Man måste samtidigt våga tro

Detta illamående kommer och går. Igår kväll trodde jag att nu kommer första kräkningen, jag satt blickstilla i soffan och filurade ut hur jag skulle kunna ta mej fortare än kvickt till toaletten om reflexen behagade att visa sig. Men med vatten och Marie-kex lyckade jag häva det värsta. Uh vilken kuslig känsla. Jag vet inte om det är "skönt" att kräkas. Att man då liksom slipper känslan som sitter i halsen? Att det lättar för ett tag? För gå omkring med denna illamående som totalt manglar en är inget att hänga i julaträdet kan jag lova.

Men samtidigt så känns det förjävlafint faktiskt. Någonstans ser jag glimten i det hela. Hormonerna finns kvar i kroppen. Tuttarna är faktiskt fortfarande onda och ömma och jag har mensvärk lite då och då. Kramperna som kom titt som tätt i första veckan som nyplussad har lättat ordentligt. Nu kan jag få som småkramp då och då men just de där starka som väckte mej om natten är inte närvarande vilket är skönt, de skrämde verkligen skiten ur mej.

F och jag pratade igenom det kommande VUL som vi har framför oss. Han hoppas ju såklart lika mycket som jag att vi ska få se ett vackert tickande hjärta men vill samtidigt inte vara naiv eller för godtrogen till att det verkligen blir så. Vi är båda ganska realistiska med att det kan bli ett negativt svar. Att det inte finns något embryo i magen. Att det har avstannat men inte kommit ut. Skrämmande tanke!
Såklart läser jag hur mycket som helst på Google och Familjeliv och det är ju inte EN som har fått missfall. Men samtidigt så måste man tänka att de man läser om är en bråkdel av alla de graviditeter som faktiskt går ypperligt bra! Tänk så många som faktiskt har blivit gravida med hjälp av hormonbehandlingar och får sitt lilla pyre! Jag menar varför skulle inte vi kunna vara en av dem? Nu har vi ju äntligen lyckats bli gravida! Det tog sig lyckligtvis! Varför skulle vi inte då också få vår lilla kotte?

Samtidigt som F och jag är oroliga för att det inte ska gå bra kan vi inte undkomma den lyckan som detta medfört. Vi har redan bestämt oss för ett flicknamn och ett pojknamn. Han/hon finns hos oss i början av nästa år - det tror vi!