Det är skillnad att prata om situationen med olika personer. Det är bra mycket lättare att prata med någon som har varit med om samma resa. När jag och mina vänner eller arbetskamrater närmar oss ämnet så känns det ofta ganska obekvämt även att det är skönt att prata lite kring det. Obekvämt på så sätt att det känns som att den andra inte redigt vet hur den ska förhålla sig till det. Många gånger så vill de väl och säger något som de menar väl med men som jag tar illa vid mej av. Jag behöver inte dra upp en massa exempel, ni vet ju alla vad det kan röra sig om...
Att prata med någon som har varit med om samma saker och som man kan känna igen sig med är en helt annan sak. Jag tycker det är intressant att höra på andras resor genom barnlösheten och att få andras perspektiv och tankegångar. Jag har en kusin som jag inte har så jättenära kontakt med, hon är ett par år äldre än mej och bor kvar orten där jag växte upp. Eftersom det är år och dar sedan jag var där så ses vi väldigt sällan. Länge har jag tänkt att jag vill ringa henne och prata. Hon och hennes man är nämligen också barnlösa. Ush det låter så ont när man säger barnlös. Barnlöshet. Jag är barnlös. Kallt. Rått.
Hur som helst så har det inte känts hundra eftersom jag inte har vetat hur de har det just nu, skulle hon kanske ta illa vid sig ifall jag ringde och ville prata kring det. Jag har dragit mej för det ett bra tag men i eftermiddags ringde jag. Vi pratade i över en timme och det kändes så otroligt skönt! Hon berättade att hon och hennes man har genomgått 2 IVF och ett frysförsök. Utan positiva resultat tyvärr. När det sista inte heller gick bestämde de sig för att avvakta ett tag och satsa på att må bra och att unna sig resor och må-bra-saker istället. De har inga planer på att försöka inom snar framtid men kan tänka sig att göra det om ett par år eller så. När de känner att de orkar gå igenom allt vad det innebär med provrörsbefruktningar. Felet ligger både hos henne och hos honom så de har lite mer krux att kämpa mot än vad vi har, men hon har precis som jag Pco-s.
Hon berättade att ifall vi kommer att få remiss till IVF så hamnar vi på samma sjukhus för genomförande och hon pratade så gott och varmt om de människorna! Det var riktigt proffsiga läkare/sjuksköterskor och man kände sig väl omhändertagen!
Det kändes så skönt att få berätta vår resa och att hon förstod och kunde ge feedback och att jag fick lyssna och ta del av deras resa. Hon hade inte pratat om det på väldigt länge och menade på att det var skönt att få prata igenom det hela igen och att göra det med någon som mej som vet hur det är och förstår.
Både hon och jag drog en lättnads suck efteråt och blev tysta några sekunder för att liksom tänka över och ta in vad som sagts. Det är vanligare än man tror konstaterade vi men ändå ska det vara så tabubelagt och folk ska vara så korkade med att slänga ur sig "elaka" kommentarer som: Men nu är det väl ändå er tur att skaffa en unge, din bror har ju tre nu!!
Min högsta mardröm är att få ett besked att vi inte kommer lyckas. Att det inte är någon mening att försöka mer, att det är stopp på pengar till mer försök. Jag får ångest av den tanken. När jag berättade för min kusin som har kommit igenom och över de känslorna berättade hon att under tiden som man är mitt i det så är det hysteriskt och man bara kör, kör, kör men man kommer till en punkt där man accepterar mer och mer och som hon sa så orkade hon inte mer. Det var så psykiskt påfrestande att gå igenom hela denna process att efter tredje försöket bestämde de sig för att lägga det på is. Det får vänta. Och hon och hennes man mår jättebra och känner att det var rätt beslut.
Jag blir rädd. Jag vill inte bestämma att nu är det slut. Men jag får ett hopp om att går vi igenom en massa behandlingar och det tar så mycket på mej och min man att vi känner att vi inte orkar längre så kanske man har kommit så pass långt att man har accepterat det längst med vägen. Att man själv känner att nu är det nog. Nu stoppar vi.
Men jag vill inte stoppa. Jag vill inte vara barnlös. Just nu finns inte den möjligheten i min tanke. Just nu ska det bara fungera. På ett eller annat sätt. Det kommer komma en bebis i vår familj. Det bara gör det! Just nu är vi mitt inne i den här berg-och-dalbanan och då kör vi. Vi kör, kör, kör!
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Mellandagar,
mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar, mellandagar.
torsdag 29 mars 2012
Att smälta samman med sin situation
L skrev:
Fast längtan är lika stor oavsett behandlingar eller icke behandlingar, missfall eller ej!
Vad det gäller IVF var det min stora skräck också. Men var fas har sin tid. Det tog tid att ens acceptera att vi skulle in i träsket, men när man väl var här så kändes det ändå skönt att få den hjälpen (eller betala för den...).
Nu är min stora skräck att jag inte ska orka många försök till.. men en dag i taget. Allt har sin tid!
Jag tänker på när vi började försöka och jag var livrädd över att det inte skulle gå... Inte gick det - men jag har överlevt snart två år i träsket :)
Och det kommer fungera, snart!!
KRAMAR!
Ha en fin kväll!!
Vad det gäller IVF var det min stora skräck också. Men var fas har sin tid. Det tog tid att ens acceptera att vi skulle in i träsket, men när man väl var här så kändes det ändå skönt att få den hjälpen (eller betala för den...).
Nu är min stora skräck att jag inte ska orka många försök till.. men en dag i taget. Allt har sin tid!
Jag tänker på när vi började försöka och jag var livrädd över att det inte skulle gå... Inte gick det - men jag har överlevt snart två år i träsket :)
Och det kommer fungera, snart!!
KRAMAR!
Ha en fin kväll!!
Svar:
Ja längtan finns hos oss alla och den är enorm för var och en! Du har så rätt!
Om jag ser tillbaka i vår lilla resa med endast tre behandlingar så känns det fortfarande jobbigt och ledsamt vissa dagar, men jag tror det beror mycket på just längtan och oron inför framtiden med ev IVF. I början kändes ALLT hysteriskt och jag var orolig för minsta lilla med behandlingen. Jag bröt ihop för att jag inte ville genomgå behandlingar pga att jag var besviken på min kropp och att jag måste genomgå detta.
Man kan väl se det som en reaktion i det hela. Det första steget. Ilskan och "hatet" mot behandlingen och situationerna. Innan man liksom "landar lite" och accepterar att det här är så det kommer se ut för att vi ska försöka lyckas. Man måste nog gå igenom ett par behandlingar för att komma in i smeten och börja förstå och acceptera sin situation.
Även att jag bryter ihop vissa dagar och tycker att allt är skit och att jag bara vill packa väskan och bo i skogen vissa dagar så vet jag att det är värt att fortsätta. Det är värt att gå igenom skiten och att det kommer belöna sig. Gör man det inte så har man gett upp innan man ens har försökt ordentligt.
Att vi snart ska börja med vårt fjärde försök ser jag fram emot. Det gjorde jag inte på samma sätt första gången. Då var allt nytt och jag var arg på mej själv och att vi måste gå denna vägen. Jävla jävla kropp! Arg på att livet är så förbannat orättvist. Klart jag har de känslorna kvar i mej, men jag kan se det ur ett annat perspektiv.
Ibland.. ha ha.
Nu har vi testat ett par gånger och jag vet hur man kan må av hormonerna, jag vet hur ledsen jag kan bli och jag vet att min man inte lämnar mej för att det är fel på min kropp. Jag känner mej trygg med honom i det här och vi gör denna resa tillsammans. Vi har landat båda två i detta! Han har väldigt bra koll på grejerna han också måste jag säga. Han hade lite svårt att hänga med i början, det var undersökningar, äggledarspolning, tabletter, stickor och sedan hoppsan hejsan det fungerade inte, på med dubbeldos och sedan ojsan överstimulering, läkarbesök efter läkarbesök...
Ibland.. ha ha.
Nu har vi testat ett par gånger och jag vet hur man kan må av hormonerna, jag vet hur ledsen jag kan bli och jag vet att min man inte lämnar mej för att det är fel på min kropp. Jag känner mej trygg med honom i det här och vi gör denna resa tillsammans. Vi har landat båda två i detta! Han har väldigt bra koll på grejerna han också måste jag säga. Han hade lite svårt att hänga med i början, det var undersökningar, äggledarspolning, tabletter, stickor och sedan hoppsan hejsan det fungerade inte, på med dubbeldos och sedan ojsan överstimulering, läkarbesök efter läkarbesök...
Det var en liten tuff start där. Men vet vi var vi har varandra och att vi står fast vid att vi vill kämpa för att den här resan ska få ett underbart slut: Vår alldeles egna bebis!
Hans högsta önskan i det här (förutom att det kommer en bebis) är att jag ska må bra under tiden. Han vill inte att jag ska må dåligt eller att jag ska bryta ihop p.g.a av behandlingar och olika besked. Han vill att vi tar det som det kommer och att vi hänger med i svängarna så bra det bara går.
Lätt sagt men mindre lättare gjort säger jag till honom. Men jag har lovat och jag lovar att försöka och att kämpa. Det är svårt vissa dagar men jag håller mej kvar. Jag vet ju att målet kommer en dag!
Jag tror som L skrev att var fas har sin tid. Man hänger liksom med och klarar av varje delmål. På ett ellar annat sätt kommer det fungera. Någon dag!
Tack alla fina ni som hänger här om dagarna!
/ M
Hundra dagar
Woohoo!! Mycket som ska fixas och ordnas men det är på gång!
Imorgon är vi nere på tvåsiffrigt! Åh vad vi längtar efter vår stora dag!
onsdag 28 mars 2012
Tankar och ångest för framtiden
Cykeldag 9 idag. En vecka kvar till Proverastart. Å så var vi på de berömda mellandagarna. Igen. Jag tycker man inte gör annat än väntar. Väntar på att mensen ska komma, väntar på att få läkartid, väntar på att få svar på blodprov, väntar på att ägglossningen ska komma, väntar på bim, ja att vänta är vi bra på.
Eller tvärtom - helt värdelös. Jag avskyr att vänta. Jag tycker det är så tråkigt att det bara kan ta sig ett par dagar i månaden. Det är så surt att man inte kan starta igång nästa behandling strax efter att den förra misslyckades. Så barnsligt otålig jag är. Jag vet och jag erkänner det. Jag är som ett liten unge! AMEN JAG VILL!
Det är mycket man vill här i världen - lugna ner dej nu damen!
Jag har en helt underbar man, jag har två fina bonusbarn, jag har ett hus, en bra bil, fast jobb, vi har stabil inkomst och otroligt stark kärlek! Men det är inte det jag gnäller över heller! Jag är jätteglad för det jag har och jag lever det liv jag vill göra. Jag kryper ner bredvid min blivande man varje kväll och känner den där goa känslan i magen - jag har valt rätt!
Men samtidigt så finns det ett litet hål. Eller många gånger ett rätt så stort hål. Ett svart hål. En saknad. Det fattas någonting. Den sista pusselbiten. Den som gör att jag blir hel. Ett barn. Jag vill så gärna försöka få det där efterlängtade barnet! Jag vill ge min man sitt tredje barn. Han vill ge mej mitt första barn. Vårt barn!
Barnet som är så otroligt efterlängtat, inte bara från mej och min man. Bonusbarnen vet inte att vi försöker få barn, men de pratar om bebisar och att de vill ha ett lillasyskon! De berättar hur de ska ta hand om det, hjälpa mej med det och så. De längtar såklart efter en lillebror eller lillasyster (det brukar ändra sig, just nu är det lillebror som står högst på listan)
Jag och min man pratar ofta och mycket om det här. Jag tjatar inte men det kommer på tal då och då. Ibland tar han upp det och ibland tar jag upp det. Eller för det mesta tar jag upp det. Det ligger lite mer på mina hornhinnor än det gör för honom. Han längtar såklart jättemycket han också och han planerar med det förhoppningsvis kommande barnet i våra projekt såsom vid ett nytt bilköp:
- Så får vi ändå plats med en vagn i bagaget.
Eller:
- Här finns gott om plats på framsidan för att bebisen ska kunna ligga i vagnen ute på dagarna...
Åh, om man bara kunde få ett besked: Ja det kommer fungera för er! Det kommer en liten kotte till er familj. Att just nu leva i denna ovisshet eller Rysk roulette-bubblan får en att många gånger tappa hoppet. Även att jag vet att idag är det en skitdag och att det kommer kännas betydligt bättre imorgon eller övermorgon så lever man ju här och nu. Just DÅ är det skit. Just DÅ känns allt som att det inte kommer fungera.
Så skäms jag. Många gånger skäms jag över att jag tycker detta är jobbigt och att jag är ledsen. Herregud kan jag säga till mejsjälv, sluta lipa, det finns de som har det betydligt värre! Jag och min man har bara gjort behandlingar sedan i september! Vi har visserligen inte haft skydd sedan vi träffades men eftersom jag visste att jag har Pco så kunde vi slopa skydd och som min man sa, skulle det dyka upp ett plus så är det välkommet.
Jag skäms över att vi bara har gjort tre Pergotimebehandlingar och att jag mår som jag mår vissa dagar! Jag borde egentligen inte ligga och lipa när det finns de som har genomgått x antal missfall, x antal behandligar eller x antal misslyckade provrörsbefruktningar! DE har det tufft. De har varit igenom betydligt mycket mer än vi.
Men man ska inte mäta sig med någon annan. Alla har vi rätt till våra känslor. Alla har vi rätt att känna oss ledsamma eller att hoppet ibland sviker. Bara för att vi inte har genomgått så mycket så menas inte det att vi inte mår dåligt och tänker på allt runtomkring. Jag är livrädd för att hamna i den situationen. Jag är fullkomligt livrädd att få beskedet att vi inte kan bli gravida via Pergotime utan måste flyttas över till IVF. L i v r ä d d!
I vårt landsting har vi bara ett gratisförsök. En chans! Hade man haft tre så hade nog inte den prestationsångesten infunnit sig lika mycket. Då t r o r jag att jag hade känt att okej fungerar det inte nu så har vi två kvar. Ett halmstrå att gripa tag i. Hamnar vi där så har vi ett försök och fungerar det inte så är vi i en betydligt annorlunda situation. Vi måste ta olika ställningar till hur vi ska gå till väga. Jag är livrädd att hamna i det läget att man misslyckas även med det eller de köpta försöken och att vi kommer till en punkt där mannen säger att nu lägger vi ner. Nu har vi inga mer pengar till att försöka. Jag ryser längst med hela ryggraden.
Det får inte ske. Det måste ha fungerat innan dess. M å s t e.
Eller tvärtom - helt värdelös. Jag avskyr att vänta. Jag tycker det är så tråkigt att det bara kan ta sig ett par dagar i månaden. Det är så surt att man inte kan starta igång nästa behandling strax efter att den förra misslyckades. Så barnsligt otålig jag är. Jag vet och jag erkänner det. Jag är som ett liten unge! AMEN JAG VILL!
Det är mycket man vill här i världen - lugna ner dej nu damen!
Jag har en helt underbar man, jag har två fina bonusbarn, jag har ett hus, en bra bil, fast jobb, vi har stabil inkomst och otroligt stark kärlek! Men det är inte det jag gnäller över heller! Jag är jätteglad för det jag har och jag lever det liv jag vill göra. Jag kryper ner bredvid min blivande man varje kväll och känner den där goa känslan i magen - jag har valt rätt!
Men samtidigt så finns det ett litet hål. Eller många gånger ett rätt så stort hål. Ett svart hål. En saknad. Det fattas någonting. Den sista pusselbiten. Den som gör att jag blir hel. Ett barn. Jag vill så gärna försöka få det där efterlängtade barnet! Jag vill ge min man sitt tredje barn. Han vill ge mej mitt första barn. Vårt barn!
Barnet som är så otroligt efterlängtat, inte bara från mej och min man. Bonusbarnen vet inte att vi försöker få barn, men de pratar om bebisar och att de vill ha ett lillasyskon! De berättar hur de ska ta hand om det, hjälpa mej med det och så. De längtar såklart efter en lillebror eller lillasyster (det brukar ändra sig, just nu är det lillebror som står högst på listan)
Jag och min man pratar ofta och mycket om det här. Jag tjatar inte men det kommer på tal då och då. Ibland tar han upp det och ibland tar jag upp det. Eller för det mesta tar jag upp det. Det ligger lite mer på mina hornhinnor än det gör för honom. Han längtar såklart jättemycket han också och han planerar med det förhoppningsvis kommande barnet i våra projekt såsom vid ett nytt bilköp:
- Så får vi ändå plats med en vagn i bagaget.
Eller:
- Här finns gott om plats på framsidan för att bebisen ska kunna ligga i vagnen ute på dagarna...
Åh, om man bara kunde få ett besked: Ja det kommer fungera för er! Det kommer en liten kotte till er familj. Att just nu leva i denna ovisshet eller Rysk roulette-bubblan får en att många gånger tappa hoppet. Även att jag vet att idag är det en skitdag och att det kommer kännas betydligt bättre imorgon eller övermorgon så lever man ju här och nu. Just DÅ är det skit. Just DÅ känns allt som att det inte kommer fungera.
Så skäms jag. Många gånger skäms jag över att jag tycker detta är jobbigt och att jag är ledsen. Herregud kan jag säga till mejsjälv, sluta lipa, det finns de som har det betydligt värre! Jag och min man har bara gjort behandlingar sedan i september! Vi har visserligen inte haft skydd sedan vi träffades men eftersom jag visste att jag har Pco så kunde vi slopa skydd och som min man sa, skulle det dyka upp ett plus så är det välkommet.
Jag skäms över att vi bara har gjort tre Pergotimebehandlingar och att jag mår som jag mår vissa dagar! Jag borde egentligen inte ligga och lipa när det finns de som har genomgått x antal missfall, x antal behandligar eller x antal misslyckade provrörsbefruktningar! DE har det tufft. De har varit igenom betydligt mycket mer än vi.
Men man ska inte mäta sig med någon annan. Alla har vi rätt till våra känslor. Alla har vi rätt att känna oss ledsamma eller att hoppet ibland sviker. Bara för att vi inte har genomgått så mycket så menas inte det att vi inte mår dåligt och tänker på allt runtomkring. Jag är livrädd för att hamna i den situationen. Jag är fullkomligt livrädd att få beskedet att vi inte kan bli gravida via Pergotime utan måste flyttas över till IVF. L i v r ä d d!
I vårt landsting har vi bara ett gratisförsök. En chans! Hade man haft tre så hade nog inte den prestationsångesten infunnit sig lika mycket. Då t r o r jag att jag hade känt att okej fungerar det inte nu så har vi två kvar. Ett halmstrå att gripa tag i. Hamnar vi där så har vi ett försök och fungerar det inte så är vi i en betydligt annorlunda situation. Vi måste ta olika ställningar till hur vi ska gå till väga. Jag är livrädd att hamna i det läget att man misslyckas även med det eller de köpta försöken och att vi kommer till en punkt där mannen säger att nu lägger vi ner. Nu har vi inga mer pengar till att försöka. Jag ryser längst med hela ryggraden.
Det får inte ske. Det måste ha fungerat innan dess. M å s t e.
tisdag 27 mars 2012
När ska ni skaffa barn då?
S k a f f a b a r n ?
Skaffa hund okej. Skaffa ny matta till hallen ja.
Men skaffa barn. Att skaffa barn. Jag personligen är en stark motståndare till just det begreppet. Man skaffar inte barn. Man blir med barn. Man försöker bli med barn. Man har blivit med barn.
Jag säger inte att jag och min sambo håller på att skaffa barn. Inte alls. Däremot försöker vi bli gravida. Vi försöker få ett barn tillsammans. Eller helt enkelt vi pöker på vissa bestämda dagar och hoppas att det tar sig nån jävla gång!
Så är det.
Häromdagen träffade jag på grannen till oss. Eftersom vi är nyinflyttade får man ju gå igenom familjesituationen.
- Hur gamla är era barn då?
- De är inte mina, det är min sambos. De är si och så gamla.
- Jaaaahaaa du har inga barn. Men ska ni inte skaffa barn då?
Detta frågar människan efter bara någon minuts prat. Frågar man så eller? Sådär direkt? Egentligen borde jag inte bli förvånad för jag vet svaret; jo man frågar tydligen så i den här världen. Man är inte alls blyg med sådana frågor. Eller rättare sagt: Man tänker inte i de banorna! Speciellt inte om man redan har ett gäng med kids runt benen! Då tar man för givet att alla kan knulla sig till en unge på två röda.
Men alla kan inte det. Alla får inte en unge av ett pök en lördagnatt då mannen druckit en öl till sporten! Alla blir inte på smällen! Alla blir inte oplanerat gravida!
Det är ändå väldigt vanligt att man hör folk berätta om deras vän eller släkting som inte kan få barn eller som kämpar mot barnlöshet. Många känner ändå någon eller något par som har krux på tråden. Trots det så finns det ingen mjukhetskänsla kring den diskussionen. Nädå bara släng ur dej frågan och välj helst: När ska ni skaffa barn då?
Jag har lärt mej att dra på det där flinet och leendet och säga något i stil med: Nä, det blir inte än. Det kommer längre fram. Inga vakna nätter eller spyiga tröjor än.. ha ha!
Egentligen är jag så otroligt sugen att dra till sanningen (och helst spä på lite extra) för att de varit så plumpta. Jag skulle vilja se de tappa facet! Kanske skulle de inte vara så "på" nästa gång de hamnar i liknande händelse?
Skaffa hund okej. Skaffa ny matta till hallen ja.
Men skaffa barn. Att skaffa barn. Jag personligen är en stark motståndare till just det begreppet. Man skaffar inte barn. Man blir med barn. Man försöker bli med barn. Man har blivit med barn.
Jag säger inte att jag och min sambo håller på att skaffa barn. Inte alls. Däremot försöker vi bli gravida. Vi försöker få ett barn tillsammans. Eller helt enkelt vi pöker på vissa bestämda dagar och hoppas att det tar sig nån jävla gång!
Så är det.
Häromdagen träffade jag på grannen till oss. Eftersom vi är nyinflyttade får man ju gå igenom familjesituationen.
- Hur gamla är era barn då?
- De är inte mina, det är min sambos. De är si och så gamla.
- Jaaaahaaa du har inga barn. Men ska ni inte skaffa barn då?
Detta frågar människan efter bara någon minuts prat. Frågar man så eller? Sådär direkt? Egentligen borde jag inte bli förvånad för jag vet svaret; jo man frågar tydligen så i den här världen. Man är inte alls blyg med sådana frågor. Eller rättare sagt: Man tänker inte i de banorna! Speciellt inte om man redan har ett gäng med kids runt benen! Då tar man för givet att alla kan knulla sig till en unge på två röda.
Men alla kan inte det. Alla får inte en unge av ett pök en lördagnatt då mannen druckit en öl till sporten! Alla blir inte på smällen! Alla blir inte oplanerat gravida!
Det är ändå väldigt vanligt att man hör folk berätta om deras vän eller släkting som inte kan få barn eller som kämpar mot barnlöshet. Många känner ändå någon eller något par som har krux på tråden. Trots det så finns det ingen mjukhetskänsla kring den diskussionen. Nädå bara släng ur dej frågan och välj helst: När ska ni skaffa barn då?
M a n s k a f f a r i n t e b a r n!
Jag blir lika upprörd som Gubben Ekborg i Tomten är far till alla barnen:
M a n b a n d a r i n t e K a l l e A n k a!!
Jag blir lika upprörd som Gubben Ekborg i Tomten är far till alla barnen:
M a n b a n d a r i n t e K a l l e A n k a!!
Jag har lärt mej att dra på det där flinet och leendet och säga något i stil med: Nä, det blir inte än. Det kommer längre fram. Inga vakna nätter eller spyiga tröjor än.. ha ha!
Egentligen är jag så otroligt sugen att dra till sanningen (och helst spä på lite extra) för att de varit så plumpta. Jag skulle vilja se de tappa facet! Kanske skulle de inte vara så "på" nästa gång de hamnar i liknande händelse?
Förberedelser
Halva medicinpåsen fick följa med hem idag. Tyvärr kunde jag inte få ut min Pregnylspruta eftersom den var slut i hela landet. Typiskt.
Jag fick ringa opp till Kvinnokliniken och be att min läkare ordnar med ett annat recept.
Det är tur att man är ute i god tid.
Jag fick ringa opp till Kvinnokliniken och be att min läkare ordnar med ett annat recept.
Det är tur att man är ute i god tid.
måndag 26 mars 2012
Planering inför nästa behandling
Vad sas då på sjukhuset idag?
För det första så är cystan puts väck. (hur svårt hade det varit att titta i muffen tidigare så jag hade kunnat börja med Pergotime?!?!..men lägg ner det nu damen..)
Jag har en finfin slemhinna på 9 mm och som är treskicktad, det tydde på att den förbereder sig vilket den brukar vara rätt bra på. Tur att någonting i min kropp fungerar..
Så hur går vi då tillväga vid nästa behandling?
Idag är det cd7 och på cd16 ska jag börja med Provera.
Eftersom jag uppenbarligen är ganska cystbildande av mej ska vi denna omgång prova att ta Pergotime på cd5-9 istället för cd3-7. Det brukar ge mindre antal cystor enligt min läkare. Som vi vet verkar enkeltur vara ganska lamt medan dubbel är för mycket så vi ska testa med 1 ½ dos. Det tror jag på.
Någonstans vid cd9-12 ska jag på VUL och visar det då att jag har en eller två äggblåsor i bra storlek ska jag köra ägglossningsstickor varje morgon för att se stegringen. Nappar jag den så ska jag få ta Pregnylsprutan! Äntligen! Hon frågade om jag skulle fixa att ta den själv och jag berättade att jag är Undersköterska så det är en baggis för mej.
Dagen har varit lugn och harmonisk! Ända sedan jag vaknade har jag känt att det är en bra dag och jag åkte med en lugn känsla i magen. Läkarbesöket kändes bra och jag fick mina åsikter och tankar genomförda. Jag har ju pratat om 1 ½ dos och ägglossningsspruta sedan i höstas!
Denna kur tror jag på! Stenhårt!
För det första så är cystan puts väck. (hur svårt hade det varit att titta i muffen tidigare så jag hade kunnat börja med Pergotime?!?!..men lägg ner det nu damen..)
Jag har en finfin slemhinna på 9 mm och som är treskicktad, det tydde på att den förbereder sig vilket den brukar vara rätt bra på. Tur att någonting i min kropp fungerar..
Så hur går vi då tillväga vid nästa behandling?
Idag är det cd7 och på cd16 ska jag börja med Provera.
Eftersom jag uppenbarligen är ganska cystbildande av mej ska vi denna omgång prova att ta Pergotime på cd5-9 istället för cd3-7. Det brukar ge mindre antal cystor enligt min läkare. Som vi vet verkar enkeltur vara ganska lamt medan dubbel är för mycket så vi ska testa med 1 ½ dos. Det tror jag på.
Någonstans vid cd9-12 ska jag på VUL och visar det då att jag har en eller två äggblåsor i bra storlek ska jag köra ägglossningsstickor varje morgon för att se stegringen. Nappar jag den så ska jag få ta Pregnylsprutan! Äntligen! Hon frågade om jag skulle fixa att ta den själv och jag berättade att jag är Undersköterska så det är en baggis för mej.
Dagen har varit lugn och harmonisk! Ända sedan jag vaknade har jag känt att det är en bra dag och jag åkte med en lugn känsla i magen. Läkarbesöket kändes bra och jag fick mina åsikter och tankar genomförda. Jag har ju pratat om 1 ½ dos och ägglossningsspruta sedan i höstas!
Denna kur tror jag på! Stenhårt!
söndag 25 mars 2012
Jävliga dagar
L skrev:
Kram till dig!!
Tänk på att det som tur är bara är vissa dagar som är så här extremt jävliga. Håll ut! Jag hoppas att dagen idag redan är bättre :)
Vad det gäller vänner med tjockmagar och småbebisar så är det också så det får vara just nu. Vissa dagar. Men det kommer att bli bättre!!
Kram igen
Tack fina du!!
Ja, vissa dagar är rent ut sagt för jävliga. Jag kan inte hantera mina tankar och tjuter. Småsaker som jag egentligen annars inte bryr mej om blir tokstora och jag bölar. Barnens mamma ringde igår och min sambo och hon skojjar om någonting i telefonen och jag hör hur han skrattar till. D e t räckte för att jag skulle smälla igen dörren och gå på en promenad. 4 kilometer och ett antal tjutattacker i skogen. Fan så puckad jag är! Men jag kan inte hantera vissa saker och situationer när jag inte mår bra inuti. När hela jag går omkring och är ledsen så rinner det över av skitsaker! Tankarna springer iväg och jag ser deras förhållande framför mej. Eller vad j a g tror om deras förhållande! Men det är så jag fungerar i de stunderna, jag liksom gör mejsjälv illa genom att älta gammalt, jag borde egentligen bara skita i deras gamla, jag bryr mej ju inte om det annars, men DÅ blir det för mycket. Jag ser massa bilder i huvudet som deras lycka när de bestämmer att de vill ha barn, deras lycka när det tog sig fortare än kvickt, deras lycka att ha en växande mage, deras lycka att gå på ultraljud, familjemöte med mera. Deras stunder när han klappar, smeker magen och pratar med magen. Deras förlossningar, deras första puss efter att barnet är fött.. FAN SKJUT MEJ!!
Jag vill också! Jag vill så jävla gärna också vara det om detta och att han har gjort att det roliga, mysiga, fantastiska med en annan gör mej så ont v i s s a d a g a r! Inte jämt, detta är inget som jag går omkring och tänker på dagligen, men mår jag redigt skit en dag så kommer detta upp! Att få ett barn är min högsta önskan i livet och att han har två får mej att bli avundsjuk! Min största önskan kanske inte kommer bli sann! Jag blir så otroligt rädd och ledsen!
Rädd för att det kanske inte fungerar. Hur kommer jag kunna vara hel? Han har sina två underbara barn. Vad har jag? Kommer jag orka det?
lördag 24 mars 2012
Fan!
Ush. Fan. Skit. Vilken dag. Vilken helg hitills. Irriterad. Ledsen. Tjurig. Arg. Allt på samma gång och så bölar vi lite på det. Bölar för att jag är dum i huvudet. Fan.
Idag har det varit en såndär dag när jag inte orkar med mejsjälv, mina tankar eller mitt humör. Det visar sig genom att jag undviker sambon, drämmer igen ytterdörren och går en promenad. Eller tar med mej filten och åker ner till sjön och ligger där i solen en timme. Och tjuter.
Fan.
Så arg jag blir. Ledsen och irriterad på mejsjälv. Fan att jag inte ska kunna vara normal. Fan att jag inte ska kunna bli gravid lätt. Då hade vi inte suttit i den här situationen. Vi hade inte behövt vara avhängiga sjukhuset. Vi hade inte behövt vänta på Fan och hans moster hela tiden. Vi hade kunnat pöka en gång och sedan hoppsan va tusan, två streck på stickan.
Jag hatar att inte kunna lita på min kropp. Jag hatar att jag inte kan känna glädje över annat när jag mår dåligt av detta. Jag hatar mejsjälv när jag inte svarar på sms eller telefonsamtal från vänner med tjockmagar eller småsmåbebisar som vill träffas och fika. Jag hatar mejsjälv just nu. Fan jävla skitkropp!
Fan!
Idag har det varit en såndär dag när jag inte orkar med mejsjälv, mina tankar eller mitt humör. Det visar sig genom att jag undviker sambon, drämmer igen ytterdörren och går en promenad. Eller tar med mej filten och åker ner till sjön och ligger där i solen en timme. Och tjuter.
Fan.
Så arg jag blir. Ledsen och irriterad på mejsjälv. Fan att jag inte ska kunna vara normal. Fan att jag inte ska kunna bli gravid lätt. Då hade vi inte suttit i den här situationen. Vi hade inte behövt vara avhängiga sjukhuset. Vi hade inte behövt vänta på Fan och hans moster hela tiden. Vi hade kunnat pöka en gång och sedan hoppsan va tusan, två streck på stickan.
Jag hatar att inte kunna lita på min kropp. Jag hatar att jag inte kan känna glädje över annat när jag mår dåligt av detta. Jag hatar mejsjälv när jag inte svarar på sms eller telefonsamtal från vänner med tjockmagar eller småsmåbebisar som vill träffas och fika. Jag hatar mejsjälv just nu. Fan jävla skitkropp!
Fan!
torsdag 22 mars 2012
Frustrerad på situationen
Jag är så besviken. Så ledsen. Så frustrerad.
Så fort jag vaknade imorse kände jag hur alla de där känslorna rann över mej igen. Mensdag 3. Dagen då vår fjärde Pergotimebehandling hade kunnat starta. Hade. Kunnat.
Fan.
Låg och ledsen gjorde jag mej iordning inför jobbet och mannen kom fram och kramade om mej flera gånger.
- Var stark nu, älskling!
Jag sa att jag är sugen på att börja med behandlingen på eget bevåg bara för att jag blir så arg på situationen. Varför ska vi behöva bli drabbade bara för att de inte känner för att låta mej gå till en annan läkare. Är det att tillmötesgå sina patienter?!
Men det är klart att jag inte började med tabletterna, det vore riktigt korkat att göra det. Om nu min cysta är kvar och jag drönar på med tabletter kanske den växer och vi får vänta ytterligare en eller två månader innan den försvinner. DET vore väldigt tråkigt!
Ush jag är så tje på sjukhuset. I det stora hela. Tänker jag efter så har det varit lite hipp som happ. När jag skulle börja med Pergotime och jag frågade när VUL skulle göras fick jag till svar att det inte görs så tidigt i behandlingen. Enligt vad jag har läst på internet SKA det alltid göras. Men det var inte så viktigt fick jag höra. När den första dosen inte gav resultat ökades dosen till dubbel men inte heller då var det relevant att ta ett VUL.
Vad hände? Jo jag åkte in akut p.g.a överstimulering. Men hoppsan Kerstin, vad hände?!
Frustrerande. Riktigt frustrerande.
Igen. Det är vi/jag som blir drabbad.
onsdag 21 mars 2012
Pco och akupunktur
Jag har nu googlat mej vindögd ett tag. Det här med Pco(s) och akupunktur hörrni. Att det ska vara en bra kombination har jag ju hört länge och jag tror på den filosofin. Faktiskt.
För många år sedan, kanske 7-8 år sedan hade jag en depression och jag åt antidepressivt i en period. På något sätt så blev jag kopplad till en akupunktör, jag har inte hela minnesbilden klar för mej om jag sökte själv eller om jag blev tipsad om det. Men hur eller hur så gick jag på ett tiotal behandlingar, just för att må bra igen.
Akupunktören kom ganska snabbt in på att mina värden inte låg bra, hon bad mej ta hormonprover på vårdcentralen och jag fick behandlingar för att livmodern skulle få bättre genomblödningar minns jag och att jag samlade på mej blod berättade hon.
Mycket riktigt, detta var i samma veva som jag hade haft mensuppehåll i nio månader och när hon hade stuckit mej med nålar x antal gånger så kom menstruationen igång. Jag hade mens i 9 veckor och fick söka hjälp för att få stopp på det. Snacka om utrensning!
Hon menade på att jag skulle behöva fortsatt behandling men jag tyckte att alla mina pengar gick till det där, jag var i 20-årsåldern och hade väl större behov av att lägga det på puben tyckte jag ;)
Sen dess har jag inte fått nålar. Eller jo, jag var hos en massör en gång och hon satte en i huvudet på mej och lite så.
Nu är jag inne på det här igen. Kanske kan det vara en metod för mej? Saken är bara att jag vill inte lägga ut en halv förmögenhet på det. Vissa akupunktörer är Landstingsknutna och det går på högkostnadskortet, sånt gillas! Jag tror jag ska ta och ringa runt de som finns här i stan och i närliggande städer. Det vore nästan värt att prova!
Har ni testat akupunktur?
För många år sedan, kanske 7-8 år sedan hade jag en depression och jag åt antidepressivt i en period. På något sätt så blev jag kopplad till en akupunktör, jag har inte hela minnesbilden klar för mej om jag sökte själv eller om jag blev tipsad om det. Men hur eller hur så gick jag på ett tiotal behandlingar, just för att må bra igen.
Akupunktören kom ganska snabbt in på att mina värden inte låg bra, hon bad mej ta hormonprover på vårdcentralen och jag fick behandlingar för att livmodern skulle få bättre genomblödningar minns jag och att jag samlade på mej blod berättade hon.
Mycket riktigt, detta var i samma veva som jag hade haft mensuppehåll i nio månader och när hon hade stuckit mej med nålar x antal gånger så kom menstruationen igång. Jag hade mens i 9 veckor och fick söka hjälp för att få stopp på det. Snacka om utrensning!
Hon menade på att jag skulle behöva fortsatt behandling men jag tyckte att alla mina pengar gick till det där, jag var i 20-årsåldern och hade väl större behov av att lägga det på puben tyckte jag ;)
Sen dess har jag inte fått nålar. Eller jo, jag var hos en massör en gång och hon satte en i huvudet på mej och lite så.
Nu är jag inne på det här igen. Kanske kan det vara en metod för mej? Saken är bara att jag vill inte lägga ut en halv förmögenhet på det. Vissa akupunktörer är Landstingsknutna och det går på högkostnadskortet, sånt gillas! Jag tror jag ska ta och ringa runt de som finns här i stan och i närliggande städer. Det vore nästan värt att prova!
Har ni testat akupunktur?
tisdag 20 mars 2012
Vid min sida
Efter att jag låtit tårarna falla gick jag in i garderoben och tog fram brudklänningen och trädde på mej den fina. Knopade ihop ryggen med hjälp av spegelbilden och torkade bort en sista tår. Tittade in i spegeln och där kom det.
Leendet.
Vi.
Jag och min man har ett bröllop framför oss. Det visar vår otroligt starka kärlek till varandra. Ett bevis på löfte, kärlek och starkt band. Vi ska för alltid vara tillsammans och vi kommer kämpa för att vårda vår fina och starka relation och kämpa för att få en liten bebis en vacker dag.
Mannen som jag har vid min sida är mannen i mitt liv. Det visste jag väldigt tidigt. Det är honom jag vill leva mitt liv med. Det är honom jag vill få ett barn tillsammans med.
Leendet. Det stannar. ♥
Leendet.
Vi.
Jag och min man har ett bröllop framför oss. Det visar vår otroligt starka kärlek till varandra. Ett bevis på löfte, kärlek och starkt band. Vi ska för alltid vara tillsammans och vi kommer kämpa för att vårda vår fina och starka relation och kämpa för att få en liten bebis en vacker dag.
Mannen som jag har vid min sida är mannen i mitt liv. Det visste jag väldigt tidigt. Det är honom jag vill leva mitt liv med. Det är honom jag vill få ett barn tillsammans med.
Leendet. Det stannar. ♥
Telefonkontakt
Har varit i kontakt med kvinnokliniken och pratat med en barnmorska, samma som jag har pratat med tidigare och hon vet mycket väl min erfarenhet kring övertstimuleringen och cystbildningarna. Hon känner till min journal kan man säga.
Min undran var hur jag nu ska agera. Eftersom jag har min läkartid på måndag och det då kommer vara mensdag 7 så är det för sent för att börja med fjärde Pergotimekuren. Finns det någon möjlighet att få en tidigare läkartid? De ska ju bara se om cystan har förvunnit! Men icke. Den otroligt snälla barnmorskan berättade för mej att min läkare är på semester och kan bara på måndag. Hon har frågat andra läkare om de kan ta emot mej, men eftersom jag har varit svår att ställa in (ingen reaktion och sedan överstimulering) så vill de att jag bara ska ha en läkare. En läkare som håller i allt. Och bara för att hon nu råkar vara på semester så faller allting.
När hon sedan berättade att jag har kvar min tid på måndag och att det kommer vara för sent för behandlingsstart så att jag då måste vänta ytterligare en månad innan vi kan starta igen började jag gråta i telefonen. Barnmorskan sa att hon var hemskt ledsen och att hon verkligen har försökt att hjälpa mej och rådfråga andra en extra gång för att hon visste vilken reaktion hon skulle få i luren.
Man kan inte styra över kroppen i alla lägen, den gör som den vill, tröstade hon.
Jo tack. Fan vad trött jag blir på att min kropp gör tvärtemot. Som jag skrev i förra inlägget - innan om åren har den alltid kommit på dag 8, sen när vi skulle börja med Pergotimebehandlingarna så kom den 1-2 dagar efter avslutad dos! Alltså räknade min läkare utifrån det och bokade en tid för vad hon trodde skulle bli perfekt. Perfekt att se över cystan och perfekt att ev. börja med Pergotime!
Nä då ska kroppen bråka och ställa till det!
Varför?!
Jag blir så ledsen. Ledsen för att här har vi/jag planerat och ställt in mej mentalt på att få köra nästa behandling. Räknat dagar och väntat som ett litet barn. Men så skiter det sig.
Jag blir dessutom så ledsen på sjukvården. Varför kan inte bara en läkare, vilken gynläkare som helst, ta sig en glutt i muffen för att konstatera ifall cystan har förvunnit eller inte?! Det tar 5 minuter!
Hon fortsatte vidare med att "det är bra att du blöder ut också, med tanke på cystan.."
Blöder ut?!
Jag hade ju för sjuttan blodiga flytningar i 2 ½ vecka, sedan STÖRTMENS i 2 ½ vecka för att avslutningsvis ha blodiga flytningar i ytterligare 1 ½ vecka.
Blod i 6 ½ vecka.
Vad definierar du att blöda ut?!
Jag torkade tårarna och ringde min man på hans jobbtelefon. Jag grät och berättade att vi nu måste vänta ytterligare en månad. Även han tyckte att det var pesten men som vanligt så peppade han opp mej igen och fick mej att inse att det är liksom bara såhär det är. Han sa att han förstår varför det tar sån tid att bli gravida med hjälp av behandlingar. Inte nog med att kroppen ska strula - kan man inte heller justera läkartider efter kroppens signaler så är det rätt logiskt att det drar ut på tiden.
Fan. Bryt ihop och kom igen!
Min undran var hur jag nu ska agera. Eftersom jag har min läkartid på måndag och det då kommer vara mensdag 7 så är det för sent för att börja med fjärde Pergotimekuren. Finns det någon möjlighet att få en tidigare läkartid? De ska ju bara se om cystan har förvunnit! Men icke. Den otroligt snälla barnmorskan berättade för mej att min läkare är på semester och kan bara på måndag. Hon har frågat andra läkare om de kan ta emot mej, men eftersom jag har varit svår att ställa in (ingen reaktion och sedan överstimulering) så vill de att jag bara ska ha en läkare. En läkare som håller i allt. Och bara för att hon nu råkar vara på semester så faller allting.
När hon sedan berättade att jag har kvar min tid på måndag och att det kommer vara för sent för behandlingsstart så att jag då måste vänta ytterligare en månad innan vi kan starta igen började jag gråta i telefonen. Barnmorskan sa att hon var hemskt ledsen och att hon verkligen har försökt att hjälpa mej och rådfråga andra en extra gång för att hon visste vilken reaktion hon skulle få i luren.
Man kan inte styra över kroppen i alla lägen, den gör som den vill, tröstade hon.
Jo tack. Fan vad trött jag blir på att min kropp gör tvärtemot. Som jag skrev i förra inlägget - innan om åren har den alltid kommit på dag 8, sen när vi skulle börja med Pergotimebehandlingarna så kom den 1-2 dagar efter avslutad dos! Alltså räknade min läkare utifrån det och bokade en tid för vad hon trodde skulle bli perfekt. Perfekt att se över cystan och perfekt att ev. börja med Pergotime!
Nä då ska kroppen bråka och ställa till det!
Varför?!
Jag blir så ledsen. Ledsen för att här har vi/jag planerat och ställt in mej mentalt på att få köra nästa behandling. Räknat dagar och väntat som ett litet barn. Men så skiter det sig.
Jag blir dessutom så ledsen på sjukvården. Varför kan inte bara en läkare, vilken gynläkare som helst, ta sig en glutt i muffen för att konstatera ifall cystan har förvunnit eller inte?! Det tar 5 minuter!
Hon fortsatte vidare med att "det är bra att du blöder ut också, med tanke på cystan.."
Blöder ut?!
Jag hade ju för sjuttan blodiga flytningar i 2 ½ vecka, sedan STÖRTMENS i 2 ½ vecka för att avslutningsvis ha blodiga flytningar i ytterligare 1 ½ vecka.
Blod i 6 ½ vecka.
Vad definierar du att blöda ut?!
Jag torkade tårarna och ringde min man på hans jobbtelefon. Jag grät och berättade att vi nu måste vänta ytterligare en månad. Även han tyckte att det var pesten men som vanligt så peppade han opp mej igen och fick mej att inse att det är liksom bara såhär det är. Han sa att han förstår varför det tar sån tid att bli gravida med hjälp av behandlingar. Inte nog med att kroppen ska strula - kan man inte heller justera läkartider efter kroppens signaler så är det rätt logiskt att det drar ut på tiden.
Fan. Bryt ihop och kom igen!
Blod på Proveradag 7. Jaha
Bara så. J a h a.
Min läkare och jag planerade in att jag skulle börja med Provera en viss dag så att jag skulle vara på mensdag 1,2,3 på måndag då jag har mitt återbesök för att se hur det står till med cystan. Skulle den vara borta så skulle jag vara på en lämplig dag att börja med den fjärde Pergotimebehandlingen.
Förr om åren har jag ALLTID fått mens på Proveradag 8. Alltid. Men när bebisförsöken startade för ett halvår sedan så ändrade det sig såklart. Mensen kom istället 1-2 dagar efter avslutad behandling. På grund av det planerade läkaren efter det schemat.
Såklart att kroppen ska börja strula när man väl försöker och "gör allt rätt". Blödningen började idag. Inte så att jag måste ha tampong eller så, det märks vid toalettbesök, men det snurrar till det för mej.
Hur ska jag nu räkna? Var det en blödning eller beror det möjligtvis på att vi hade sex inatt? Känsliga slemhinnor? Snurrisch. Som vanligt.
Sketans kropp till att bråka med mej.
Min läkare och jag planerade in att jag skulle börja med Provera en viss dag så att jag skulle vara på mensdag 1,2,3 på måndag då jag har mitt återbesök för att se hur det står till med cystan. Skulle den vara borta så skulle jag vara på en lämplig dag att börja med den fjärde Pergotimebehandlingen.
Förr om åren har jag ALLTID fått mens på Proveradag 8. Alltid. Men när bebisförsöken startade för ett halvår sedan så ändrade det sig såklart. Mensen kom istället 1-2 dagar efter avslutad behandling. På grund av det planerade läkaren efter det schemat.
Såklart att kroppen ska börja strula när man väl försöker och "gör allt rätt". Blödningen började idag. Inte så att jag måste ha tampong eller så, det märks vid toalettbesök, men det snurrar till det för mej.
Hur ska jag nu räkna? Var det en blödning eller beror det möjligtvis på att vi hade sex inatt? Känsliga slemhinnor? Snurrisch. Som vanligt.
Sketans kropp till att bråka med mej.
söndag 18 mars 2012
Mellandagar
Jag har väl egentligen ingenting att skriva om. Mellandagar. Dagar där man bara väntar på nästa behandling. Väntar på att få starta.
Nu har jag kommit halvvägs med Proveratabletterna och mensen kommer till nästa helg. Imorgon åtta dar ska jag till läkaren för att se hur Muffen och cystan har skött sig. Jag håller tummarna för positiva resultat och att läkaren vill att vi kör enkelkur Pergotime + ägglossningsspruta!
Nu har jag kommit halvvägs med Proveratabletterna och mensen kommer till nästa helg. Imorgon åtta dar ska jag till läkaren för att se hur Muffen och cystan har skött sig. Jag håller tummarna för positiva resultat och att läkaren vill att vi kör enkelkur Pergotime + ägglossningsspruta!
lördag 17 mars 2012
Det där med Pergotimekurer
Tack för svaren hörrni!
Är det så att sprutor är lättare att övervaka och ställa in rätt dos utifrån?
Jag hoppas på att läkaren har bra idéer för oss vid nästa besök. Sedan vill jag nog inte hoppa på sprutor redan, jag är beredd att köra ett par kurer Pergotime till. Hitills känns det som att min kropp inte har fått en ärlig chans med dem riktigt.
Första kuren var för klen. Andra på tok för stark och den tredje med tveksamma resultat eftersom jag har fått olika svar på progesteronprovet. Den ene säger att ägglossning har skett och den andra tycker inte det. För mej låter ett värde på 24 som en ganska bra siffra med tanke på att det ska ligga mellan 3,8 - 50. Mittemellan enligt min mattebok. Det märks.
Hur eller hur så vill jag prova lite mer Pergotimekurer. Kanske en enkeldos igen + ägglossningsspruta. Eller en 1 ½ dos Pergotime. Jag har ju en känsla av att jag ligger mellan enkel och dubbel.
Idag svalde jag fjärde dosen av Provera. Jag har börjat må illa och känner av nedre delen av magen. Jag hoppas så innerligt att cystan inte finns kvar!!
Faceslap
Kvinnan på mitt jobb som är gravid var visst längre gången än hon först trodde. Det visade sig att hon redan är i vecka 17.
-Det känns helt sjukt inuti förstår du, som om fiskar simmar runt och man kan känna livmodern ganska tydligt, du ska få känna sedan!!!
Skiter väl jag i, tänkte jag. Som tur glömde hon bort att visa opp putmagen och att jag skulle känna på livmodern.
Lite senare under dagen piper det till i telefonen. En gammal kompis som jag inte har träffat på ett par år men som jag brukar prata med i telefon då och då meddelar att hon är gravid och ska ha om ett par månader. Faceslap! Jag är såklart glad för deras skull, både min arbetskamrat och min fina vän och jag visar ingenting för dem, men jag kan inte annat än tycka det sticker till i hjärtgropen! Autch! Bebisboom 2012! Jag som hade hoppats på att få berätta sådana nyheter!
-Det känns helt sjukt inuti förstår du, som om fiskar simmar runt och man kan känna livmodern ganska tydligt, du ska få känna sedan!!!
Skiter väl jag i, tänkte jag. Som tur glömde hon bort att visa opp putmagen och att jag skulle känna på livmodern.
Lite senare under dagen piper det till i telefonen. En gammal kompis som jag inte har träffat på ett par år men som jag brukar prata med i telefon då och då meddelar att hon är gravid och ska ha om ett par månader. Faceslap! Jag är såklart glad för deras skull, både min arbetskamrat och min fina vän och jag visar ingenting för dem, men jag kan inte annat än tycka det sticker till i hjärtgropen! Autch! Bebisboom 2012! Jag som hade hoppats på att få berätta sådana nyheter!
tisdag 13 mars 2012
Hur har ni reagerat på Pergotime?
Hej på er!
Hur har ni det i solen? Här är det alldeles underbart vill jag lova. Jag har suttit ute intill husväggen och fikat. Det var redigt varmt och gott! Hoppas att våren håller sig såhär nu och inte börjar bråka med regnig April och så. Våren är riktigt härlig när den skärper till sig!
Idag är det en såndär mellandag som man bara vill ska gå. Imorgon börjar det igen vettni. Då ska första Proveratabletten sväljas och mensen är planerad till nästa helg. Härligt! På måndagen efter ska jag till läkaren och göra en besiktning av Muffen. Hoppas att jag slipper några tvåor. Min egna tro om det är att cystan har försvunnit för jag känner inte av knölen längre. Den måste ha försvunnit. Förhoppningsvis så har min läkare riktigt kloka idéer nu hur vi ska gå till väga. Om det är så som hon tror, alltså ingen ägglossning, så hoppas jag att hon håller fast vid det hon sa tidigare nämligen att jag kan få ta en ägglossningsspruta! För ett fint ägg kunde jag ju prestera av enkelkuren pergotime! Men om den nu inte släppte så borde hon se svart på vitt att jag faktiskt behöver den lilla extra puffen.
Hur har ni reagerat på Pergotime? Har ni inte alls fått några ägg eller har ni fått ägg men att de inte har släppt? Har ni fått ägglossningsprutor? Vilken kur fungerade för er hela vägen, alltså ett fint ägg och sedan ägglossning? (behöver inte vara en kur som blev graviditet menar jag)
Hur har ni det i solen? Här är det alldeles underbart vill jag lova. Jag har suttit ute intill husväggen och fikat. Det var redigt varmt och gott! Hoppas att våren håller sig såhär nu och inte börjar bråka med regnig April och så. Våren är riktigt härlig när den skärper till sig!
Idag är det en såndär mellandag som man bara vill ska gå. Imorgon börjar det igen vettni. Då ska första Proveratabletten sväljas och mensen är planerad till nästa helg. Härligt! På måndagen efter ska jag till läkaren och göra en besiktning av Muffen. Hoppas att jag slipper några tvåor. Min egna tro om det är att cystan har försvunnit för jag känner inte av knölen längre. Den måste ha försvunnit. Förhoppningsvis så har min läkare riktigt kloka idéer nu hur vi ska gå till väga. Om det är så som hon tror, alltså ingen ägglossning, så hoppas jag att hon håller fast vid det hon sa tidigare nämligen att jag kan få ta en ägglossningsspruta! För ett fint ägg kunde jag ju prestera av enkelkuren pergotime! Men om den nu inte släppte så borde hon se svart på vitt att jag faktiskt behöver den lilla extra puffen.
Hur har ni reagerat på Pergotime? Har ni inte alls fått några ägg eller har ni fått ägg men att de inte har släppt? Har ni fått ägglossningsprutor? Vilken kur fungerade för er hela vägen, alltså ett fint ägg och sedan ägglossning? (behöver inte vara en kur som blev graviditet menar jag)
måndag 12 mars 2012
Bebislådan
Nu har jag två kvällar i rad läst min bok. Alla inlägg under tjugohundraelva. Funderingar och tankar kring det?
Jo, jag känner mej som en tönt. En naiv tönt som överanalyserar allt! Jag nästan skrattar åt mina egna fnatt där jag noga har punktat upp hur kroppen har betett sig eller hur mycket blod som har kommit. Va faan kom igen, tänker jag. Men samtidigt så är det min blogg, min bok, mina känslor och mina ångestkvällar. Det är jag. Det är vår bebisresa. Det är såhär det ser ut. För mej. För oss.
Jag ska nu lägga min lilla bok på ett speciellt ställe här hemma. Jag har en låda i ett skåp där jag lagt ett par andra saker, nämligen ett par bebiskläder i strl 56 som jag har sparat. Tanken var att de skulle ha givits till en kompis nyfödda bebis, men vår relation skar sig kan man säga och hon ville inte ta emot kläderna, så de har liksom bara hängt med. Jag kallar lådan för min bebislåda.
Jo, jag känner mej som en tönt. En naiv tönt som överanalyserar allt! Jag nästan skrattar åt mina egna fnatt där jag noga har punktat upp hur kroppen har betett sig eller hur mycket blod som har kommit. Va faan kom igen, tänker jag. Men samtidigt så är det min blogg, min bok, mina känslor och mina ångestkvällar. Det är jag. Det är vår bebisresa. Det är såhär det ser ut. För mej. För oss.
Jag ska nu lägga min lilla bok på ett speciellt ställe här hemma. Jag har en låda i ett skåp där jag lagt ett par andra saker, nämligen ett par bebiskläder i strl 56 som jag har sparat. Tanken var att de skulle ha givits till en kompis nyfödda bebis, men vår relation skar sig kan man säga och hon ville inte ta emot kläderna, så de har liksom bara hängt med. Jag kallar lådan för min bebislåda.
 |
| Fullkomligt älskar den lilla söta overallen med ugglemönster! |
söndag 11 mars 2012
Trots god planering
Min man har kommit hem och vi är i full sjå med att laga kvällsmiddag. Jag har jobbat hela helgen och han har varit på resa med sitt jobb. Äntligen är han hemma igen och vi ska gotta till det i soffan ikväll.
En arbetskamrat berättade idag att hon är gravid. Jag anade det redan igår, men låtsades inget om. Hon berättade att hennes vikariat går ut i augusti och att den lille är beräknad till september. "Tänk att vi kunde planera det så bra, det hade varit tråkigt om det inte hade klaffat med månaderna"!
Ja. Jo.
En annan vet fan inte ens vilket år det kommer att ske hur bra man än planerar..
En arbetskamrat berättade idag att hon är gravid. Jag anade det redan igår, men låtsades inget om. Hon berättade att hennes vikariat går ut i augusti och att den lille är beräknad till september. "Tänk att vi kunde planera det så bra, det hade varit tråkigt om det inte hade klaffat med månaderna"!
Ja. Jo.
En annan vet fan inte ens vilket år det kommer att ske hur bra man än planerar..
fredag 9 mars 2012
Första året i bokform
Idag kom den äntligen! Min fina bloggbok. Även att jag går tillbaka någongång då och då så minns jag inte allt som jag har skrivit ner. Det är mycket tankar och funderingar som far omkring där oppe och ibland ändrar det sig från dag till dag. Riktigt gott att ha en fysisk bok att ta fram och läsa när man känner för det. Jag kommer spara den på en speciell plats. Vårt framtida barn ska få ta del av den en vacker dag...
torsdag 8 mars 2012
Kvällsångesten
Min blivande man har åkt iväg på en resa med jobbet och jag är med andra ord Gräsänka. Det är jag inget fan av direkt. Jag gillar inte alls att vara ensam i ett stort hus. Jag har låst och kontrollerat alla dörrar tre gånger om. Fjant är vad man är..
Mycket tankar och funderingar fladdar i huvudet på mej nu och jag vill egentligen bara krypa ner under täcket och låta dessa dagar gå. Jag vill inte snöa in mej på ledsamma bebisförsökstankar nu när inte han är hemma.
Häromdagen när vi krupit ner under täcket och kände varandras närhet började jag helt plötsligt gråta. Mitt i allt mys. Min man blev helt utom sig och undrade vad som vad på gång. Hur kan du helt plötsligt bara bli ledsen av att vi ligger här omslutna av varann? Jag svarade att det är så patetiskt av mej. Att jag skäms över mina känslor. Jag gråter av att jag har haft mens i två veckor nu och att en kompis skrivit på facebook att deras lilla efterlängtade dotter äntligen fötts. Å så bara rann tårarna! Min man tog sig intill mej, smekte mej över håret sådär som bara han kan och sa att det inte alls är patetiskt. Jag berättade att jag inte alls missunnar dem sin lycka och så och han svarade snabbt med att det vet han och att jag inte är en elak människa. Att det bara känns lite extra jobbigt när kompisarna får sina små bebisar. Jag berättade vidare att min kusin ska ha om 6 veckor och att en annan kompis bebis snart är 1½ månad och att jag måste hälsa på henne snart. Det är så mycket bebisar runt omkring mej nu så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Jag missunnar ingen någon graviditet. Jag är glad att andra lyckas. Jag är det. Det vore tråkigt om någon i min närhet skulle gå igenom behandlingar och tråkigheter. Jag vet ju hur mycket vi tampas med. Jag önskar ingen detta. Om mina vänner blir gravida snabbt så blir jag glad för deras skull. Men jag tycker att det är lite jobbigt. Det stressar mej en gnutta och jag blir såklart ännu mer ivrig på att jag vill bli gravid jag också. En helt naturlig känsla. En helt naturlig drift. Är man i en sånhär längtan och behandlingsperiod så tror jag inte att det går att vara opåverkad av omgivningens händelser.
Jag vill så gärna få det där sträcket på stickan. Få berätta för nära och kära att vi äntligen har lyckats. Få den där magen. Få föda vårt lilla barn. Bli mamma.
Längtan är så stor så den gör ont många gånger. Den finns alltid där, jag bär den med mej överallt och många gånger kan jag stå emot, nicka och le mot andra människor när de pladdrar på om hur lätt de hade det för att bli gravida eller uuuush det måste vara så jobbigt att inte kunna få barn, jag har haft turen att bli på smällen samma månad som vi försökte. Eller den allra bästa: Vi ville ha ett majbarn och vi fick det!
Det jobbiga kommer ofta efteråt. Speciellt när jag ska sova. Då bubblar det inom mej och jag blir ledsen över dagens prat eller händelser. Det är då jag behöver min mans extra omtanke och fina varma ord.
Jag saknar honom oerhört mycket! Min fina älskade livskamrat! Min trygga livskamrat!
Mycket tankar och funderingar fladdar i huvudet på mej nu och jag vill egentligen bara krypa ner under täcket och låta dessa dagar gå. Jag vill inte snöa in mej på ledsamma bebisförsökstankar nu när inte han är hemma.
Häromdagen när vi krupit ner under täcket och kände varandras närhet började jag helt plötsligt gråta. Mitt i allt mys. Min man blev helt utom sig och undrade vad som vad på gång. Hur kan du helt plötsligt bara bli ledsen av att vi ligger här omslutna av varann? Jag svarade att det är så patetiskt av mej. Att jag skäms över mina känslor. Jag gråter av att jag har haft mens i två veckor nu och att en kompis skrivit på facebook att deras lilla efterlängtade dotter äntligen fötts. Å så bara rann tårarna! Min man tog sig intill mej, smekte mej över håret sådär som bara han kan och sa att det inte alls är patetiskt. Jag berättade att jag inte alls missunnar dem sin lycka och så och han svarade snabbt med att det vet han och att jag inte är en elak människa. Att det bara känns lite extra jobbigt när kompisarna får sina små bebisar. Jag berättade vidare att min kusin ska ha om 6 veckor och att en annan kompis bebis snart är 1½ månad och att jag måste hälsa på henne snart. Det är så mycket bebisar runt omkring mej nu så jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Jag missunnar ingen någon graviditet. Jag är glad att andra lyckas. Jag är det. Det vore tråkigt om någon i min närhet skulle gå igenom behandlingar och tråkigheter. Jag vet ju hur mycket vi tampas med. Jag önskar ingen detta. Om mina vänner blir gravida snabbt så blir jag glad för deras skull. Men jag tycker att det är lite jobbigt. Det stressar mej en gnutta och jag blir såklart ännu mer ivrig på att jag vill bli gravid jag också. En helt naturlig känsla. En helt naturlig drift. Är man i en sånhär längtan och behandlingsperiod så tror jag inte att det går att vara opåverkad av omgivningens händelser.
Jag vill så gärna få det där sträcket på stickan. Få berätta för nära och kära att vi äntligen har lyckats. Få den där magen. Få föda vårt lilla barn. Bli mamma.
Längtan är så stor så den gör ont många gånger. Den finns alltid där, jag bär den med mej överallt och många gånger kan jag stå emot, nicka och le mot andra människor när de pladdrar på om hur lätt de hade det för att bli gravida eller uuuush det måste vara så jobbigt att inte kunna få barn, jag har haft turen att bli på smällen samma månad som vi försökte. Eller den allra bästa: Vi ville ha ett majbarn och vi fick det!
Det jobbiga kommer ofta efteråt. Speciellt när jag ska sova. Då bubblar det inom mej och jag blir ledsen över dagens prat eller händelser. Det är då jag behöver min mans extra omtanke och fina varma ord.
Jag saknar honom oerhört mycket! Min fina älskade livskamrat! Min trygga livskamrat!
Rådgivning
Nu har jag ringt och rådfrågat en barnmorska kring det här. Enligt henne hade min läkare skickat ett brev till mej igår och hon läste upp det åt mej. "Progesteronvärdet låg på 24 och visar troligen ej ägglossning. Hör av dig när du får din nästa mens".
Jahapp. Nu kommer det ny information helt plötsligt. Ingen ägglossning. Hur kommer det sig då att läkarna vid de två senaste läkarbesöken talade om för mej att min gulkroppscysta beror på att jag har haft ägglossning och att värdet på 24 var bra och visade en ägglossning. Att man skulle ligga på ett värde mellan 3,8-50.
Ja denna snurriga värld alltså. Vet de ens själva hur de har det?
Jag bad att barnmorskan skulle rådfråga med min läkare angående hurvida jag ska vänta med Proverakur eller återbesök p.g.a cystan. Hon lovade att ringa tillbaka och jag pratade just med henne. Jag ska börja äta Provera i mitten på nästa vecka och sedan få komma på ett besök hos min läkare i början av min nästa mens. Utifrån vad det visar och ifall cystan har försvunnit eller ej ska det bedömmas hur vidare Pergotimebehandling ska göras.
Det var ju bra. Men samtidigt. OM jag nu inte hade någon ägglossning. Vad är det då för en cysta om det då inte är en gulkroppscysta? Skit sak samma egentligen, bara den är puts väck den 26:e då jag har läkarbesöket inbokat.
Jahapp. Nu kommer det ny information helt plötsligt. Ingen ägglossning. Hur kommer det sig då att läkarna vid de två senaste läkarbesöken talade om för mej att min gulkroppscysta beror på att jag har haft ägglossning och att värdet på 24 var bra och visade en ägglossning. Att man skulle ligga på ett värde mellan 3,8-50.
Ja denna snurriga värld alltså. Vet de ens själva hur de har det?
Jag bad att barnmorskan skulle rådfråga med min läkare angående hurvida jag ska vänta med Proverakur eller återbesök p.g.a cystan. Hon lovade att ringa tillbaka och jag pratade just med henne. Jag ska börja äta Provera i mitten på nästa vecka och sedan få komma på ett besök hos min läkare i början av min nästa mens. Utifrån vad det visar och ifall cystan har försvunnit eller ej ska det bedömmas hur vidare Pergotimebehandling ska göras.
Det var ju bra. Men samtidigt. OM jag nu inte hade någon ägglossning. Vad är det då för en cysta om det då inte är en gulkroppscysta? Skit sak samma egentligen, bara den är puts väck den 26:e då jag har läkarbesöket inbokat.
Jag vet hur vänta stavas men jag vet inte hur man gör
Tjolahopp så var det bara 120 dagar kvar till bröllopet. Helt otroligt att man kan vända sig så i en sak. Jag har alltid var superanti till giftemål (jag är skilsmässobarn) och har alltid skrikit högt när någon har sagt: Vänta du bara tills du hittar den rätte..
Över min döda kropp har jag svarat. Kommer aldrig att ske. Nääjj!
Men så sitter man här med en brudklänning i garderoben, en kyrka som är bokad och en blivande man bredvid sig. Hur i helvete gick det till undrar jag? ;)
Vi längtar till sommarens stora happening. Än så länge är det inte många som vet om det. Ett par vänner och våra familjer, jag har inte gått ut med det på min offentliga blogg eller så. Även att jag vill skrika ut det till hela världen (vafaan..) så vill jag hellre hålla tyst om det och sedan slänga opp en bild på facebook och bloggen när det är klart. Kul att chocka folket.
Hur ligger det till i övrigt då? Jodå mensen är äntligen slut, igår morse när jag vaknade var det torrt i brallan och leendet gick runt huvudet på mej. Jippi. Jag låtsades inget om inför mannen och sa bara att det kommer dröja en vecka till innan vi kan ha sex igen. Han suckade lite och sa inte så mycket. Om det var någon som blev överraskad och glad vid läggdags?
Idag är det dag 16 och jag filurar på vad läkaren sa sist angående nästkommande behandling. Jag skulle ju boka in en tid för att se så att cystan har försvunnit. Jag vill börja nu. Helst igår.
Detta med att vänta har jag aldrig varit något vidare bra på.
Över min döda kropp har jag svarat. Kommer aldrig att ske. Nääjj!
Men så sitter man här med en brudklänning i garderoben, en kyrka som är bokad och en blivande man bredvid sig. Hur i helvete gick det till undrar jag? ;)
Vi längtar till sommarens stora happening. Än så länge är det inte många som vet om det. Ett par vänner och våra familjer, jag har inte gått ut med det på min offentliga blogg eller så. Även att jag vill skrika ut det till hela världen (vafaan..) så vill jag hellre hålla tyst om det och sedan slänga opp en bild på facebook och bloggen när det är klart. Kul att chocka folket.
Hur ligger det till i övrigt då? Jodå mensen är äntligen slut, igår morse när jag vaknade var det torrt i brallan och leendet gick runt huvudet på mej. Jippi. Jag låtsades inget om inför mannen och sa bara att det kommer dröja en vecka till innan vi kan ha sex igen. Han suckade lite och sa inte så mycket. Om det var någon som blev överraskad och glad vid läggdags?
Idag är det dag 16 och jag filurar på vad läkaren sa sist angående nästkommande behandling. Jag skulle ju boka in en tid för att se så att cystan har försvunnit. Jag vill börja nu. Helst igår.
Detta med att vänta har jag aldrig varit något vidare bra på.
söndag 4 mars 2012
Lite mens och fina gravidmagar
På tolfte dagen märker jag skillnad, nu börjar den avta ordentligt. Långt ifrån klar men på god väg. Skönt att kunna byta en Super Plus mot Normal eller Mini.
Oj så många fina gravidmagar jag såg på vår shoppingrunda idag. Små putande bland stora sprickfärdiga. Jag tittade lite i smyg och gissade på veckor på de olika tjejerna och samtidigt myste lite om hur jag kommer se ut den dagen. Förmodligen som en fetpadda.. ha ha.. Skulle inte förvåna mej om jag går upp 25 kilo!
Men men, den "sorgen" den dagen. Det finns de som bara jobbar med plastikoperationer hela dagarna.. :)
Oj så många fina gravidmagar jag såg på vår shoppingrunda idag. Små putande bland stora sprickfärdiga. Jag tittade lite i smyg och gissade på veckor på de olika tjejerna och samtidigt myste lite om hur jag kommer se ut den dagen. Förmodligen som en fetpadda.. ha ha.. Skulle inte förvåna mej om jag går upp 25 kilo!
Men men, den "sorgen" den dagen. Det finns de som bara jobbar med plastikoperationer hela dagarna.. :)
fredag 2 mars 2012
Va faan
Nä blödingarna slutar verkligen inte. Det bara fortsätter! Jag har nu börjat få ont igen fast nu på högra sidan, innan satt det onda (cystan) på vänstra sidan. Vad händer? Har även ont i mitten under naveln ungefär (livmodern??)
Jag blir så trött på´t. När det ska hålla på så här så har jag god lust att bara lägga ner allt vad barnförsök heter. Orkar inte hålla på med tablettbehandlingar när det ändå bara ska strula! Är det inte utebliven blödning så är det störtblödning eller olika cystor hit och dit.
Fan alltså. Varför kan det inte bara fungera på ett så naturligt sätt som möjligt!?
Är medveten om att det är skapligt negativt här nu, men ikväll är jag så otroligt opepp till det här! Jag har nu haft mens i snart 2 veckor, ja 1 ½ iallafall och det ser inte ut som att det ger med sig heller!
Jag blir så trött på´t. När det ska hålla på så här så har jag god lust att bara lägga ner allt vad barnförsök heter. Orkar inte hålla på med tablettbehandlingar när det ändå bara ska strula! Är det inte utebliven blödning så är det störtblödning eller olika cystor hit och dit.
Fan alltså. Varför kan det inte bara fungera på ett så naturligt sätt som möjligt!?
Är medveten om att det är skapligt negativt här nu, men ikväll är jag så otroligt opepp till det här! Jag har nu haft mens i snart 2 veckor, ja 1 ½ iallafall och det ser inte ut som att det ger med sig heller!
torsdag 1 mars 2012
Blod, blod, blod
Jag tyckte att blödningarna började avta igår och iförrgår. Igår klarade jag mej med enbart trosskydd. Äntligen börjar Proveran göra sitt tänkte jag. Men idag har det ökat på bra ordentligt igen och super-plus-tampongerna åkte fram igen.
Vad är det som händer egentligen? Hur länge ska detta pågå? Tog åttonde Proveratabletten idag och någonstans i mitt huvud så har jag för mej att läkaren berättade att när tablettbehandlingen var slut så kan man få en blödning igen. Ja men så trevligt om det inte ens blir något uppehåll utan det bara fortsätter och fortsätter..
Tur att jag rotade fram mina järntabletter som jag har dissat varje gång jag har varit på blodgivning. Surt bara att magen ska balla ur av dem, men hellre det än att bli dålig på grund av järnbrist. Där har jag varit en gång och det var inte att leka med. Fast då hade jag mens till och från i 9 veckor - hujedamej!
Vad är det som händer egentligen? Hur länge ska detta pågå? Tog åttonde Proveratabletten idag och någonstans i mitt huvud så har jag för mej att läkaren berättade att när tablettbehandlingen var slut så kan man få en blödning igen. Ja men så trevligt om det inte ens blir något uppehåll utan det bara fortsätter och fortsätter..
Tur att jag rotade fram mina järntabletter som jag har dissat varje gång jag har varit på blodgivning. Surt bara att magen ska balla ur av dem, men hellre det än att bli dålig på grund av järnbrist. Där har jag varit en gång och det var inte att leka med. Fast då hade jag mens till och från i 9 veckor - hujedamej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)