Ena stunden ömmar bröstvårtorna för att i nästa inte kännas av alls. Om jag inte hade dessa magkramper som kommer när jag reser mej upp eller går omkring så skulle jag inte tro på testerna.
F var hemma på lunch idag och vi satt i köket och varken han eller jag kan redigt förstå att det är sant. Jag berättade att jag dagdrömmer och även att jag tycker att det är galet så funderar jag på hur det kommer bli när den fötts, var vaggan ska stå osv. Jag sa att jag inser att det är naivt (detta kan ju faktiskt ta slut när som, peppar peppar) men samtidigt så myser jag och mår otroligt gott i hjärtat av det. Han erkände att han också går omkring och funderar på namn och praktiska saker. Vilken vagn får rum i bilen? Hur vi ska göra om det stora förrådet till barnrum med mera.
Så sa han att han tycker det är så otroligt skönt att se mej så tillfreds. Han vet hur jag har längtat, hur mycket jag önskar mej detta och hur dåligt jag har mått/mår över min diagnos. Att jag har målat Fan på väggen för länge sedan och liksom dödsdömt mina chanser. När han nu vet att det finns en liten cellklump i min mage som förhoppningsvis blir en liten kotte och ser att jag är så glad mår han otroligt gott!
Även att dessa fyra hormonbehandlingar har varit en prövning att ta sig igenom och många tårar, ångestattacker med mera har ägt rum så har vi haft en enorm tur att det tog sig på den fjärde kuren. Det har faktiskt gått ganska lätt, berättade han.
Jag håller med honom. En del av mej skäms faktiskt på grund av det. Här har jag suttit och gråtit, varit jobbig på min blogg, haft ångest på kvällar och nätter och sagt till mej själv att jag är en usel kvinna, att jag inte borde få vara tillsammans med någon eftersom det stoppar dennes familjeplaner, att jag aldrig kommer få bli mamma eller få känna mej hel.
Så tar det sig på det fjärde försöket. Eller första. Det beror på hur man ser det. Det var ju faktiskt första behandlingen som gav mej ägglossning och då blev jag gravid!
Ja, det tog sig fort, men nej det har inte varit lätt. Det har varit jobbigt och det har varit ledsamt. Jag har varit livrädd för vetskapen om att det kanske inte fungerar med tabletter. Det kanske inte fungerar med sprutor. Det kanske inte heller fungerar med IVF. Vad tar vi oss till då? Livrädd har jag varit. Rädslan har inte försvunnit, vi är bara i starten och allt kan hända. Vi har inget barn än men vi har kommit en rejäl bit på vägen. Vår väg till en kotte har tagits till ett helt annat plan. Men rädslan har minskat oerhört mycket. Vi har faktiskt svart på vitt nu att mina ägg och F´s spermier fungerar ihop. Jag kan bli gravid. Vi kan få en liten kotte!
Som sagt, här sitter man med positiva graviditetstest i byrålådan. Och med svansen mellan benen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar