Frustrerad på situationen

Jag är så besviken. Så ledsen. Så frustrerad.

Så fort jag vaknade imorse kände jag hur alla de där känslorna rann över mej igen. Mensdag 3. Dagen då vår fjärde Pergotimebehandling hade kunnat starta. Hade. Kunnat.
Fan.
Låg och ledsen gjorde jag mej iordning inför jobbet och mannen kom fram och kramade om mej flera gånger.
- Var stark nu, älskling!
Jag sa att jag är sugen på att börja med behandlingen på eget bevåg bara för att jag blir så arg på situationen. Varför ska vi behöva bli drabbade bara för att de inte känner för att låta mej gå till en annan läkare. Är det att tillmötesgå sina patienter?!

Men det är klart att jag inte började med tabletterna, det vore riktigt korkat att göra det. Om nu min cysta är kvar och jag drönar på med tabletter kanske den växer och vi får vänta ytterligare en eller två månader innan den försvinner. DET vore väldigt tråkigt!

Ush jag är så tje på sjukhuset. I det stora hela. Tänker jag efter så har det varit lite hipp som happ. När jag skulle börja med Pergotime och jag frågade när VUL skulle göras fick jag till svar att det inte görs så tidigt i behandlingen. Enligt vad jag har läst på internet SKA det alltid göras. Men det var inte så viktigt fick jag höra. När den första dosen inte gav resultat ökades dosen till dubbel men inte heller då var det relevant att ta ett VUL.

Vad hände? Jo jag åkte in akut p.g.a överstimulering. Men hoppsan Kerstin, vad hände?!

Frustrerande. Riktigt frustrerande.

Igen. Det är vi/jag som blir drabbad.