Vi har nyligen kommit hem från en runda till jobbet. Nä, jag står fast vid tidigare känsla - jag saknar det inte. Inte på långa vägar. Speciellt inte nu när de ska ändra omkring så förbenat i kommunen.. nu kommer jag låta som en bitter.. som har jobbat 30 år för länge inom äldrevården men faktiskt - varför ändra på något som fungerade?! Bara för att de måste ändra systemet på ett boende så behöver de väl inte vända upp och ner på ett fullt fungerande? Men men, det behöver jag inte lägga energi på nu - nu är det La famila som gäller! Hemma och må gott med de jag har runt mej.
Jag har dock lite för höga krav på mej själv. Eller jag tror att jag fortfarande kan ösa på i samma takt som innan och vara den där braiga Malin, bonusmamman, mamman och frugan... men siddu det kör ihop sig totalt emellanåt.
Som igår eftermiddag då en viss Truls ville inte sova, var på uberdåligt humör, jag fick för mej att laga smördegsinbakad fläskfilé lagom till att hanen skulle komma hem och mitt i allt vrölande från en sur son i vagnen så brände jag såklart klyftpotatisen och när jag sedan öppnade ugnen för att vända plåten i slasken bolmade det ut rök så brandvarnaren tjöt i kapp med lillen.
Mat åt vi. Smördegsinbakad fläskfilé. Med en ny laddning klyftpotatis. Fåordig middag. Sur kvinna. Besviken man. Men när blodsockernivån hamnat på rätt siffra och lillen fått se sin glada pappas miner sken han upp och så även honan.
Det finns inga krav på mej som hemmagående morsa. Frank kräver ingenting. Så varför i helvete ska jag hela tiden göra det av mej själv?! Varför ska jag hela tiden sträva efter att vara så jättebra för mina egna ögon?!
Innan skulle jag vara en bra undersköterska. Bra flickvän. Bra sambo. Bra bonusmamma. Bra fru. Nu ska jag även vara en bra mamma också. Det sista är nytt, härligt, roligt, älskvärt men samtidigt stort och läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar