Glad och oförstående

Jag vet inte vilka ord jag ska skriva för att förklara mina känslor och tankar just nu. Glad, lycklig, lite orolig, oförstående och spänd.
Glad och lycklig för att vi äntligen har fått ett plus på stickan. Glad och lycklig för att jag som trodde att det var kört och att vi skulle bli tvungna att gå den riktigt tunga vägen med IVF. Jag var och är rädd inför att behöva göra en sådan. Lite orolig för att detta inte ska gå bra. Oförstående för att det kan inte vara sant, jag kan inte ha blivit gravid. Spänd inför vad som komma ska.

Jag och min man har nu under de senaste dagarna flinat barnsligt åt varandra när våra blickar möts. I samma ögonblick har vi ruskat på våra huvuden och sagt att det kan inte vara så. Finns inte på kartan att det stämmer.

Men morgonens teststicka visade positivt igen. Jo, det stämmer. Det var dessutom lika starkt som teststrecket. Lycka! Som jag har gått och längtat efter detta. Som jag har önskat mej en liten kotte. Som jag har gråtit om kvällarna av rädsla och ångest över att det kanske inte kommer fungera för oss. Varför skulle just VI lyckas? Varför skulle just JAG kunna få känna mej som en riktig kvinna? Jag som sedan diagnosen någonstans kring - 06, 07 nedvärderat och hatat mej själv och min kropp för att den inte är normal.

Enligt uträkningarna som finns på nätet och numera i min mobil är jag i vecka 5, eller 4+2. Det där med att räkna på två olika sätt tycker jag verkar väldigt förvirrande. Det är aptidigt i graviditeten hur som helst och allting kan hända närsomhelst. Det är lite skrämmande faktiskt. Även att jag försöker att få mejsjälv att tro att det är sant så är det ändå en liten djävul som sitter där på ena axeln och pekar med fingret och ryter: Ta inte ut någonting i förskott!
Men samtidigt kan man ju inte gå omkring och tro att man bär på ett missfall? Man måste ju tro att man bär på ett blivande barn. Vår kotte!

Ömma bröstvårtor.
Det drar och strålar i nedre delen av magen. Kramper som kommer lite då och då.
Trött. Nej. Jättetrött.