Denna veckan har varit helt upp och ner. Ena stunden har jag varit glad och framåt för att i nästa ledsen, tjutfärdig och bakåt. Bara velat dra mej undan och vara för mej själv. Hela den här helgen när vi varit barnfria har jag varit inåtvänd, icke närhetssökande och liksom gått in i mitt egna skal. Jag måste gå i ide för att kunna fungera. Samla kraft.
I två nätter har vi inte sovit bredvid varandra. Jag har lagt mej tidigare och han har sovit kvar i soffan. Vi har en väldigt stor lägenhet och under dem stunderna som vi var i samma rum under gårdagen pratade vi knappt med varandra. Det känns bara tomt. Vad har jag att säga till honom? Vad har han att säga till mej? Jag låg och sov under stora delar av dagen och han kom och frågade vad det var som var på gång? Varför jag är så annorlunda? Jag hade inget bra svar till honom utan sa bara att jag var trött. Jag ÄR trött. Jag har ingen energi, ork eller lust till någonting just nu.
Igårkväll/inatt när jag hade legat i sängen ett bra tag och funderat gick jag ut till honom i soffan. Vi satt i varsin del av den gigantiska soffan och pratade lite, men mest var det tyst. Vi har ingenting att meddela. Det är bara tomt. Lite lossnade det, men lika fort avbröt tomheten oss.
Jag försökte berätta vad jag kände och han berättade vad han kände. Men jag vet inte om vi blev speciellt klokare någon utav oss. Ska detta med barnförsök och PCO-diagnos knäcka vårt förhållande? Han tycker det är tråkigt och ledsamt när jag mår dåligt och går runt som i min egna värld. Att jag är egoistisk. (?!)
Han menar på att han är lättpåverkad och att det tynger ner honom också.
Kan jag påverka detta? Kan jag bestämma att nä nu ska jag må lite bättre, idag ska jag inte tänka på att jag inte är en riktig kvinna. Idag ska jag inte må dåligt över att jag inte kan fylleknulla mej till en kotte.
Han tycker att jag är tykig mot honom. Jag kan ta det. Jag kan förstå det. Men jag mår dåligt och jag har en downperiod. Då är jag inte mejsjälv. Jag har tidigare varit nere och mått ruggigt dåligt i perioder av just detta, så jag vet precis hur jag kan må. Jag vill inte hamna i det läget igen.
Vi pratade om att pausa bebisförsöken. Att inte ta mer pergotimetabletter under en period. Säg ett halvår. Han sa att han inte vill det men att bollen ligger hos mej, att det är jag som mår dåligt just nu och av detta så jag får bestämma hurvida vi kör eller avvaktar en stund. Jag vill inget annat än att försöka och att ta ett steg närmare målet. Men till vilket pris? Man ska orka också.
Han frågade om det vi har är värt att kämpa för. Om jag vill detta. Är det värt att ta denna kampen för att få det vi vill ha. Är detta det liv jag vill leva.
Jag vet inte vad jag ska svara på det.
Jag påminns dagligen av hur misslyckad jag är. Vilken oäkta kvinna jag är. Vilken sjukdom jag har som påverkar mina/våra chanser att få en kotte. Är det inte från media så är det omgivningen. Ute på stan. I affärer. Arbetskamrater som berättar dittan och dattan. Kompisar som frågar hur det går men som egentligen inte är intresserade. Av mina bonusbarn. Att min sambo har levt ett liv innan oss där han lyckligtvis fick två barn med en tjej som var normalproduktiv. En jävla tur att han träffade henne, tänker jag emellanåt. Tur att han fick två barn så han åtminstone fick bli pappa. Att jag inte blir mamma det är ju mitt egna fel. Vore tråkigt att förstöra hans liv, tänker jag.
Jag tänker också att jag vill detta, men att min längtan är mycket större än hans. Just för att han har levt lyckligt familjeliv en gång i tiden. Han har varit med om allt det roliga och spännande. Han har haft sitt första ultraljud, oron, nyfikenheten, lyckan, spänningen. Han har varit med om hans barns födelse. Han har haft starka familjeband. Delad kärlek över ett gemensamt barn. Otrolig lycka över att han har satt ett (två) barn till världen.
Jag då.
Jag har ingenting. Och kanske inte kommer få någonting heller. Vad händer den dagen då vi ev. får svaret att Nix, det kommer inte fungera. Ni har nu fått gratisförsöken och ni har även betalat ur egen ficka, men det har inte lyckats. Inte ens med provrörs. Ge upp, säger dem. Vad händer då?
Jag är rädd att jag inte kommer orka mer då. Att jag ger upp och vill vara ensam. Att jag inte klarar av att leva ett liv tillsammans med en sambo och hans barn. Att det ska vara för slitsamt för hjärtat. Bli påmind om att han lyckades, men inte VI. Inte jag. Jag räckte inte till. Jag var inte normal. Jag får aldrig bli mamma.
Han klarar sig, han har två barn. Han har fått sin lyckolott i livet. Han går vidare.
Jag kommer gå sönder.
Och aldrig bli hel igen.
Är det värt att kämpa för det vi har? Klarar vår kärlek av denna prövoperiod?
Som sagt, tomhet. Just nu har jag inget bra svar på det. Det kan bara framtiden utvisa. Jag älskar min sambo över allt annat och jag vill leva mitt liv med honom, ja! Men jag vill inte må dåligt över situationen. Jag vill inte känna mej misslyckad. Jag vill dela en barnlycka med honom. Jag vill känna mej som en pusselbit i hans familj. På riktigt.
Just nu lägger jag all min energi till att hålla god min. God min inför mina arbetskamrater och min familj. Nog för att både jag och min mamma grät i telefonen häromdagen när jag berättade hur dåligt jag mår just nu av olika saker. Hon vet ju precis vad jag har varit igenom under åren. Klart hon blir orolig och ledsen.
Jag känner att jag inte har den energin och glöden som jag har haft tidigare. Jag har inte den där gnistan längre. Det är verkligen en berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden så är man jättepeppad och tror att det kommer lyckas för att i nästa vilja leta opp första bästa sten att lägga sig inunder.
Jag anstränger mej på jobbet, kommer hem och tappar allt. Orkar inte med "tjatiga" bonusbarn. Orkar inte ge den där extra närheten till min sambo och orkar inte hålla leendet mer.
Hela den här veckan har varit ett virrevarr. Det började med att jag var irriterad och lättstött. Gick över till att vara ledsen och tjöt. Vi pratade och jag bara grät. Sen blev det tomhet. Det står still. Jag blir helt likgiltig. Kall. Bryr mej inte.
Om mindre än två veckor åker min sambo iväg. Det kanske gör gott att vi är lite ifrån varandra. Får lite space. Tänka hur vi har det. Tid att längta tillbaka.
Vad faan hände?
Jag älskar ju dej!
