Att prata med någon som verkligen förstår

Det är skillnad att prata om situationen med olika personer. Det är bra mycket lättare att prata med någon som har varit med om samma resa. När jag och mina vänner eller arbetskamrater närmar oss ämnet så känns det ofta ganska obekvämt även att det är skönt att prata lite kring det. Obekvämt på så sätt att det känns som att den andra inte redigt vet hur den ska förhålla sig till det. Många gånger så vill de väl och säger något som de menar väl med men som jag tar illa vid mej av. Jag behöver inte dra upp en massa exempel, ni vet ju alla vad det kan röra sig om...

Att prata med någon som har varit med om samma saker och som man kan känna igen sig med är en helt annan sak. Jag tycker det är intressant att höra på andras resor genom barnlösheten och att få andras perspektiv och tankegångar. Jag har en kusin som jag inte har så jättenära kontakt med, hon är ett par år äldre än mej och bor kvar orten där jag växte upp. Eftersom det är år och dar sedan jag var där så ses vi väldigt sällan. Länge har jag tänkt att jag vill ringa henne och prata. Hon och hennes man är nämligen också barnlösa. Ush det låter så ont när man säger barnlös. Barnlöshet. Jag är barnlös. Kallt. Rått.

Hur som helst så har det inte känts hundra eftersom jag inte har vetat hur de har det just nu, skulle hon kanske ta illa vid sig ifall jag ringde och ville prata kring det. Jag har dragit mej för det ett bra tag men i eftermiddags ringde jag. Vi pratade i över en timme och det kändes så otroligt skönt! Hon berättade att hon och hennes man har genomgått 2 IVF och ett frysförsök. Utan positiva resultat tyvärr. När det sista inte heller gick bestämde de sig för att avvakta ett tag och satsa på att må bra och att unna sig resor och må-bra-saker istället. De har inga planer på att försöka inom snar framtid men kan tänka sig att göra det om ett par år eller så. När de känner att de orkar gå igenom allt vad det innebär med provrörsbefruktningar. Felet ligger både hos henne och hos honom så de har lite mer krux att kämpa mot än vad vi har, men hon har precis som jag Pco-s.

Hon berättade att ifall vi kommer att få remiss till IVF så hamnar vi på samma sjukhus för genomförande och hon pratade så gott och varmt om de människorna! Det var riktigt proffsiga läkare/sjuksköterskor och man kände sig väl omhändertagen!

Det kändes så skönt att få berätta vår resa och att hon förstod och kunde ge feedback och att jag fick lyssna och ta del av deras resa. Hon hade inte pratat om det på väldigt länge och menade på att det var skönt att få prata igenom det hela igen och att göra det med någon som mej som vet hur det är och förstår.
Både hon och jag drog en lättnads suck efteråt och blev tysta några sekunder för att liksom tänka över och ta in vad som sagts. Det är vanligare än man tror konstaterade vi men ändå ska det vara så tabubelagt och folk ska vara så korkade med att slänga ur sig "elaka" kommentarer som: Men nu är det väl ändå er tur att skaffa en unge, din bror har ju tre nu!!

Min högsta mardröm är att få ett besked att vi inte kommer lyckas. Att det inte är någon mening att försöka mer, att det är stopp på pengar till mer försök. Jag får ångest av den tanken. När jag berättade för min kusin som har kommit igenom och över de känslorna berättade hon att under tiden som man är mitt i det så är det hysteriskt och man bara kör, kör, kör men man kommer till en punkt där man accepterar mer och mer och som hon sa så orkade hon inte mer. Det var så psykiskt påfrestande att gå igenom hela denna process att efter tredje försöket bestämde de sig för att lägga det på is. Det får vänta. Och hon och hennes man mår jättebra och känner att det var rätt beslut.

Jag blir rädd. Jag vill inte bestämma att nu är det slut. Men jag får ett hopp om att går vi igenom en massa behandlingar och det tar så mycket på mej och min man att vi känner att vi inte orkar längre så kanske man har kommit så pass långt att man har accepterat det längst med vägen. Att man själv känner att nu är det nog. Nu stoppar vi.

Men jag vill inte stoppa. Jag vill inte vara barnlös. Just nu finns inte den möjligheten i min tanke. Just nu ska det bara fungera. På ett eller annat sätt. Det kommer komma en bebis i vår familj. Det bara gör det! Just nu är vi mitt inne i den här berg-och-dalbanan och då kör vi. Vi kör, kör, kör!