Jävliga dagar

L skrev: 

Kram till dig!!

Tänk på att det som tur är bara är vissa dagar som är så här extremt jävliga. Håll ut! Jag hoppas att dagen idag redan är bättre :)

Vad det gäller vänner med tjockmagar och småbebisar så är det också så det får vara just nu. Vissa dagar. Men det kommer att bli bättre!!

Kram igen

Tack fina du!!

Ja, vissa dagar är rent ut sagt för jävliga. Jag kan inte hantera mina tankar och tjuter. Småsaker som jag egentligen annars inte bryr mej om blir tokstora och jag bölar. Barnens mamma ringde igår och min sambo och hon skojjar om någonting i telefonen och jag hör hur han skrattar till. D e t räckte för att jag skulle smälla igen dörren och gå på en promenad. 4 kilometer och ett antal tjutattacker i skogen. Fan så puckad jag är! Men jag kan inte hantera vissa saker och situationer när jag inte mår bra inuti. När hela jag går omkring och är ledsen så rinner det över av skitsaker! Tankarna springer iväg och jag ser deras förhållande framför mej. Eller vad j a g tror om deras förhållande! Men det är så jag fungerar i de stunderna, jag liksom gör mejsjälv illa genom att älta gammalt, jag borde egentligen bara skita i deras gamla, jag bryr mej ju inte om det annars, men DÅ blir det för mycket. Jag ser massa bilder i huvudet som deras lycka när de bestämmer att de vill ha barn, deras lycka när det tog sig fortare än kvickt, deras lycka att ha en växande mage, deras lycka att gå på ultraljud, familjemöte med mera. Deras stunder när han klappar, smeker magen och pratar med magen. Deras förlossningar, deras första puss efter att barnet är fött.. FAN SKJUT MEJ!!

Jag vill också! Jag vill så jävla gärna också vara det om detta och att han har gjort att det roliga, mysiga, fantastiska med en annan gör mej så ont v i s s a  d a g a r! Inte jämt, detta är inget som jag går omkring och tänker på dagligen, men mår jag redigt skit en dag så kommer detta upp! Att få ett barn är min högsta önskan i livet och att han har två får mej att bli avundsjuk! Min största önskan kanske inte kommer bli sann! Jag blir så otroligt rädd och ledsen!

Rädd för att det kanske inte fungerar. Hur kommer jag kunna vara hel? Han har sina två underbara barn. Vad har jag? Kommer jag orka det?