Hälsa på Liten!

♥  LYCKA!! ♥

Redan en halvtimme innan vi skulle åka satt jag färdig och klar och väntade på F. Under bilresan satt vi och intalade oss att det inte skulle finnas något levande embryo. Just för att försöka förbereda oss på det värsta. I väntrummet skakade mina händer så nervös var jag. Så ropades mitt namn upp och vi blev visade in till ett litet rum. Vi pratade lite och han frågade hur jag mår och så. F ställde sig bakom stolen och jag hoppade opp, tragiskt van vid att få en stav oppkörd i Mumindalen. I taket satt en tv-skärm och jag tänkte hela tiden: den är död, den är död, den är död.. så får han upp bilden av livmodern och en svart bubbla uppenbarar sig. Så säger han orden: Ser ni hur det blinkar, den vita fläcken? Det är hjärtat! Här är barnet! 

Galet! Jag kramade F´s hand och han kramade tillbaka! Sån lycka! Sån glädje! Flera kilo sten föll från mitt hjärta! Älskade lilla vän! 7,9 mm lång och hjärtslag på 138. Älskade Liten! 

När vi var klara och jag hade klätt på mej fick vi komma in på läkarens kontor. Han frågade vilken dag som jag tog sprutan och jag kunde inte helt fokusera utan fick plocka fram Iphonen och leta i min mens-app. Den 26 april svarade jag och han meddelade då att jag låg på 6+5. Enligt andra räknare ligger jag på 7+1, men det är ju sak samma. Vi fick veta att det såg bra ut och att den var så stor som man förväntade. Han önskade oss all lycka till och gav oss bilden: Här är er familj! 

Åh så skönt! Sån lättnad! Jag kan inte i ord förklara hur glad och lycklig jag är! Jag har ett levande blivande barn i mej! Jag ÄR två! ♥

En dag kvar

En dag kvar till Vul. Jag är riktigt nervös nu! Snart får vi ett väldigt tråkigt besked eller ett otroligt lyckligt besked. Jag är livrädd!

Efter att jag klippt bort halva burret idag ( varför går jag så sällan till frisören? ) tog jag en runda på stan. När jag handlade lite sommarkläder till kidsen på H&M förra veckan tog jag en snabbis på bebisavdelningen men ush vad jag fick dåligt samvete! Jag kände mej så uttittad och malplacerad att jag flydde fortare än kvickt.
Idag ville jag ta en bebisgluttar-runda ( jag har ju faktiskt flera vänner som har fått och ska få bebis snart - bra ursäkt ) och gick in på Kappahl. En affär som jag annars aldrig handlar i men jag har fått nys om deras Newbie-kollektion. Å mycket riktigt - herrejösses så underbara kläder!! Milda färger och ursöta! Jag klämde och kände på allt och fastnade direkt för den stickade overallen! Fanns en i vit och en i blått kvar! Om allt går bra kommer bebisen i mitten på januari så en sådan overall skulle sitta som gjutet på kotten!

Hoppas hoppas bara att dem finns kvar ett tag framöver, jag vågar inte köpa något än!

Som sagt, en dag kvar..

Vecka 8 ( 7+0 ) - hormonskev kvinna

Min app i Iphonen slog idag om till 7+0, graviditetsvecka 8. Jag kommer förmodligen tjata om detta varje ny vecka, men det är häftigt det här, jag har aldrig upplevt detta tidigare så det är stort.
Jag använder mej av Postafen och Sea-band dagarna igenom. Tuttarna ömmar fortfarande, lite lite mindre möjligtvis och magen känns lite småont emellanåt.

Så skönt att känna av kroppens reaktioner.

Förutom på en punkt!
Hormonerna gör verkligen en annorlunda. Jag som alltid har älskat att krypa tätt intill min man i soffan om kvällarna eller att ligga nära, nära i sängen vill just nu bara ligga ensam och ifred. Märkligt att man kan ändra sig så markant. Jag tar knappt i honom och när han tar i mej så blir jag lite avvaktande. Fan det känns ju helt sjukt! Jag är inte sånhär egentligen och det får mej att bli ledsen och nedstämd, jag vill känna närhet! Men efter att ha googlat en stund inser jag att jag är inte ensam om detta, många, många kvinnor har upplevt/upplever samma sak! Det är väldigt vanligt att hormonerna ger den effekten vilket känns skönt att få veta!

Förhoppningsvis vänder det snart. Jag saknar min älskade mans närhet och jag märker på honom att han tar illa vid sig. Kan inte vara kul att komma hem vid 17:30-tiden och mötas av en putt brud som lagar mat och mår illa. Han tar initiativet till pussen och jag möter den men inte mer än så. Krystad stämning och jag känner hur jag blir mer och mer irriterad så fort han kommer hem. Fan vilken bitch jag känner mej som! Jävla fruntimmer!
Vi äter under tysta minutrar, diskar och sätter oss i soffan på kvällen. Jag i ena änden och han i andra. Eftersom jag mår illa och blir supertrött på kvällen vill jag bara ligga för mej själv. Kan inte ha honom liggandes i knät, något som jag tidigare ÄLSKADE och som vi ALLTID låg. Nu går det inte.
Framåt 21-tiden är jag helt slut och gör mej klar för natten, pussar honom godnatt och går upp och lägger mej.

Så kommer nästa dag.

Fan. Vilken skit-kvinna jag är! Hur ska han orka med mej dessa månader?!

Ytterligare ett VUL

Solen skiner och jag har just kommit hem från jobbet. Läkaren som jag gick till nu under sista behandlingen ringde mej idag. Jag fick gå till henne eftersom min första kvinnliga läkare hade semester och så. Iallafall så berättade hon att hon hade varit sjuk i ett par veckor och att hon nu när hon kommit tillbaka igen mötts av glädjande besked att behandlingen hade fungerat och att jag är gravid! Hon gratulerade stort och var jätteglad för vår skull.
Hon frågade lite hur jag mår och ifall jag hade bokat ett VUL för att se så allt står rätt till. Jag berättade som det var att jag inte fått något tid eftersom det inte var befogat - jag räknades ju som vem sol helst och fick snällt ställa mej i ledet som alla andra gravida kvinnor.
Hon blev lite fundersam och menade på att det är jag visst befogad till, man brukar alltid ta in de kvinnor som lyckats genom hormonstimulering eftersom man inte vet hur många det kan vara i magen och så.
Jag berättade inte att jag har ringt till en privat. Jag kände mej lite dum fastän jag egentligen inte har någon grund för det. Klart att man går till en annan klinik om den första nekar en...

Läkaren ville iallafall se så det ser bra ut och eftersom jag hade ett sånt pass högt värde (69) så sa hon att det kan innebära att fler än ett ägg har släppt och att jag nu kan vara gravid med tvillingar.

Hjälp.

Hon bokade in en tid för tidigt VUL nu på fredag morgon. Den privata kliniken ska vi till på torsdag eftermiddag. Det blir lite kaka på kaka men strunt samma känner jag bara. Om allt visar fint på torsdag så kommer det bara kännas fint och härligt att få se den lille en gång till ;)

Ofattbart

6+4 idag. Om fyra dagar blir det tidigt VUL. Jag är så nervös, så spänd, så rädd och så exalterad. Det är så mycket blandade känslor. De är all over the place. Verkligen. Det är så absurt att det kan ligga en liten växande cellklump i min mage. Det är en helgalen tanke! Kan det vara så att vi blir föräldrar i vinter. Eller F är redan pappa, men ni förstår vad jag menar. Är det så?

Jag kan inte ta in. Trots att jag mår mer och mer illa om dagarna, jag använder mitt Sea-band, jag äter konstant, kissar ofta, har känningar i magen och riktigt onda tuttar - det går inte in i min skalle. Vi kan inte ha haft sån enorm tur?!

Om fyra dagar vet vi. Om fyra dagar kanske det går att förstå lite mer..

Tjut och böl AB

Jaha. Vad ska jag skriva. Ena stunden känns det som att det finns hur mycket som helst att få ner i ord medan det i nästa känns helt tomt. Rädslan finns konstant närvarande.
Min mage har varit svullen ordentligt i ett par dagar och själva matmagen har inte velat följa order så jag for till Apoteket igår för att inhandla dels Sea-band men också Laktulos. O himmel, jag ulkar och ulkar för att få i mej skiten, men skiter det gör jag - yes!
Å då är jag bara i vecka 7, hur ska min mage bete sig resterande veckor känner jag..

"Du kan bli mer känslig när du är gravid", står det i en del böcker och på hemsidor. Nämen säger du det? Jag tycker jag har mina tårar innanför ögonen jämt och det ska inte mycket till innan de tittar fram. Förra veckan, tror jag det var, tittade jag på Djursjukhuset då ett litet föl fick avlivas eftersom hans tunntarm hade spruckit. Jag satt i soffan och bölade som ett barn som tappat glassen i sanden. Va faan?! En häst på TV!

Åh vad jag önskar att det vore torsdag idag.
5 dagar kvar..

Hälsosamtalet

gick finfint. Barnmorskan gick igenom de viktiga punkterna kring alkohol, droger och tobak. Pratade kring mat och viktiga vitaminer. Ja det vanliga antar jag. Grunden till att må bra och ge barnet den bästa starten. Hon frågade hur mycket jag drack innan graviditeten och jag fick verkligen tänka efter. Har jag druckit mej onykter sedan utredningens gång? Jo kanske någon gång. Men annars så har det varit enstaka cider eller så. Jag berättade dock att jag blev kidnappad ca en vecka efter ägglossningen då min möhippa ägde rum och att jag då drack en del. Men hon lugnade mej med att det inte skulle vara någon fara. Skönt. 

Jag fick frågan om NUPP-test. Eller KUB som man också säger. Innan jag hade hört talas om hela proceduren var jag stensäker på att jag ville göra detta test - man får ju göra ett ultraljud. Bara det liksom!

Precis så menade hon också, att många inte inser vad det kan innebära utan vill göra det av just den anledningen. Hon förklarade innebörden och att man måste vara beredd på att ev få sämre svar och att man då får genomgå ett fostervattensprov vilket höjer missfallsrisken med någon procent. Hur tacklar man sedan svaret ifall det är negativt? Om det visar sig att bebisen har en kromosomavvikelse. 

Hur tar man det? 

Hon ville att jag och F skulle prata igenom detta ordentligt. Vi bokade en preliminär ultraljudstid för NUPP sedan får vi se hur vi gör med det.

Hur har ni gjort? Hur har ni tänkt?

Jag fick en del broschyrer med mej hem och även en bok, Vänta barn. Nu ska jag lägga mej ute på gräsmattan och läsa lite innan jag går på kvällsarbetet. 

Vecka 7 ( 6+0)

Godmorgon där ute!
Idag går vi in i vecka 7 ( 6+0 ). För varje ny vecka känns det som en seger. En ny vecka utan blod. Hoppas bara att det visar fint resultat nästa torsdag. NERVÖS!
Snart ska jag vara på sjukhuset och ha hälsosamtal med en barnmorska. Det ser jag fram emot. Helst hade jag velat fått bekräftat att det finns ett embryo i magen. Tålamod hörrö!

Jag tycker att illamåendet har tagit mer kraft nu. Jag mår inte illa precis när jag vaknar eller går upp utan det kommer smygande efter några minuter. Idag vaknade jag tidigt och var med i morgonruset med bonusbarn som ska till dagis och skola. Vi tog varsitt barn och jisses vilken tid vi hade över sedan. Alla fyra satt i soffan och kikade på barneteve kvart i sju. Men då kom illamåendet, även att jag hade ätit en smörgås så fort jag kom ner i köket. Lustigt. På väg till dagis ( vi har gångavstånd ) så kände jag hur det ökade i halsen och att jag ville stanna och kräkas. Men det höll sig i magen. Fortfarande känns det sådär halväckligt i halsen.
Riktigt obehagligt, jag avskyr att kräkas. Varje gång jag får magsjuka så vill jag typ dö och skiter hellre ner mej arton gånger än att behöva kräkas. Fy för i faan.

Hoppas verkligen att det stannar vid illamående. Även att det är skönt att jag känner av graviditeten så kan jag inte undvika att känna obehag inför kräkningar.

Annars känns det bara bra denna start på sjunde veckan. Jag har fortfarande riktigt ömma och känsliga bröstvårtor och bröst. De är hårda, tunga och knöliga. Och onda - sa jag det?
Magen svullnar upp under dagen och mest på kvällen. Då ser jag verkligen gravid ut.
Jag får inte alls lika många magkramper längre. Däremot har jag som mensvärk vissa stunder.

Ja, det var väl allt.

Nu: Hälsosamtal.

Man måste samtidigt våga tro

Detta illamående kommer och går. Igår kväll trodde jag att nu kommer första kräkningen, jag satt blickstilla i soffan och filurade ut hur jag skulle kunna ta mej fortare än kvickt till toaletten om reflexen behagade att visa sig. Men med vatten och Marie-kex lyckade jag häva det värsta. Uh vilken kuslig känsla. Jag vet inte om det är "skönt" att kräkas. Att man då liksom slipper känslan som sitter i halsen? Att det lättar för ett tag? För gå omkring med denna illamående som totalt manglar en är inget att hänga i julaträdet kan jag lova.

Men samtidigt så känns det förjävlafint faktiskt. Någonstans ser jag glimten i det hela. Hormonerna finns kvar i kroppen. Tuttarna är faktiskt fortfarande onda och ömma och jag har mensvärk lite då och då. Kramperna som kom titt som tätt i första veckan som nyplussad har lättat ordentligt. Nu kan jag få som småkramp då och då men just de där starka som väckte mej om natten är inte närvarande vilket är skönt, de skrämde verkligen skiten ur mej.

F och jag pratade igenom det kommande VUL som vi har framför oss. Han hoppas ju såklart lika mycket som jag att vi ska få se ett vackert tickande hjärta men vill samtidigt inte vara naiv eller för godtrogen till att det verkligen blir så. Vi är båda ganska realistiska med att det kan bli ett negativt svar. Att det inte finns något embryo i magen. Att det har avstannat men inte kommit ut. Skrämmande tanke!
Såklart läser jag hur mycket som helst på Google och Familjeliv och det är ju inte EN som har fått missfall. Men samtidigt så måste man tänka att de man läser om är en bråkdel av alla de graviditeter som faktiskt går ypperligt bra! Tänk så många som faktiskt har blivit gravida med hjälp av hormonbehandlingar och får sitt lilla pyre! Jag menar varför skulle inte vi kunna vara en av dem? Nu har vi ju äntligen lyckats bli gravida! Det tog sig lyckligtvis! Varför skulle vi inte då också få vår lilla kotte?

Samtidigt som F och jag är oroliga för att det inte ska gå bra kan vi inte undkomma den lyckan som detta medfört. Vi har redan bestämt oss för ett flicknamn och ett pojknamn. Han/hon finns hos oss i början av nästa år - det tror vi!

Ring på fingret och växande kula på magen?

Ena stunden sitter jag och drömmer mej bort i barnvagnsträsket, namnval och ser en vacker vision om en underbar ring på fingret och en liten växande kula på magen i sommar..
Sedan ruskar jag på huvudet, slår mej på kinden och skriker SLUTA VARA SÅ JÄVLA NAIV MÄNNISKA!! Tänk om det inte finns ett litet levande embryo i magen! Tänk ifall det har dött men inte fattat galoppen att trilla ut! Tänk om jag går runt här och tror att jag är gravid medan jag egentligen inte bär på ett tickande hjärta..

Hemska tanke. Men samtidigt finns den där i verkligheten och blåser mej i nacken. När som helst kan det ta slut. När. Som. Helst.

På onsdag morgon har jag hälsosamtal inbokat. Det ser jag fram emot. Skönt att kunna få ställa lite frågor till en levande människa istället för att sitta framför Google eller Familjeliv.  

Älskade lilla goding - stanna hos oss!

Fina underbara blommor!

5+4 idag. Dagarna segar sig fram och rädslan finns där hela tiden. Det känns som att blodet rinner men det är bara fukt eller flytningar. Med darriga ben besöker jag toaletten sjuttioelva gånger om dagen. Låt dessa osäkra veckor gå fort så jag kan släppa den oron!

Just nu är jag hemma på timmar, jag går delad tur. Temp.mätaren visar 25 grader, underbart! Äntligen är våren här för att stanna! Igår vaknade jag med en oro och en ledsamhet i magen och de timmar innan jobbet började var inget vidare. Jag var sur och tvär mot mannen och pussade ett tjurigt hejdå. Gick med dåligt samvete hela dagen och när jag kom hem på kvällen såg jag en stor blombukett på köksbordet, fem stora rosa rosor och linjor! Mina favoritblommor! Jag började gråta direkt och gick in till mannen som satt i soffan. Jag fick veta att han och barnen hade varit och handlat dem för att pigga upp mej! Fina fina underbara godingar!

Lite instabil brud just nu. Känslorna är all over the place så att säga. Gaah.

Hur står det till egentligen?

Hej Hopp. Är jag gravid? VA? Nääää. Det kan inte vara sant. Vänta nu. Aj som fan. Vilka onda tuttar jag har. Åh hjälp vad illamående jag blev och herregud vilken magkram jag fick. Är jag gravid? Eller spelar min kropp mej ett spratt? Var det verkligen inte falska positiva test trots allt?

En till dag att räkna. En blodfattig dag till. När som helst kan det ta slut. Det är skrämmande.

13 dagar kvar.

Vila middag

Hemkommen från jobbet och känner mej som en säck potatis. Snart kommer jag falla ihop i soffan bredvid min man som kikar på hockey! Så jäkla trött jag är. Jag lägger mej vid 21 om kvällarna!
Jag somnade till och med på middagrasten idag och gud så skönt det var! Gött att vara undersköterska och kunna lägga sig under en filt i soffan i personalrummet. Välbehövligt!
När jag kom hem hade mannen lagat middag och kidsen just anlänt. Nu startar kidsveckan, lite tidigare denna vecka. Härligt att ha dem hemma igen.

14 dagar kvar till VUL. Längtar!

Vecka 6 (5+0)

Svullisch.nu

Vecka 6 börjar idag. 5 fullgångna veckor. Det blir lite snurrigt när man går in och läser om utvecklingen, det stämmer inte utan man måste gå tillbaka en vecka. Jaja. Man har haft större problem ;)

Magbilden är tagen just för att se svullnaden som är. Jag vaknar oftast med en plattare mage för att sedan tjocka på mej under dagen och kvällstid ser jag redigt gravid ut. Härligt med gasig mage och svullna tarmar.

Hittills har bara bröstvårtorna varit ömma, något som också har gått i vågor. Men imorse vaknade jag med knöliga och redig onda bomber. Sport-bh hej! 

Jag var uppe vid 02 inatt och behövde slängda en piss, vad glad man blir när man vaknar av en sådan sak!

Sammanfattningsvis denna onsdag blir:

* Onda, knöliga tuttar

* Illamående som kommer och går

* Svullen mage med molande värk. Det drar och det blir 

kramper när jag reser mej upp eller vänder mej i sängen. 

* TRÖTT!

Omvägar funkar

Det är skillnad på folk och folk alltså.
När jag fick reda på att jag var gravid förra veckan ringde jag till KK för att meddela dem och trodde väl någonstans i min lilla hjärna att man skulle få en tid för att kolla så att allt står rätt till i Mumindalen eftersom jag har genomgått hormonbehandlingar. Det är en naturlig befruktning, men med extra push.
Tji fick jag veta, jag var minsann inte berättigad till något tidigt VUL för att konstatera graviditet. Jag skulle ringa till Kvinnohälsovården och gå den vägen och snällt vänta på RUL. Kul.

Dagarna har gått och jag har stört mej lite på det där faktiskt och jag oroar mej såklart för om det verkligen finns en litet tickande hjärta där inne. Enligt mitt sjukhus´s planer så har man rätt till KUB-test någongång mellan vecka 11-14. Saken är bara den att vi har ju ett bröllop framför oss. Närmare bestämt 7 juli. Då är jag i vecka 12 +. Eftersom bröllopet kommer ske i min mans hemland Norge så åker vi upp dit redan i början av veckan, alltså i vecka 11 + någonting. Så det känns som att jag inte kommer få reda på ifall det ligger en liten kotte i magen innan bröllopet!
Jag vill inte gå omkring och oroa mej för detta utan vill kunna slappna av och njuta av graviditeten + bröllopsplanerna. Det blir lite mycket att oroa sig för känner jag om det ska vara ett osäkert kort kring magen.

Och på sjukhuset verkar det kört, enda chansen är väl att låtsas att jag har väldigt ont och misstänker utomkveds men att ljuga känns sådär.

Men så kom jag på det. Ett par mil härifrån finns en annan kvinnoklinik. En privat men landstingskopplad klinik. Så jag ringde till dem och förklarade mina tankar just med oron och stundande bröllop och vet ni vad hon svarade i luren?
- Ja men grattis!! Vad roligt att det ska bli både bebis och bröllop! Klart att vi ska boka in en tid till er!

31 maj är det dags! Tidigt VUL väntar oss! Åh vad glad jag blev!!
16 dagar kvar..

Millimeterkärlek

Det är rätt märkligt att något som endast är 1-2 mm kan vara enormt stort i hjärtat!

Vecka 5 (4+5) och svansen mellan benen.

Ena stunden ömmar bröstvårtorna för att i nästa inte kännas av alls. Om jag inte hade dessa magkramper som kommer när jag reser mej upp eller går omkring så skulle jag inte tro på testerna.
F var hemma på lunch idag och vi satt i köket och varken han eller jag kan redigt förstå att det är sant. Jag berättade att jag dagdrömmer och även att jag tycker att det är galet så funderar jag på hur det kommer bli när den fötts, var vaggan ska stå osv. Jag sa att jag inser att det är naivt (detta kan ju faktiskt ta slut när som, peppar peppar) men samtidigt så myser jag och mår otroligt gott i hjärtat av det. Han erkände att han också går omkring och funderar på namn och praktiska saker. Vilken vagn får rum i bilen? Hur vi ska göra om det stora förrådet till barnrum med mera.

Så sa han att han tycker det är så otroligt skönt att se mej så tillfreds. Han vet hur jag har längtat, hur mycket jag önskar mej detta och hur dåligt jag har mått/mår över min diagnos. Att jag har målat Fan på väggen för länge sedan och liksom dödsdömt mina chanser. När han nu vet att det finns en liten cellklump i min mage som förhoppningsvis blir en liten kotte och ser att jag är så glad mår han otroligt gott!
Även att dessa fyra hormonbehandlingar har varit en prövning att ta sig igenom och många tårar, ångestattacker med mera har ägt rum så har vi haft en enorm tur att det tog sig på den fjärde kuren. Det har faktiskt gått ganska lätt, berättade han.

Jag håller med honom. En del av mej skäms faktiskt på grund av det. Här har jag suttit och gråtit, varit jobbig på min blogg, haft ångest på kvällar och nätter och sagt till mej själv att jag är en usel kvinna, att jag inte borde få vara tillsammans med någon eftersom det stoppar dennes familjeplaner, att jag aldrig kommer få bli mamma eller få känna mej hel.

Så tar det sig på det fjärde försöket. Eller första. Det beror på hur man ser det. Det var ju faktiskt första behandlingen som gav mej ägglossning och då blev jag gravid!
Ja, det tog sig fort, men nej det har inte varit lätt. Det har varit jobbigt och det har varit ledsamt. Jag har varit livrädd för vetskapen om att det kanske inte fungerar med tabletter. Det kanske inte fungerar med sprutor. Det kanske inte heller fungerar med IVF. Vad tar vi oss till då? Livrädd har jag varit. Rädslan har inte försvunnit, vi är bara i starten och allt kan hända. Vi har inget barn än men vi har kommit en rejäl bit på vägen. Vår väg till en kotte har tagits till ett helt annat plan. Men rädslan har minskat oerhört mycket. Vi har faktiskt svart på vitt nu att mina ägg och F´s spermier fungerar ihop. Jag kan bli gravid. Vi kan få en liten kotte!

Som sagt, här sitter man med positiva graviditetstest i byrålådan. Och med svansen mellan benen!

Om allt går bra

Igår firade vi min mamma som fyllt 50 och jag hade såklart lite bekymmer med hur detta ska kunna gå med alkoholavståndet. Det kommer vara så genomskinligt eftersom jag har genomgått x antal hormonbehandlingar och det vet en del av släkten. Men som tur i oturen så gick jag och blev dunderförkyld i fredags. Bonusbarnen har legat i feber i en vecka så jag åkte såklart på de basseluskerna också. Ingen feber men frossa, förkylning, dunderskallebank och halsont. Så att jag var trött och "tråkig" kunde enkelt skyllas på sjukan. Bra klaffat! :)

Men vi berättade för min mamma och hennes sambo. De har vetat om att det kommer bli + eller - just denna veckan så nu när jag plussat ville jag berätta för henne. De blev väldigt glada och ser fram emot ett litet barnbarn i början av nästa år.

Om allt går bra.

Om. Allt. Går. Bra. Det är ju så det är. Det finns inget som säger att vi är i mål än. Men jag ler såklart och drömmer om att det kommer en liten kotte i vinter.. ♥

Glad och oförstående

Jag vet inte vilka ord jag ska skriva för att förklara mina känslor och tankar just nu. Glad, lycklig, lite orolig, oförstående och spänd.
Glad och lycklig för att vi äntligen har fått ett plus på stickan. Glad och lycklig för att jag som trodde att det var kört och att vi skulle bli tvungna att gå den riktigt tunga vägen med IVF. Jag var och är rädd inför att behöva göra en sådan. Lite orolig för att detta inte ska gå bra. Oförstående för att det kan inte vara sant, jag kan inte ha blivit gravid. Spänd inför vad som komma ska.

Jag och min man har nu under de senaste dagarna flinat barnsligt åt varandra när våra blickar möts. I samma ögonblick har vi ruskat på våra huvuden och sagt att det kan inte vara så. Finns inte på kartan att det stämmer.

Men morgonens teststicka visade positivt igen. Jo, det stämmer. Det var dessutom lika starkt som teststrecket. Lycka! Som jag har gått och längtat efter detta. Som jag har önskat mej en liten kotte. Som jag har gråtit om kvällarna av rädsla och ångest över att det kanske inte kommer fungera för oss. Varför skulle just VI lyckas? Varför skulle just JAG kunna få känna mej som en riktig kvinna? Jag som sedan diagnosen någonstans kring - 06, 07 nedvärderat och hatat mej själv och min kropp för att den inte är normal.

Enligt uträkningarna som finns på nätet och numera i min mobil är jag i vecka 5, eller 4+2. Det där med att räkna på två olika sätt tycker jag verkar väldigt förvirrande. Det är aptidigt i graviditeten hur som helst och allting kan hända närsomhelst. Det är lite skrämmande faktiskt. Även att jag försöker att få mejsjälv att tro att det är sant så är det ändå en liten djävul som sitter där på ena axeln och pekar med fingret och ryter: Ta inte ut någonting i förskott!
Men samtidigt kan man ju inte gå omkring och tro att man bär på ett missfall? Man måste ju tro att man bär på ett blivande barn. Vår kotte!

Ömma bröstvårtor.
Det drar och strålar i nedre delen av magen. Kramper som kommer lite då och då.
Trött. Nej. Jättetrött.

Fina ord

Min längtan:
Iiiiih! Du är ju gravid! Stort grattis! Vilken lycka!

L:
Jaa!!! Grattis :) Vad fantastiskt!!

Adema:
Ja de tror jag nog :) Strecket borde vara svagare om så inte va fallet.. så grattis och lycka till :)

vattenmelon:
Det kan inte vara sprutan som ger utslag, det kan ju inte bli starkare av den.

ettvanligtliv:
Åh du är ju gravid!! Härligt! Stort grattis till er <3!

drömmenomenliten:
Oj, oj, oj! Har inte varit inne här på några dagar nu och möts av detta! Grattis, så glad för din skull! Fantastiskt!

Hanna:
Grattis klart du är gravid. äntligen. säger som andra att det skulle varit svagare annars. det är ett plus många kramar <3<3<3

L:
Wohooo! Grattis :) Kram

Therese:
Stort grattis! Sitter här med tårarna i ögonen och känner sådan lycka över att ni klarat det! Jag vet precis hur det känns efter många många försök. Sån sjuk lycka!! KRAMAR!!

fröken solstråle:
Sjukt roligt vad jag blir GLAAAAAD! Det är verlkligen eran tur nu=)

Hanna:
Mega GRATTIIIIS <3<3<3<3

Against all odds:
Grattis till plusset <3

Vad fina ni är!

Återigen tjejer - TACK för allt ni har skrivit och att ni hållit tummar och hoppats. Jag har verkligen under detta året som anonym barnlös-bloggare blivit otroligt glad och tacksam över att jag har funnit fina vänner i cybervärlden. Det har varit och är så skönt att ha denna sida och era fina bloggar att följa och att genom det känna mej delaktig och normal. Jag känner mej trygg av att ha er omkring mej och att kunna känna och ge peppning! Ni är så fina alla ni där ute! Det ska ni veta!

Ni finns där när jag skriker ut min ångest och irritation.
Ni finns där när jag är orolig och ledsen.
Ni finns där och grattar när jag har fått ett bra besked.
Ni finns och ni är värda allt guld.

Även att jag inte vet identiteten på de flesta av er så känner jag oerhört starkt samband.

♥ till er alla!

Ett leende på läpparna-dag

Jag vaknade vid 03 och eftersom jag inte kunde somna om blev jag såklart pinkenödig som en gnu framåt halv fem-tiden.

Om jag lyckades somna sen? Haha! Jag väckte F och sa att det är sant, jag ÄR gravid! Ett enormt leende och han kramade om mej hårt. Äntligen!!

Va?! JAG?!

Otroligt stort tack alla fina ni! Jag blir så rörd av era ord! Hoppas verkligen att ni har rätt! :)

Hu.. andas nu M.. in - mmm...ut - huuu... ta det lugnt..

Ja så har jag gått hela dagen idag. Imorse när jag doppade stickan och la den plant blev det inget streck sådär snabbt som det gjorde i förrgår. Det visade så svaaagt så svaagt och jag tänkte fan också, jaha nu går det ur kroppen! Det var verkligen en seg spruta!
Men sen... efter någon minut blev det bara tydligarne och tydligare! Det var starkare än gårdagens.. jippi! Eller? Vänta nu, skaka lite på huvudet, vad betyder detta? Jag hade ett litet övertalningsförsök med mej själv med att det inte kan bli tydligare utan att en graviditet är på gång. Det kan inte vara falskt positivt. De tidigare svaga testerna kan inte bara sticka iväg och bli starkare så pass långt efter sprutans intag. Det är faktiskt 13 dagar sedan nu. Detta måste vara positivt på riktigt!

Men.

Jag vågar inte tro att jag är gravid. Nej nej. Detta måste överbevisas på något sätt. Detta måste vara något lurt med. Om Clearbluetestet visar plus imorgon på den fjortonde dagen så ska jag försöka tro att jag är gravid. Åh så overkligt det känns att ens skriva det. Galet! VA?! JAG?!

Vågar man tro på det?

Från ganska lugn till livrädd

Tjutberit. Vad är det med mej? Äkta PMS tydligen. Det bölas och det tjuts. På jobbet och hemma. Det enda jag vill göra nu är att ta en dusch och krypa ner under täcket. Sova bort den här dagen och kvällen. För att imorgon kissa på stickan på den 13 dagen och få ett svagare streck eller t.om minus, tjuta en skvätt och sedan åka till jobbet.

Sedan tar vi tag i nästa behandling. Den femte. Fan alltså jag som hade en liiiiiten förhoppning och magkänsla att det skulle fungera känner nu bara att det är skit. Jag är fullständigt livrädd för att det ska vara falskt positivt streck som jag fick imorse. Att mensen dyker upp om några dagar. Jag är livrädd.

Anledningen är att min mamma har 50-årspartaj på lördag och hennes sambos dotter är höggravid! Livrädd. Att få fetminus på BIM och sedan åka dit med ett fejkat leende vete fan om jag pallar just nu..

Det var en seg spruta..

 Nu ser jag ju att jag har lagt dem i oordning. Vad jag vet så brukar jag kunna räkna ;)

De två sista är från igår och idag, dag 11 och dag 12 efter sprutan. 

Ingen skillnad i klarhet på strecket. Varken mer eller mindre utan bara ett svagt streck.

Hur länge sitter sprutan i egentligen tänker jag..

En redig spark i arslet är vad som krävs!

Jag är ju född nyfiken och ringde såklart till Kvinnokliniken innan för att höra vad mitt progesteronprov visade som jag tog i fredags. Mina tidigare progesteronprov har visat följande:

Enkelkur: 0,8
Dubbelkur: 99
Enkelkur: 24
Och idag efter 1 ½ kur: 69

På min föregående kur sa ena läkaren att det visade på ägglossning medan en annan sa att det inte var ägglossning. Hon som menade på att det inte skett grundade det i att jag fick sån otrolig störtmens redan på dag 24.

Men idag låter ju värdet super! Jag blev jätteglad! Även ifall det inte skulle ha tagit sig så vet vi att vi har hittat rätta doseringen på Pergotimen + att sprutan gör att ägget får det sista det behöver! En redig spark i arslet! :)

Elfte dagen efter Ovitrelle

Idag är det cykeldag 27 och 11 dagar sedan Ovitrellesprutan. Jag har sen igår fått ömma nipples och har ett humör och tjutbeteende som heter duga. Patetiskt. Bim är på fredag eller lördag. Detta kan verkligen gå hur som helst.
F sa häromdagen att han har en känsla av att det har fungerat denna omgång. Det bara är så sa han, det känns som det har tagit sig.

Tur att någon har lite positiv inställning och upplevelsekänsla. Det har varit kolugnt dessa veckor med först Provera, sedan Pergotime 1½ tabl och sist sprutan. Jag har mått kalasbra. Det är nu sedan i helgen som det har blivit lite mer påtagligt. Jag har inte redigt koll på läget känner jag och det är en känsla som jag får jobba med ganska ordentligt. Jag är en kontrollmänniska (ingen desperat svartsjuk jävel nu....) och vill gärna känna mej trygg och säker på min sak.

Barnlöshetsfrågorna fixar inte redigt det kriteriet. Man är som en sån där balansdocka med rund rumpa. Nog för att man inte faller ner och dör men man står otroligt ostadigt och det ska inte mycket till att man faller åt sidan. Många gånger behöver jag en puff i rätt riktning för att dockan ska återfå sin balans.

Temperaturdiagram april/maj

Så här ser temperaturmätningen ut hitills denna cykel. Min första som jag tempar. Den hoppar verkligen upp och ner i början för att sedan i söndags ( tre dagar efter sprutan ) sticka upp till 37,2 och sedan ligga stabilt på 37,0 grader.

Jag är ingen expert på detta men visst tyder det på att ägglossning har skett? Tempen ligger stabilt och så pass högt gentemot tidigare tagningar.

Tänk om..

Imorgon är det blodprov som gäller. Skönt att ha kommit halvvägs känner jag. Det är inte alltid som jag tänker på att jag kan vara/bli gravid under denna månad, jag har en hel del negativa tankar kring detta men då och då slår en positiv igenom. Tänk om liksom. Tänk om vi lyckades nu? Tänk om det kommer en liten kotte i januari -13? Tänk om jag är gravid på vårt bröllop i sommar?

Tänk om..

Mycket fina tankar..

Inte ens tuttarna ömmar

Idag en vecka efter sprutan tog jag ett graviditetstest. Jag vet inte varför egentligen men är väl bara nyfiken på hur det ser ut.. Det var två streck men mycket mycket svagare gentemot det tidigare testet. Det är på väg ur kroppen nu. Det sägs ju att det kan vara kvar upp till 10 dagar.

Jag känner ingenting. Jag tycker ju att jag borde känna något eftersom jag har grav.hormoner i kroppen, men nej då inte ett jota. Visst trycker jag på magen så känner jag obehag neråt vänstra sidan men annars så finns inget som jag kan notera som biverkning eller symptom. Nada. Jag har till och med klämt på tuttarna flera gånger om dag för att se ifall det inte gör liiiiite ont. Kanske pyyyyyyyttelite. Men icke då.

Nähänä.. det var det det.. Mensen kommer la nästa fredag. Så om 1 ½ vecka är det Pergotimekur igen. Den femte. Femte låter ändå rätt bra. Så får det blir.

I väntan

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är stundvis mycket tankar och funderingar för att i nästa bara vara tomt. Jag är idag på cd21. Femte dagen från Ovitrellesprutan. På måndag är det elfte dagen och då borde jag kunna ta ett grav.test ( om inte mensen kommit innan dess ) och förhoppningsvis så har hcg gått ur kroppen. Vad jag har läst så finns det dem som har haft falska utslag både tolv och fjorton dagar efter sprutan. Klurigt det där.

Solen skiner som hundan och vi har njutit av grillmat i dagarna tre nu! Underbart!!