Ibland.
Ibland saknar jag den där magen något enormt.
Känslan att få bära sitt barn är nog det vackraste jag kan tänka mej.
Att få skydda det lilla livet.
Känna små små petningar innifrån. Som fiskfladder.
Som sedan tar mer och mer karaktär. Blir små buffningar.
Tryckningar. Sparkar.
Tidigt på morgonen, på kvällen och sent på nätterna.
Att få höra på det lilla snabbt tickande hjärtat. Få se det lilla livet på ultraljudsskärmen.
Den stora väntan. Den stora ovissheten.
Hur ser den ut. Är den lik mamma eller lik pappa.
Väntan på att få se dej är enorm från dag ett.
Sista veckorna är påfrestande, tunga och ledsamma.
Men oj så värt det är. Så värt för att få ett litet barn.
Sedan när dagen kommer. Första känslorna. Första värkarna. Hoppet.
Spänningen. Längtan. Oron. Förvåningen. Smärtan.
Timmar av onda värkar tickar på.
Sista minuterna innan bebisen äntligen kommer till världen är så galet längtiga.
Snart. Snart är hon eller han här. Snart får vi se det vi har väntat på i nio månader.
Ett par avslutande krystningar och där är du - finaste lilla livet.
Mammas och pappas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar