Fina svägerska

Igår ringde svärmor och pratade länge med min sambo. Om allt möjligt och om hur det går för oss i barnförsökandet. Han berättade i stora drag.

Lite senare under kvällen ringde hans syster. Hon och hennes man har ett barn, men när de skulle försöka skaffa ett syskon så ville det sig inte. Inte alls. De har genomgått olika behandlingar och IVF. Men de gav upp till slut.
Jag låg i sängen medans sambon var i vardagsrummet och pratade och jag hörde genast skillnad på samtalet och berättandet. Det märks så väl när man pratar med någon som verkligen förstår. Som själv har gått samma väg. Som själv vet hur kämpigt, svårt och jobbigt det faktiskt kan vara.
Han berättade om överstimuleringen och att det är en prövning med att tajma och räkna mensdagar, ägglossningsdagar, sexdagar och att mycket tid går till att vänta, vänta, vänta.
Hon var lite orolig och frågade hur det blir nu då när han åker upp till dom över julen, hur går det då med dagarna? Förstörs ett försök? Fina människa! Så värmande!
Hon peppade honom och jag fick veta att hon sagt att vi måste kämpa, att det är en svår tid att gå igenom men att det kommer vara så värt. När man lyckas. Håll hoppet uppe.

Jag har inte träffat dom så många gånger eftersom vi bor i olika länder, men det är så ofantligt skönt att veta att vi kan prata med dom. Dom vet precis hur det är. Jag pratade en del med henne och hennes man i somras när de var på semesterresa här hos oss. Hon visste redan att vi hade startat vår utredning och hon berättade lite om deras historia och menade på att det kommer vara tufft, det kommer vara mycket tårar men någonstans måste man fortsätta. På något sätt så måste det bara gå. 

Jag hoppas att det verkligen gör det. Någongång.