta in katetern hade fullt schema så jag fick "våran" läkare istället. Denna underbara kvinna! Jag gillar henne starkt!
Medans hon fipplade med verktyg och kateterslang rann mina tårar ner för kinderna och in i öronen och jag hade god lust att slita ner och tugga sönder den där jävla fula fjärilen som hänger ovan gynstolen!
Speciellt när katetern smet ut från livmodertappen vid ett tillfälle så hon fick börja om.
Ännu mer tårar.
När den kommit på plats fick jag kasa mej över till en säng och blev körd till röntgen och där möttes jag av fyra helt underbara kvinnor som tog väl hand om mej. Ibland träffar man folk inom vården som verkligen ska jobba med det de gör! Som vet precis hur man ska hjälpa, lindra och ge patienterna trygghet.
Jag kände mej skapligt utelämnad när jag låg där på sängen och hade en kateter oppkörd i PullanGullan.
Det spände ordentligt och gjorde ont när de sprutade kontrastvätskan, men det gjorde ännu ondare att sätta in katetern. Hela alltet fick mej att ligga och böla. Hela upplevelsen. Rädslan inför svaret. Kommer det vara kört för oss? Är det totalt stopp i äggledarna? Kommer vi inte få vår efterlängtade bebis?
De tog fyra bilder och när det var klart visade läkaren mej två av dom som jag skulle kunna förstå bäst utifrån. Hon visade hur vätskan tog sig hela vägen ut till äggstockarna och ut i fria bukhålan.
Nu gjorde det inte ont längre, men jag grät ännu mer.
Jag grät hela vägen hem, under samtalen med kärleken och gråter fan fortfarande. Som jag har varit rädd och nervös inför detta! Som jag har funderat om nätterna.
Ytterligare ett delmål avklarat. Nu blir det att åka till jobbet och se glad ut. Ska ta med mej ett gäng tabl utifall att. Det spänner rätt bra. Men WOHOOOOOO!! Yes!!
Åh vilken lycka och gud va du är duktig! Jag tror aldrig jag skulle palla.. du fråga inte om att bli sövd? Blir det min tur någon gång kommer jag kräva det!
SvaraRaderaGud va skönt att det är över och att det gick bra. Nu är vi i samma spår tjejen. Nu ska det vara våran tur. Många kramar
SvaraRaderaTack, vad gulliga ni är!!
SvaraRaderaTherese: nej jag frågade inte om att bli sövd, däremot om att få lugnande, men det sa jag inte förrän nere på röntgen o där har de inget sånt så jag fick snällt stå ut som de sa :)
Kram på er