Ibland undrar jag i vilken fas jag/vi kommer vara om ett år, två år, tre år. Hur ser vårt liv ut då? Hur många är vi i familjen? Kommer jag gå tillbaka till mina gamla inlägg och tycka att jag har varit stort patetisk. Kanske har vi som många andra fått den långa vägen vandra och ändå efter flera års försök stå på ruta ett.
Kanske har vi just genomgått ett misslyckat IVF och jag ser hur pinsamt nojjig jag var för x antal år sedan då jag var orolig över hurvida jag hade ägglossning under min ostimulerade månad eller inte.
Eller kanske är jag gravid eller har just fått våran kotte? Kottar?
Inga svar som man ens kan gissa sig till.
Jag och min man har snart varit tillsammans i två år (januari) Vi har varit sambo i lite mer än ett år. Redan från start kändes det så otroligt rätt och självklart. Det var vi! Jag har i flera år känt mej redo att bli mamma, men i mitt förra förhållande var det inte aktuellt, vi hade det rätt knackligt.
Om jag inte minns helt galet så fick jag min PCO-diagnos runt 2005-2006? Jag blev helt förkrossad och tyckte att livet var piss i största allmänhet. Om jag inte kunde bli gravid vad hade jag då för anledning till att leva. Min ångest grävde ner mej ordentligt och det blev en riktigt jobbig period i mitt liv där ett tag. Jag är idag väldigt tacksam till livet och jag har insett hur lätt man hänger i livhanken.
Idag är jag starkare än någonsin. Nog för att jag får mina dippar och är ledsen över vårt läge med tanke på min diagnos så är det inte i jämförelse med den krisen som jag genomgick för fyra år sedan då jag hade kunnat somna ordentligt och aldrig mera vaknat..
Om inte..
Men det var en period i mitt liv. Det är gammalt och det kommer finnas i mitt hjärta hela livet. Jag kommer alltid bära det med mej. På gott och ont.
Man vet aldrig vilka människor man möter i livet. Man vet aldrig vad någon annan har varit med om. Varje hjärta bär på en hemlighet, säger man ju och det är så otroligt sant! Man kan aldrig veta hur någon annan upplever en situation. Även om man har varit med om ungefär samma sak så kan man inte veta. Inte exakt. Man kan förstå. Men då bara om man har varit med om liknande händelse.
En arbetskamrat sa för ett tag sedan att hon hoppades att jag skulle bli gravid snart. -" Jag vet ju hur gärna man vill bli gravid. När jag hade fått min första så ville jag ju inget annat än att få den andra, och när det tog en extra månad så blev man ju helt förkrossad, varför fungerar det inte?!" Jag förstår dej som inte kan få barn så lätt"
Ehh!?
Nä. Du kan inte förstå någonstans. Du kan tänka dej hur det kanske känns. Men att veta eller att förstå, det köper jag inte!
Jag vet inte hurvida hon ville uppmuntra mej eller visa medlidande, men det blev bara pannkaka av det. Det blir så falskt. Så illa. Jag tar illa vid mej. De som har fått barn någorlunda smärtfritt kan aldrig förstå en barnlös situation. Aldrig.
Det blir riktiga slag i magen. Det är inte alla som blir på smällen efter ett fylleknull på krogens toalett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar